Uppretade folkmassor har på flera håll gått till storm mot FN-trupper som beskylls för att inte kunna skydda civilbefolkningen mot våld och plundring. I huvudstaden Kinshasa sköt FN-soldater ihjäl minst två demonstranter i förra veckan.
I överenskommelser med bland annat FN har rebellerna lovat att dra sig ur Bukavo, men i början av den här veckan kom i stället rapporter om att ytterligare en stad, Walikale, 150 kilometer väst om Bukavo hade intagits.
Rebelledarna Laurent Nkunda och Jules Mutebusi är båda tidigare medlemmar i rebellgruppen Rassemblement congolais pour la Democratie-Goma, en av de grupper som stöddes av Rwanda.
De hävdade att de kommit till Bukavo för att skydda den tutsi-minoritet, som i DRK kallas för banyamulenge. De anklagar också lokala militära ledare, utnämnda av centralregeringen i Kinshasa, för att förfölja banyamulenge i området.
Händelserna i östra DRK har visat att den fredsprocess som inleddes i landet för omkring två år sedan är mycket bräcklig.
När landets förre envåldshärskare Mobuto Sese Seko störtades av rebelledaren Laurent Kabila 1997 skedde detta med stöd av såväl Uganda som Rwanda. Enligt bedömare stod även USA bakom händelseutvecklingen då.
Laurent Kabila som mördades i januari 2001 och efterträddes av sin son, DRK:s nuvarande president Jospeh Kabila, bröt dock snabbt efter maktövertagande med såväl Uganda som Rwanda och därmed USA.
Efter endast ett år vid makten hotades han själv av rebellstyrkor, bland andra Rassemblement congolais pour la Democratie, den rörelse som dagens upprorsmakare kommer från. När Laurent Kabilas styre såg ut att falla i augusti 1998 intervenerade, på begäran av regeringen i Kinshasa, SADC, samarbetsorganisationen för länderna i södra Afrika, och då framför allt de tre länderna Angola, Namibia och Zimbabwe. Zimbabwe stod för den största militära insatsen och som mest fanns över 10 000 zimbabwiska soldater i DRK. Det var dessa som hindrade rebellerna och deras uppbackare att ta över makten i landet.
Bedömare anser att kontrollen över DRK är nyckeln till kontroll över hela regionen och dess stora råvarutillgångar, inte minst olja. I östra Kongo, där oroligheterna just nu har sitt centrum, finns dessutom betydande fyndigheter av tantalmalm, oumbärlig för elektronikindustrin.
SADC-interventionen ledde till att ett fredsavtal kunde skrivas under i december 2002.
Enligt avtalet skulle alla utländska soldater lämna landet och FN ta på sig uppgiften att garantera stabiliteten. FN har valt att satsa på kostsamma internationella operationer understödda av USA och med soldater från västländer som Sverige och Frankrike – i stället för att på alla sätt understödja de afrikanska fredsinitiativen, som åtminstone delvis varit framgångsrika. USA och Frankrike har dessutom olika intressen i Kongo. Frankrike står för närvarande uppenbart närmare regeringen i Kinshasa och de afrikanska länderna än USA. En händelse som ser ut som en tanke är att såväl Uganda som Rwanda nästan ensamma bland de afrikanska länderna stödde USA:s invasion i Irak.