Nyp mig i armen, tack. Hur hamnade vi i en situation där man flyttar blicken från DN till Avpixlat, och från Avpixlat till DN – och plötsligt ser man inte skillnaden?

På nyårsnatten i Köln blev en mängd kvinnor utsatta för övergrepp och rånade. Alla likartade polisanmälningar talar sitt tydliga språk.

Men exakt vad som hände, varför och hur, det vet inte ens den tyska polisen än – och de blir de första som kommer att veta. Det är inte rimligt att diskutera frågan som om man hade säkra svar, inte ens om man har pusselbitar som räcker till en hyfsat sammanhängande bild. Vad händer om pusselbitarna är fel? “Ännu vet vi lite om attacken i Köln”, inleder Feministiskt initiativ en debattartikel i Metro – men fortsätter sedan ändå att skriva? Det gäller att vara först ut med analysen.

Ett förslag: vi måste göra upp med föreställningen att den som reagerar snabbast är den hårdaste motståndaren. Hur många utspel börjar inte så idag: ”Om det som vi vet hittills stämmer…”. Stora delar av den politiska debatten utspelar sig på det sättet flera steg framför verkligheten, i ett ”om”. Särskilt debatten om brott, som då får en slagsida mot de värsta misstankarna, mot våra värsta farhågor.

Det hjälper knappast att en del av det som sägs med ett brottsofferperspektiv nästan skuldbelägger den som inte drar slutsatser på förhand: ”det är som ett andra övergrepp att inte bli trodd”. Konsekvensen är förstås att vi kan ta gruvligt fel, debattera fel saker, med fel perspektiv – och sedan finns det ingen återvändo. När alla fakta till slut finns på bordet spelar de inte längre någon roll för vilken bild som satt sig.

Vad som kommit efter Köln är en slags rasistisk masspsykos, en berättelse om koordinerade sexuella attacker från invandrarmän som ”omringar” sina offer. Det liknar mer vandringssägner än vittnesmål, ett slags ”de kommer hit och våldtar våra tjejer” i ny tappning. En värre tappning: nu handlar det inte ens om ”kultur”, utan om en kollektiv aggression. De planerar, hjälper varandra att begå övergrepp.

Styrkan i den bild som förmedlas kan inte underskattas. Det är svårt att tro att den här debatten kan sätta fokus på problemet med sexuella övergrepp. Delar, kanske. Problemet är att själva utgångpunkten är att alla händelser hänger ihop, och att invandrare – inte män – är den gemensamma nämnaren.

Plötsligt blir nu många olika saker samma: organiserade tjuvar (kanske) i Köln, tafsande tonårskillar i Kungsträdgården, fulla nyårsfirare i Karlstad. Övergrepp som bara vagt påminner om dem i Köln fyller ändå funktionen av att bekräfta fenomenet. Händelserna hänger ihop bara i det mystiska ordet “omringa”. Redan där borde varningsklockor ringa hos många. Det är till exempel lätt för den som blir utsatt för någonting i en folkmassa att känna sig omringad, eller att uppfatta en grupp som koordinerad. Men därifrån till att det är en organiserad form av sexuella övergrepp är steget långt.

Ja, män begår övergrepp, också i grupp. Men det är inte en organiserad krigshandling av främlingar. Det är vardag, hemskt nog.

Politiker av alla kulörer deltar nu i ett absurt spel. Alla ska dömas utan hänsyn till ursprung, lovar de. ”Det finns inga ursäkter!” Så strålande radikalt. Snälla högerpopulister, här är strupen, bit inte så hårt! Har någon någonsin påstått att några ska dömas mildare för att de kommer från andra länder? Outtalat i löftet om att slå hårt mot de skyldiga oavsett ursprung ligger ett erkännande av rasisternas världsbild: att det finns de som helst vill släta över brott begångna av invandrare. Och från vänsterhåll en slags ”vi behandlar alla lika, tro inget annat”. Det tragiska är bara att de inte pratar med oss, utan direkt med de rasistiska kommentarsfälten.

Det är något nytt, och inte så lite skrämmande.

Samma samtal är många massmedier inbegripna i: de försäkrar läsarna att de faktiskt inte har mörkat några uppgifter om att de misstänkta i Köln var invandrare. Det kan tyckas viktigt – om man ger de där kommentarsfälten hela dagordningen. Det hade varit rimligare att försäkra tidningsläsarna om att man absolut inte har vidarebefordrat någon ryktesspridning. ”Vi berättar allt!” Jo, men det är faktiskt inte ert uppdrag. Det är att berätta om det som är sant.