Blekingegadeligan band 1 och 2 har i sin danska utgåva sålt över 300 000 exemplar. I Sverige kan vi nu läsa band 1 översatt av Margareta Norlin. Intresset i Danmark för en av de största och mest framgångsrika rånarligorna i dansk historia är stort. Och det är inte konstigt.
Ligans professionalism och förmåga att gäcka såväl polis och internationell säkerhetspolis under många år är imponerande. I journalisten Peter Øvig Knudsens format är det kriminalhistorien som står i fokus.
Det inleds mycket välskrivet och spännande om dagen då ligan grips. På olika ställen i Köpenhamn, på en och samma dag, efter en stor koordinerad polisinsats faller en efter en av ligans aktiva. Men historien om Blekingadeligan är inte enbart en studie i brott, utan även ett stycke politisk historia.
Gottfrid Appel går som tjugotvååring med i Danmarks Kommunistiska Parti DKP. Han är en av tusentals danskar som har beundrat kommunisternas kamp mot nazisterna under ockupationen. Ett medlemskap i DKP är en konsekvens av det.
Under efterkrigstiden fortsätter andra ockuperade folk att göra motstånd mot ockupationsmakter runtom i världen. Palestiniernas och vietnamesernas mot Israel och USA uppmärksammades mest. Deras mod och kamp för sitt land värvade också många unga till vänsterrörelsen.
En del av dem gick med i maoistiska organisationer. Jan Weimann och Holger Jensen var två av dem. Deras politiska aktivism var en konsekvens av en orättvis världsordning.
Så småningom grundar Appel gruppen Kommunistisk Arbejdskreds KAK. Jensen och Weimann kommer att ingå i KAK kretsen.
Peter Øvig Knudsen beskriver historien med hjälp av säkerhetspolisens arkiv, intervjuer med poliser, arbetskamrater och familjer till medlemmarna i Blekingadeligan och även några som var med i ligan. Resan på 348 sidor som är band 1 är utan tvekan läsvärd.
Fotografierna som finns förhöjer upplevelsen. Vi får följa den politiska gruppens utveckling från en öppen och utåtriktad vänstergrupp bland många andra, till en mindre, mer osynlig och radikal, gruppering.
Ett starkt skäl till att gruppen beväpnar sig och börjar utföra rån för att skicka pengar till PFLP anses i boken vara Appels politiska analys om snyltarstaten. Den analysen säger att arbetarklassen i Danmark och i andra välmående västerländska stater är mutad, den har utvecklats sig till att bli en arbetararistokrati och kommer inte att genomföra revolutionen.
Den kan bara starta i tredje världen där de riktiga revolutionära krafterna finns.
Resorna till Libanon och mötena med PFLP beskrivs också. Det är förmodligen på dessa möten som avtal om hjälp kommer till. Danskarna får i utbyte mot deras insatser i Danmark komma och träna i PFLP:s gerillaläger.
Dock existerar det i boken ett stort tomrum och det är ett försök att faktiskt förstå den andra sidan, sidan som är huvudrollen i boken, de aktiva i KAK och Blekingadeligans medlemmar. De målande beskrivningarna, den detaljerade researchen och de välskrivna kapitlen är ändå trots allt baserade på säkerhetspolisens version av berättelsen.
Och det är onekligen intressant. Spektakulära rån utförda av människor som inte ens är intresserade av pengarna har sin attraktionskraft. Men det gör också att hela boken andas ett: varför? Trots att svaret finns där.
Som en av de före detta medlemmarna i KAK säger när han försöker förklara grundsynen: ”Om vi inte stödjer befrielserörelserna och i detta stöd går så långt som det är nödvändigt, så är vi automatiskt medskyldiga till motsatsen – ockupation och förtryck. Man kommer inte förbi att man måste ta ansvar och därpå handla. Det existerar inte en fristad där man bara kan förhålla sig neutral och passiv.” Därför.
