Kan du jobba? Minst två gånger i veckan blir jag uppringd. Ibland klockan fyra på morgonen. Flera SMS per vecka. Återkommande meddelanden i bussens display om att det finns extrajobb för den som vill.

Det är inget nytt. Bussbranschen har i flera år larmat om förarbrist. De närmsta tre åren behövs över 4 000 nya förare, enligt branschorganisationen. Det ska ställas mot det totala antalet förare: cirka 15 000 tillsvidareanställda och cirka 9 000 timanställda. Var femte förare är idag över 61 år.

I Skåne, Stockholm och Norrbotten är det svårast att hitta folk, uppger bolagen. Antalet inställda turer ökar.
Företagen gnäller nu på samhället för att inte tillräckligt många utbildar sig. Arbetsförmedlingen borde ordna fler utbildningar för arbetslösa, säger de. Som själva lagt ned eller skurit ned på sina egna utbildningsinsatser för att spara pengar.

Det handlar alltså om vinstdrivande bolag, som ökar sina vinster genom att försämra villkoren för sina anställda, och som sedan kräver av samhället – som redan betalar stora delar av deras verksamhet och vinster – att dessutom bekosta och anordna deras försörjning av arbetskraft.

Det är helt uppåt väggarna och förtjänar åtskilliga kritiska journalistfrågor på de många seminarier och pressträffar som branschen anordnat.

Men. Likväl är förarbristen reell. Arbetsmarknaden är bättre, jobb finns på annat håll, och varför stanna kvar i ett yrke där villkoren bara går nedåt.
Att driva frågor via facket är närapå omöjligt; ovanför arbetsplatsnivå är engagemanget obefintligt och försvinner i den stora mängden yrkesgrupper inom Kommunal. Domen efter den senaste, nyss avslutade, avtalsrörelsen är hårdare än på länge: förräderi och svek. Missad chans.
Och specifikt i Stockholm kommer arbetsmiljön att bli extrem framöver.

Vi har redan en trafiksituation som blir allt intensivare år för år, under längre tid av arbetsdagen och i allt fler områden. Det innebär en hel arbetsdag i full koncentration, med pauser som minskar på grund av företagens vinstjakt.
I flera år har två enorma ombyggnadsprojekt – Slussen och Sergels Torg – pågått, vilka förstör trafikflödet och korkar igen omkringliggande gator. Och minskar paustiderna.

I Stockholms kommun råder eventsjuka, vilket gör att så gott som varje helg under sommarhalvåret är det en konsert, en idrottstävling eller andra evenemang. De förläggs så gott som alltid mitt i stan, just på de ställen som påverkar trafiken mest.
Och – tyvärr – har Stockholm även begåvats med ett rödgrönt styre där Miljöpartiet fått ansvar för trafikfrågorna.

Domen efter den senaste, nyss avslutade, avtalsrörelsen är hårdare än på länge: förräderi och svek. Missad chans

Glatt röstar man igenom det ena cykelstråksprojektet efter det andra. Det blir väl lite mer köer för bilisterna, konstateras med en axelryckning. Sanningen är snarare att det ackumuleras köer på de redan ackumulerade köerna av andra skäl – och att detta drabbar yrkesförarna allra mest.
Och framöver väntar oss ännu fler prövningar. Ett nyligen påbörjat projekt på Strömkajen som förstör tidshållningen på sex busslinjer, och därmed pauserna. En ytterligare ombyggnad på Stadsgården som kommer korka igen de södra närförorterna och därmed arbetsmiljön även för dessa bussförare.

Våren 2018 börjar så den riktiga mardrömmen: ombyggnad av Vasagatan. Jag vågar faktiskt inte ens tänka på vilken arbetsmiljö som väntar Stockholms bussförare då. Det har uppenbarligen inte kommunen gjort heller, av beslutsunderlagen att döma.

Klämda från höger genom upphandlingsdumheter och vinstdrivande företags villkorspress, från vänster genom en konstant försämring av vår arbetsmiljö, och från facket genom… tja, ingenting, så finns inte mycket att hoppas på. Även jag kommer rösta med fötterna. De leder bort från linjetrafiken i innerstaden.

Så, när Vänsterpartiet i Stockholm nu avser driva kampanj för gratis kollektivtrafik, kunde man ju fråga sig hur många bussar det skulle kräva, och var de ska få plats.
Samt inte minst vem som ska köra dem.