Nordea, min husbank sedan många år och det närmaste en statlig bank man kunde komma i Sverige tills för några år sedan, jobbar hårt för att prioritera och hjälpa de rika, de som redan har och de som inte tycker att det är tjusigt att betala skatt. Deras förre direktör, Christer Clausen hade en rörlig bonus på över tio miljoner kronor, bodde i en 265 kvadratmeter stor lyxvåning på Narvavägen och hade ett pensionsavtal på 150 miljoner kronor.
Clausen, som är kvar som rådgivare på banken hela 2016, avpolletterades när Finansinspektionen dömt banken till 50 miljoner i straffavgift  för att man brister i arbetet mot penningtvätt. Banken fick betala en hög straffavgift även 2013 för brister i arbetet mot penningtvätt och för inblandning i Telia Soneras skumraskaffärer med diktaturen i Uzbekistan.
Utan att blinka har den nye direktören, Casper von Koskull, fortsatt att göra rika kunder ännu rikare genom att hjälpa dem smita undan att betala skatt för de förmögenheter dessa kapitalister skaffat sig. Nordea har lånat ut mina sparpengar till oligarker i Kazakstan och för att mörklägga lät man pengarna gå genom flera brevlådeföretag. Nordea har hjälpt privatpersoner och företag att undanhålla skatt från samhället och därmed har de lurat de svenska invånarna på välfärd. Men vad är alternativet till dagens banker? En ny madrass?

Uppdrag Granskning har räknat ut att rika privatpersoner har undanhållit sju miljarder i skatt. Tillsammans med svenska företagares undanhållna skatt är vi uppe i 46 miljarder minskade skatteintäkter. För de pengarna skulle 344 000 förskoleplatser – pedagoger, drift och lokaler – kunna finansieras. De skulle räcka till 120 000 undersköterskor till i äldreomsorgen och skolgången – allt inräknat – för 470 000 barn, berättar Uppdrag Granskning. Ren stöld med andra ord från de som bor i Sverige och som med sina skatter betalar för den välfärd som omfattar fattig som rik i vårt land.
400–500 svenska namn räknar Finansinspektionen finns bland Panamadokumenten. Straffavgifterna för brevlådeföretagen kommer att bli höga. Räkna kallt med att banken inte kommer att betala dem utan det är den vanliga bankkunden, det vill säga du och jag som får betala. Vi fick stå för de 50 miljonerna som Nordea fick betala i straffavgifter för att de brast i kontrollen av sina kunder vad gäller penningtvätt. De straffavgifterna ledde till att banken ställde integritetskränkande frågor till sina småkunder, typ sådana som jag när jag ville föra över någon hundralapp till mina barnbarn, medan banken helt klart avstod från att ställa samma frågor till sina mer välbärgade kunder.

På årsstämman i Swedbank beviljades bankens ordförande, tillika socialdemokraten, statlige utredaren, ordförande för KF,  Anders Sundström inte ansvarsfrihet. Dessförinnan hade självaste bankdirektören, Michael Wolf, fått sparken. Enligt LAS har han sex månaders uppsägningstid men den lagen gäller förstås inte en bankdirektör. Wolf har ett års uppsägning med en  lön på 13 miljoner. Den totala ersättning han får för att han har fått sparken är på 19,5 miljoner kronor.
Den 4 april förnekar SEB inblandning i Panamahärvan men några veckor senare avslöjar YLE att SEB, via ett dotterbolag, har varit mer aktiva än Nordea och det vill ju inte säga lite.
Jag sitter här med min bankbok från Malmö Sparbank, numera Swedbank. I januari 1945 hade jag 35 kr och 83 öre. I december samma år fick jag 90 öre i ränta. Allt prydligt inskrivet i bankboken – med signatur och allt från banktjänstemannen. Jag önskar att någon konstruerar en stöldsäker madrass för mig att stoppa mina pengar i. Ropen skalla – madrasser åt alla!