Klockan är ungefär nio på morgonen när jag anländer till Riddarhyttans Folkets Park. Sömniga funktionärer är de enda människor som syns till i den klara soliga morgonen. Det, och Samir Amin som kommer gående med Ingemar Lindberg över folkparken. Herregud: här har man tagit en legend över halva jordklotet för att han skall tala för fem personer med rastaflätor från något teater- och vegankollektiv tänker jag. Så fel det kan bli när ambitionen är hög, men man har kommit ut dåligt med informationen, tänker jag vidare. Pressreleasen såg inte rolig ut, med taffligt språk och oklara ambitioner. Symbolen för festivalen är ett motstånd – elektronikkomponenten- och slogan är ”Whatever it is, I’m against it!”. Överhuvudtaget känns det som en förlustaffär att byta Ung Vänsters förnämliga Socialistiska festival som gått av stapeln fram till 2002 mot Motståndsfestivalen 2004, där schamaner inbjudits och gud vet vilka politiskt obskyra organisationer (det ryktas att det var schamanerna som skrämde bort ung vänstrarna – de är nu få på festivalen). Ja, vad fan skall man tro? Några teaternissar tar över efter Ung Vänster: Nu är den unga vänstern på väg mot livsstil och folkförakt igen.
Men allt visar sig vara fel: först kommer ett femtiotal människor och lyssnar på Samir Amins föredrag om imperialismen idag. Och till min förvåning är åldersspridningen stor: uppenbarligen har man äntligen lyckats få människor i medelåldern att tälta och avstå från alkohol – det är ju det som det handlar om här. Människorna blir fler under hela dagen.
Under veckoslutet skall yttrandefrihet diskuteras av Jan Myrdal, Per Wirtén, Maria Pia Boethius och Leif Ericsson, Ordfronts redaktör, Tiina Rosenberg skall tala om queer, det blir feministiskt kortfilmsfestival, Dan Fägerkvist sjunger Vysotskij, Ali Esbati och Kalle Larsson hålla retorikworkshop, Asta Kask skall göra sin sista offentliga spelning ever never. Och Polisario ordnar tebjudning för Västsahara. Kanske för att revolutionen inte riktigt vill sig.
”Alla” är med och arrangerar: LO-idédebatt och SAC, Vänsterpartiet, AFA och så vidare. Kommunen stödjer ekonomiskt.
Det är med andra ord som vanligt, en blandning av socialism, feminism, antiimperialism, musik, debatt, mat. Det är chockerande likt Social Forum, Socialistiskt Forum och snart sagt vilket forum som helst i dagens vänster. Men det är glädjande att det verkar fungera: det finns alltid någon som vill ordna en festival.
Under eftermiddagen har kvinnliga hiphopakter hållit låda på scenen. Nu kommer Latin Kings och genast sjunker medelåldern drastiskt. Längst framme vid scenen är den runt tio år och föräldrarna är inte långt borta. Det är fest och alla sjunger ”Sjonnar vet”, ”Cashen dom tas” och ”Blend dom”. Latin Kings måste varit med på varje vänsterfestival jag kan räkna upp. Det obegripliga är hur de kan vara underhållande trots att de alltid gör samma sak. Samt deras bevisligen oemotståndliga appeal för nioåringar i Bergslagen.
Arrangör Anders Olsson från Teatermaskinen sitter i ett rum inne på Folkets Hus. Han har en walkie-talkie med hörsnäcka i örat och avbryter ibland för att säga saker i stil med:
– Klockan nio, kom. Vid lunchtid, kom. Över och ut.
Alla tyckte walkie-talkie var störtlöjligt när det föreslogs. Men det är praktiskt: man kan anropa alla på en gång. Anders är nöjd över hur det hela har fallit ut. Man hade hoppats på mellan 800 och 1 500, nu har det hittills kommit kanske 1 200. Tre-fyrahundra av dem är här hela tiden och campar.
– Men sen kom kanske 200 på Wiehe igår, och ikväll kommer säkert 200 på Latin Kings. Ja, det är svårt att säga exakt, men jag tror det kan vara 1200.
Jag frågar vad han är mest nöjd med.
– Ålderspridningen. Det finns en massa äldre och pensionärer här, och folk tar med sina barn. Jag tror att det har att göra med vi har riktigt tunga föreläsare. Och att det är alkoholfritt: då tänker folk att det inte kan vara så farligt. Vi blev väldigt glada när Ordfront valde att lägga sin regionträff här. Det visar liksom att de tycker det är värt att dra sina medlemmar hit. Ja, men det är ju så det skall vara.
Festivalen har begått sitt premiärår och Anders Olsson tänker redan på nästa år. Det måste gå att göra det bättre. Vad det handlar om är inte ålder, utan onödiga gränser.
– Jag tycker vi skall slå sönder de kulturella gränserna inom vänstern aktivt. Greider snackade om att det vore en idé att ta hit Christer Sjögren från Vikingarna för att prata om hans Hofors. Det borde vi göra.
Frågan är bara om folk kan komma till Riddarhyttan. Men Teatermaskinens filosofi bygger på att det är just rätt plats.
– Riddarhyttan har en jävulskt stark folkrörelsetradition. Här finns så många lokala föreningar och rätt mycket av vad arbetarrörelsen stod för från början. Och vi ville verkligen ha den kopplingen. Alltså, när den här folkparken byggdes fick man lägga den här långt utanför stan för att man inte ville ha uppviglande aktivitet för nära bruket. Och det här Folkets Hus vi sitter i byggdes av folks sparpengar på 1940-talet. När man hade klart för sig hur mycket det skulle kosta frågade man om man fick arbeta extra på söndagar och gjorde klart för bolaget att pengarna skulle sättas in direkt på ett konto för byggandet av Folkets Hus. Det är den andan vi vill ha mer av. Här är arbetarrörelsens minne närvarande. Och dess framtid.
När klockan är halv tolv, har hundra personer, mestadels unga samlats i biografen när Fackklubb 459 om kampen på Skogaholms bageri visas. Frances Tuuloskorpi berättar om filmen som till stor del handlar om hur hon lett kampen för klubbens lokala avtal mot företagsledning och mjukryggade fackföreningsombudsmän.
Filmen är lika lång som en vanlig långfilm, men det är lika fullt när den är slut och Frances Tuuloskorpi får stående ovationer. Men hon reser sig också och vet att utnyttja applåden till att göra en poäng i vad som måste kallas gammal kärv arbetarrörelsestil.
– Håll käften! Gå ut och gör samma sak, så blir vi starkare.
Applådera inte, organisera.
Ute på gården står folk och röker. En del förebereder sig för en lång natt i biografen, andra för nattdopp eller disco. Men jag åker till den tältsäng som jag fått tilldelad av arrangörerna.
– Det finns bara en glödlampa i hela lägenheten, säger Frances Tuuloskorpi, som redan sett lägenheten.
Och mycket riktigt, en glödlampa i knähöjd utanför toaletten gör att vi räcker runt ett värmeljus för att kunna se. Ingen säger god natt. Vi skickar runt det där ljuset.
