Sex minuter över elva på förmiddagen den fjärde december 2016. Någonstans längs med route 29, norrut, mellan North Carolina och Washington DC, riggar Edgar Welch telefonen på instrumentbrädan och börjar spela in.
Det är ett videomeddelande till hans fru och barn.
”Jag älskar er. Jag hoppas att jag har visat det. Jag hoppas få säga det till er igen – och om inte – glöm det aldrig.”
Fyra timmar senare grips Edgar Welch av polis efter att ha försökt frita en grupp barn som han tror hålls fängslade i en pizzeria. Händelsen blir den första tråden i det nystan av konspirationsteorier som ungefär ett år senare ska bli känd som Qanon.
Ungefär såhär brukar historien om Qanons uppkomst också börja. Det är historien om en konspirationsteori som på bara några år vuxit till ett internationellt uppmärksammat fenomen. Idéerna har spridits av ledande högerextremister och fått stöd av både personer i Donald Trumps närmaste krets och i viss mån av presidenten själv. Rörelsen är också kopplad till flera våldsbrott, och enligt FBI kan den utgöra en grogrund för terrorism. I november kan en företrädare för Qanon komma att ta plats i senaten.
I den interna mytologin är den anonyme ”Q” en högt uppsatt tjänsteman inom det som kallas ”the deep state” – ett tjänstemannavälde som anses opåverkat av vem som för stunden sitter på presidentposten. Men Q står egentligen inte på förtryckarnas sida utan läcker regelbundet kryptisk information till sina anhängare. Dokumenten innehåller spektakulära uppgifter om pedofili, barnoffer och satanistiska ritualer inom den politiska eliten. Den enda som kan stoppa demokraterna och ”den djupa staten” är, enligt Qanon, Donald Trump: den första president som vågat motsätta sig den globala världskonspirationen.
Jo Rae Perkins läser från ett kort med texten WWG1WGA – Where We Go One We Go All, en fras som har blivit Qanons motto. Foto: Tor Gasslander/TT.
När Jo Rae Perkins blev republikanernas officiella kandidat till senaten från Oregon, blev hon den första rörelseanhängaren att kandidera till en så hög position.
Även om Qanons teorier har uppmuntrats och spridits av högt uppsatta republikaner tidigare är Perkins något annat. Hon är en sann troende.
Reaktionerna har varit upprörda. Nu, heter det, befinner sig en konspirationsteori bara ett steg från ett av den amerikanska statens mäktigaste organ.
Den anrika tv-kanalen CNN:s första intervju med Jo Rae Perkins är öppet hånfull. Perkins säger att hon inte tror att ansiktsmasker hindrar smittspridning.
– Hur vet du det, är du forskare? frågar reportern.
– Jag behöver inte vara forskare, jag har läst tonvis.
– Jaså. Är du läkare?
– Jag behöver inte vara läkare heller. Jag är läskunnig.
Jo Rae Perkins kan, precis som hon säger, läsa. Hon läser bara inte Washington Post.
Meningsutbytet återberättas med illa dolt förakt. och inslaget fortsätter i samma stil. Jo Rae Perkins blir ännu ett kapitel i de amerikanska liberala mediernas krönika om det nya samhälle som framträder efter att Donald Trump tagit makten.
Jo Rae Perkins råkar förstås ha fel i sak, både vad gäller ansiktsmasker och, troligen, satanistiska pedofilnätverk. Men vad CNN anklagar henne för är inte att ha fel utan att vara galen: att befinna sig på fel sida av sanningen så som den beskrivits av samma etablissemang.
Att stora delar av befolkningen har förletts att lämna sanningen bakom sig har varit ett bärande element i den diagnos som liberala medier och det Demokratiska partiet har gjort sedan Donald Trump tog makten. Det borde inte ha kunnat hända, ändå hände det.
The Washington Post har upprättat ett särskilt räkneverk över Donald Trumps felaktigheter. I skrivande stund har de belagt honom med att ha haft fel eller ljugit över 20 000 gånger sedan han tillträdde som president.
Det är kanske med viss fasa politiker och publicister sent omsider insåg att det inte hjälpte att påpeka det. De presenterade begreppen ”post-sanning” och ”fake news” för en bred publik, men de nya begreppen vändes naturligtvis omedelbart mot sina skapare.
Den brinnande tilltron til kritiskt tänkande och jakten på sanningen som är drivkraften hos tidningar som Washington Post är nämligen lika stark hos Qanon.
Jo Rae Perkins kan, precis som hon säger, läsa. Hon läser bara inte Washington Post.
Travis View, en skribent som specialiserat sig på USA:s konspirationsteorier, menar att detta är en av de bärande styrkorna hos Qanon. Till skillnad från den traditionella konspirationsteorin lämnar inte upphovspersonen, Q, en färdig berättelse. Han ger ledtrådar och koder, och rörelsens hängivna tolkar, söker mer information och delar med sig av vad de hittat till andra som fortsätter bygga vidare.
På så vis konstruerar de tillsammans sin egen världsbild. Ur-materialets vaghet ger också möjlighet för individuella anhängare att haka på sina personliga käpphästar. Delar av rörelsen kopplar den hemliga världskonspirationen till antisemitiska föreställningar om att judarna i hemlighet styr världen. Andra tror att rymdödlor ligger bakom allt. En grupp diskuterar möjligheten att John F. Kennedy fejkade sin egen död och i själva verket är den de i dag känner som Q.
Den brittiska dokumentärfilmaren Adam Curtis har i filmen Hypernormalisation beskrivit tillståndet i världen som präglat av en fundamental förträning av sanningen.
Adam Curtis sammanfattar själv i filmens inledning: ”Vi lever i en värld där de mäktiga bedrar oss. Vi vet att de ljuger, de vet att vi vet att de ljuger, de bryr sig inte.”
Enligt Curtis är det inte bara en fråga om maktskillnad. Det rådande systemet är också beroende av självbedrägeri. Eftersom verkligheten är att våra samhällen utan undantag är för fasansfulla och bisarra för att stå ut med låtsas vi allihop tro på de lögner de som sitter på makten berättar.
Eftersom verkligheten är att våra samhällen utan undantag är för fasansfulla och bisarra för att stå ut med låtsas vi allihop tro på de lögner de som sitter på makten berättar.
Det är som ett slags Kejsarens nya kläder på global skala.
Edgar Welch spelade in ett meddelande till sin fru och dotter innan han stormade en pizzeria med ett skjutvapen. Foto: Tor Gasslander/TT.
Historien om Qanons uppkomst fortsätter när Edward Welch kommit fram till Washington DC och stegar in på Ping Pong Pizza med sitt gevär för att rädda de barn han tror hålls inlåsta i restaurangen.
När man läser utredningen i fallet Edgar Welch är det uppenbart att han tror, eller att han vill tro, att det faktiskt finns en pedofilring styrd av världens toppolitiker som håller till i en källare till en pizzeria.
Innan Welch grips av polisen avfyrar han sitt vapen flera gånger inne i restaurangen, men han tycks ha ansträngt sig för att inte skada någon. Det verkar faktiskt som om han verkligen är där för att rädda de stackars barn som, så vitt vi vet, aldrig har funnits på riktigt.
Man kan förstås börja historien om Qanon på andra ställen och vid andra tillfällen än en decemberdag på route 29.
Till exempel 1964, när president Lyndon B. Johnson på allvar inleder kriget i Vietnam. Konflikten ska kosta miljontals människoliv, och dess omfattning och grymhet ska konsekvent komma att mörkas av både Johnson och hans efterträdare Richard Nixon.
Eller 1998, när Bill Clinton påstår att han inte har haft sexuella relationer med ”den där kvinnan”.
Eller 2001, när president George W. Bush inleder ett krig i Afghanistan för att hämnas på en man som sitter i ett grannland och kollar på porr. Kriget pågår fortfarande, trots att den förmente fienden sedan länge är död.
Eller när samma president 2003 låter fabricerade bevis för massförstörelsevapen bli förevändning för en invasion av Irak. När bred politiker i bred enighet röstar för kriget. När det inte går att hitta ett enda massförstörelsevapen, trots att USA själva sålt mjältbrand till ledaren Saddam Hussein.
Eller 2008, när samma politiker räddade bankerna i stället för befolkningen.
Eller närsomhelst, de senaste tio åren när de säger att det är världens bästa land men en av sex lever i risk för hungersnöd.
Qanons symbol, åtminstone en av dem, föreställer en orm formad till ett Q mot en gul bakgrund. Det är en bearbetning av en gammal symbol, en skallerorm som presenteras jämte texten ”don’t tread on me” och symboliserar motstånd mot statliga ingripanden i människors liv. Ett slags misstänksam gör-det-själv-ideologi för den amerikanska landsbygden.
Konspirationsteori har i vardagligt tal kommit att betyda en felaktig uppfattning om att det finns en konspiration. Men Qanon hämtar också styrka från det faktum att det faktiskt finns, och har funnits, ett flertal konspirationer vars mål var att vilseleda vanliga amerikaner.
Den brittiske teoretikern Mark Fisher har hävdat att unga människor, när de konfronteras som de måste med kapitalismen, drabbas av ”reflexiv impotens.”
Mindre knepigt beskriver han det såhär: ”De vet att situationen är dålig, men de vet också att de inte kan göra någonting åt det.”
För att beskriva det som Fisher kallar ”kapitalistisk realism” använder han det numera klassiska citatet att det är ”lättare att förestäla sig jordens undergång än slutet på kapitalismen”, men också att människor accepterar ondskan och cynismen så länge de kan få ta avstånd från den utan att för den sakens skull behöva sluta få sina behov uppfyllda.
”I ett avseende är det helt enkelt så att de ömkliga tjänster de utför åt oss är att tvätta våra libidon, att lydigt visa upp våra begär för oss som om de inte hade något med oss själva att göra.”
Konspirationsforskaren Travis View har liknat Qanon vid ett datorspel där många av anhängarna snarare ser sig som spelare än troende. Dechiffrerandet av de hemliga koderna skulle alltså vara en lek där de inblandade låtsas att de är med i en armé av ”internetkrigare” som tillsammans kämpar för att ta tillbaka världen från en ond styrande elit.
Apofeni, det psykologiska tillstånd i vilket man ser samband där inga finns, är i sådana fall inte alls ett utslag av galenskap utan av en mer eller mindre medveten självbevarelsedrift. Då visar fall som Edgar Welchs inte egentligen hur faktaresistent eller förvirrad en stor del av USA:s befolkning är, utan bara hur gärna de skulle vilja tro att åtminstone en president inte är en brottsling.
