Allt sedan valet 2006, då en sammansvetsad borgerlig allians tog hem regeringsmakten, har Fredrik Reinfeldt frågat Mona Sahlin vem hon skall genomföra sin politik med. En ganska kaxig fråga, med tanke på att hela högen av Reinfeldts partier troligen blir mindre än socialdemokraterna ensamma. Med tanke på att Allians för Sverige är mindre populär än någon annan regering i modern tid, och att kd för första gången sedan 1988 hotas av fyraprocentsspärren, borde det vara tid att omvärdera hur framgångsrikt konceptet egentligen varit. Men mediekarusellen köpte Alliansens koncept – det gjorde också Mona Sahlin.

Sahlin har sett sig tvingad att presentera en oppositionsallians åtminstone i så god tid som Reinfeldt själv gjorde före valet 2006, alltså två år före valet. Men varken metoden eller utfallet har blivit detsamma. Det inbjöds aldrig till något samarbete på lika villkor. Småpartierna avtvingades inte bara kompromisser – de krävdes på principiella förändringar av sina idéer. Två av partierna valde att ljuga för det tredje. Och facit är en helt splittrad vänstersida.
De första trevande diskussionerna mellan de tre partiledarna började strax efter valet av Sahlin. Då såg samling och sämja ut att bli möjlig. Därefter kom mötet i Bommersvik i början av våren 2008, det första möte då konkret politik skulle ha diskuterats.

Socialdemokraterna lade färdiga papper på bordet som bara var för småpartierna att skriva under. Redan här skar det sig: S och mp var överens om att den i grunden liberala ekonomiska politiken inte ens kunde diskuteras. Rykten om hemliga överenskommelser mellan de två partierna florerade. Sedan gick s och mp i Almedalen ut med gemensamt FRA-uttalande. Utan att informera v. Nu inträdde en period när v frågade om förutsättningarna plötsligt ändrats. Svaret från s blev: nejdå. Men bakom kulisserna förbereddes den berömda presskonferens, som offentliggjorde koalitionen mellan s och mp, den 8 oktober. Vänsterpartisterna blev skäligen ilskna på att Sahlin ljugit dem rakt i ansiktet. Men ilskna blev också Sahlins egna partikamrater, som ända upp i verkställande utskottet inte kände till den allians med miljöpartiet som skulle vara till år 2020 – något helt unikt i svensk politik.

Sedan dess har dörren öppnats och stängts i ytterligare några omgångar. I måndags denna vecka var skall Sahlin och Ohly ha varit överens om att det skulle bli ett trepartisamarbete på lika villkor. Dagen efter skickade miljöpartiet ut ett pressmeddelande med rakt motsatt budskap – och socialdemokraterna gjorde sig själva oanträffbara.
I efterhand talar mycket för att Sahlin velat hänga av vänsterpartiet – hon kom själv först med idén om att ha arbetsgrupper på olika politikområden, men drog tillbaka förslaget när Ohly började prata offentligt om arbetsgrupper. Hon sa ingenting om ett gemensamt valmanifest – en helt otänkbar idé enligt många socialdemokrater – förrän det plötsligt var beslutat att det skulle bli ett med miljöpartiet. Steg för steg har strategin genomskådats, ända till den dominerande beskrivningen i medierna blev att v mobbas av s och mp.

Lägger vi undan det faktum att det finns helt andra vägar till politiskt inflytande än genom denna typ av rävspel, och det faktum att ett regeringssamarbete ihop med s och mp skulle kunna bli väldigt besvärligt för v, måste vi konstatera att spelet har skötts skickligt från vänsterpartiets sida. För första gången sedan Gudrun Schymans dagar har vänsterpartiet hamnat på offensiven, medan mp, som trodde att lyckan var gjord, irriterat hamnat i skymundan. Sahlin har inte bara försvagat hela sitt mittenprojekt och sin position inom partiet – hon verkar inte kunna trassla sig ur härvan.
Inget av detta hade hänt om v själv hade stängt dörren till regeringssamarbete. Partiet hade inte bara blivit ointressant för medierna, utan även som hävstång för vänsterkrafterna inom socialdemokraterna. De hade inte kunnat säga något om den halsbrytande alliansen med mp – för inget alternativ hade funnits.
/Aron Etzler