Jag har slentrianmässigt gått i demonstrationer första maj, åttonde mars och till minne av kristallnatten. Jag har nu alltmer börjat ifrågasätta poängen med den här protestformen. Kanske är det dags att lägga
demonstrationen som politiskt redskap på hyllan?
Den 9 december 2006 sökte jag mig trots allt till ”Ett Sverige för alla”, en demonstration arrangerad av bland annat Centrum Mot Rasism och Kommunal. Organisationerna protesterade mot den manifestation som till stor del drivs av det nazistiska nätverket Info 14 och som sedan år 2000 varje år äger rum i den lilla Stockholmsförorten Salem. Jag ville se om inte en demonstration som den här kunde locka fram en politisk entusiasm i mig. Tji fick jag.
Talarna peppade deltagarna med den förutsägbara sortens retorik: ”Vi är många som samlats här idag för att visa att vi inte tolererar rasism”. Paus. Jubel. Jag hoppades att de röda fläckarna på mina kinder uppfattades som köldrosor och inte som den genans de snarare var ett uttryck för. 250 demonstranter är väl knappast att betrakta som någon större framgång?
Dåligt rimmade slagord och en 70-talsnostalgisk inramning gav, ofrivilligt, något löjeväckande över tåget med människor. Megafonkillen ropade ”den som inte hoppar han är rasist” vilket ledde till att åtminstone hälften av de 250 började hoppa jämfota. Lördagshandlande stockholmare stannade och tittade förvånat. Jag är säker på att den stora majoriteten av dem inte var rasister, men hoppa gjorde de inte.
Visst kan stora demonstrationer, som de där första mot USA:s krig i Irak, ge deltagarna en viktig dos samhörighetskänsla. Alltför sällan blir dock demonstrationen som politiskt uttryck en uppvisning av ett massivt motstånd. Oftare fungerar de snarare som social tummelplats. Det första majtåg jag gick med i år samlade en inte obetydlig skara tonåringar som drack sig fulla på öl och sedan kissade bredvid demonstrationståget. Vad säger det de människor som tittar på – de potentiella aktivisterna? Demonstrationen som medel lämnar, utan att överdriva, en del i övrigt att önska vad gäller förmågan till
nyrekrytering av sympatisörer.
Men jag demonstrerade alltså denna decemberförmiddag och försökte känna entusiasmen infinna sig. Tyvärr blev jag varken stark eller arg där jag traskade gatan fram, bara mer uppgiven än innan. Vem bryr sig egentligen om slagorden och banderollerna? Knappast beslutsfattarna, media eller de utanför demonstrationstågen. I alla fall inte så länge antalet demonstranter är så ynkligt. Det sägs att proggarna spelade musik hellre än bra. Vad gäller demonstrationer måste vi kanske se sanningen i vitögat och säga: hellre inga demonstrationer än många med få deltagare.