Det har varit ett par riktigt svåra månader för Miljöpartiet – men efter upprepade avgångar, drev och debatter på SVT var det dags för partikongressen. Åsa Romson byttes ut mot Isabella Lövin. Och Gustav Fridolin fick – trots att han ju har drivit precis samma politik som Romson, med ett lika katastrofalt resultat – stanna.

Enligt SIFO:s senaste undersökning ligger Miljöpartiet just nu nära fyraprocentspärren och spekulationerna kring hur de hamnade där har varit många. I DN (11/5) argumenterar de före detta språkrören Per Gahrton och Maria Wetterstrand för att problemen har orsakats av ”koalitionsregerandets påfrestningar”, att man i samarbetet med Socialdemokraterna har tvingats kompromissa bort sina huvudfrågor. Resultatet är ett försvagat Miljöparti och, genom det, en försvagad koalitionsregering. Därför bör man från Socialdemokraternas sida göra vissa eftergifter, är slutsatsen. Bland annat genom att stoppa försäljningen av Vattenfalls brunkol.

Det är säkert en del av förklaringen till den kris partiet nu upplever, men på kongressen har man istället bestämt sig för att framhäva de positiva sakerna som regeringssamarbetet har fört med sig. I sitt avgångstal trycker Åsa Romson på att partiets ”kurs vid rodret” är rakt fram och utan tvekan, att man bör jobba på att visa upp sina segrar, medan Fridolin menar att den ideologiska grunden är stadig.  Men vilken ideologisk grund syftar man då på?

Under valrörelsen jobbade Miljöpartiet mycket med yta – med ett humanistiskt språk, en feminism vars retorik till viss mån lånades från Feministiskt initiativ, en antirasism som tog spjärn mot Sverigedemokraterna. Miljöpartiet blev en projektionsyta för alla med lagom åsikter (ja, Sverigedemokraterna är dåliga, ja, kapitalismen kan regleras och bli ”grön”) – men nu när de utsätts för påfrestningar och ytan spricker upp kommer också problemen. För visst är det just bristen på ideologisk grund och riktning som gör partiets kompromisser till en viss del oförutsägbara, och därför så förödande?

Flyktingpolitiken får agera exempel. Under valrörelsen var det flyktingars rättigheter som var i fokus, som lockade väljare – men nu har man svängt om. Samtidigt försöker man desperat hålla sig fast vid ytan, vid vad som sägs istället för vad som görs, medan glappet blir mer och mer märkbart och bisarrt. När det nya språkröret Isabella Lövin i Aktuellt (13/5) säger att de driver ”en sån human flyktingpolitik som absolut går” sker det mot en bakgrund av att asylsökande som har försökt ta sig från Danmark till Sverige via båt nästan har drunknat (en av dem ligger i koma). Det sker mot en bakgrund av att Turkiet, som regeringen har slutit avtal med, utnyttjar syriska flyktingbarn i textilfabriker.

Och vad hände med antirasismen? Gustav Fridolin insisterar i sitt tal till kongressen på att vi ska se sambandet mellan exempelvis naturkatastrofer och samhällsproblem – men det är knappast trovärdigt när det kommer från en politiker som inte verkar kunna se sambanden mellan sitt eget partis agerande och rasismen i Sverige idag. Hårdare gränsdragningar och en mer restriktiv flyktingpolitik resulterar också i en i samhället hårdare uppdelning mellan det svenska och det icke-svenska, mellan vi och dem. De inre gränskontrollerna utfärdas och genomförs av staten, men speglas i och upprepas av befolkningen.

Slutsatsen efter helgens kongress är att partiet tänker fokusera mer på miljön. Men några dagar efter att Fridolin höll sitt tal stoppade miljöaktivister Vattenfalls elproduktion i Tyskland i protest mot försäljningen av brunkol. Aktivisterna lade sig på marken, blev slagna av polisen. Kanske borde de båda språkrören åka ut dit och se hur konfrontation och systemkritik i miljöns namn faktiskt kan gå till.