Traditionella antiimperialistiska analyser som ser USA och väst som de enda imperialistmakterna framstår i dag allt mer som förlegade eller proryska. Förklaringar som betonar konflikt mellan liberal demokrati och diktatur vinner mark: ”Problemet är att [Ryssland och Kina] inte delar våra värderingar: frihet och demokrati, samt en rättsbaserad världsordning”, som Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg uttryckte det. Men om det är problemet, varför börjar ledande Natoländer åter exportera vapen till Turkiet just nu, när Erdogans regim planerar att anfalla de syriska kurderna? Varför stödjer Natoländer som USA, Storbritannien och Kanada Saudiarabiens krig mot Jemen och Israels ockupation av Palestina? Varför stödde många Natoländer avdemokratiseringen av Ryssland under Boris Jeltsin? Och varför har många av de Natoländer som nu skickar massivt stöd till Ukraina i åratal via institutioner som Internationella Valutafonden och Europeiska utvecklingsbanken krävt att landet genomdriver nyliberala strukturreformer som gjort Ukraina till Europas fattigaste land?
Den så kallade världssystemteorin gör sambanden lättare att förstå. Denna teoribildning utvecklades av marxistiskt influerade tänkare som Immanuel Wallerstein, Samir Amin, André Gunder Frank och Giovanni Arrighi från 1970-talet och framåt. Världssystemteoretikerna betonade att kapitalismen aldrig har varit ett ”rent” ekonomiskt system, utan alltid balanserats av politisk logik. Välfärdsstaten uppstod för att ett demokratiskt tryck bände kapitalismen i en mer social riktning. Imperialistiska krig är sällan lönsamma på kort sikt, men de kan vara avgörande för det nationella kapitalets konkurrenskraft, säkerhet och tillgång till resurser på lång sikt. Irak- och Afghanistankrigen kostade USA mycket mer än de gav tillbaka ekonomiskt, men bedömdes ändå som avgörande för USA:s globala dominans.
Kring 1990 föll både Sovjetunionen och det kalla krigets bipolära system samman. I stället uppstod en unipolär världsordning, med USA som enda återstående supermakt. Arrighi och Wallerstein förutspådde att USA:s dominans snart skulle minska, eftersom dess ekonomi allt mer försvagades i förhållande till EU, Japan och senare även Kina. Men dominansen bestod, och stärks nu åter i och med den ryska utmaningen. Den analys som bäst förklarar detta är Samir Amins, ironiskt nog, eftersom han strax innan han dog 2018 publicerade texter som underskattade den ryska imperialismen och till och med framställe invasionerna i Krim och Donbas 2014 som antiimperialistiska. Amin beskrev den kollektiva, USA-ledda imperialismen som växte fram under efterkrigstiden som en logisk följd av kapitalets transnationalisering och koncentration. De västliga och japanska storföretagen som kom att dominera världsekonomin fick växande gemensamma intressen av att tillsammans dominera stabila världsmarknader, snarare än att slåss om dem, som konkurrerande imperialistmakter gjort tidigare. Följden blev att internationella organisationer som EU, Nato, Världshandelsorganisationen (WTO), Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken kom att spela en allt viktigare roll.
En av deras största utmaningar var potentiell konkurrens från fattigare före detta kolonier, som ofta genomfört statsledda industrialiseringar, trots västliga interventioner för att bromsa sådana försök. Amin visade hur västmakterna och Japan genom sina ”fem monopol” bättre kunde hantera denna utmaning: genom global dominans över högteknologi, världsomspännande finansmarknader, strategiska naturtillgångar, globala medier och kommunikation samt massförstörelsevapen, kunde länderna i kapitalismens centrum inordna och exploatera de nyindustrialiserade länderna som underleverantörer i sina egna produktionskedjor, och samtidigt förhindra utmaningar mot den globala hierarki som monopolen skapade. Särskilt det sista har skett kollektivt, under USA:s ledning: den enda av de samverkande staterna som är politiskt och militärt stark nog att upprätthålla den här världsordningen. Detta under förutsättning att EU och Japan accepterar och delvis finansierar USA:s ledande roll.
USA har importerat mer än de har exporterat i 30 år, och dess statsskuld är i dag lika hög som Greklands var när landet i praktiken sattes i tvångsförvaltning under eurokrisen. Men USA dominerar trots det världen, på grund av sin särställning i det imperialistiska systemet: dollarn används som världsvaluta, även om Ryssland, Kina, Indien och andra med viss framgång nu minskar sitt beroende av dollarn. USA:s särställning i förhållande till effektivare europeiska länder – som Sverige och Tyskland – syns också i det att de senare, trots stora överskott i bytesbalans och statsfinanser, avstått från att tillräckligt investera eller pumpa upp efterfrågan i sina egna länder, vilket försvagat den ekonomiska och sociala utvecklingen i Europa. Detta medan USA lånefinansierar stora utgifter och får hjälp med finansiering, via dollarn och genom att investerare i hela världen gärna köper amerikanska statspapper. Sverige har samtidigt svultit ut sin välfärd och infrastruktur, trots att det har en av EU:s lägsta offentliga skuldkvoter och 30 år av överskott i bytesbalansen. Men USA:s uppumpade konsumtion driver mycket av exporten från såväl Europa som Asien, och bara USA:s militära och politiska dominans kan upprätthålla dagens världsordning. Därför accepterar EU:s och Japans borgerskap sin underordnade roll i den imperialistiska alliansen. Den innebär ändå en privilegierad position gentemot Syd och Öst, militärt skydd, samt en nyliberal ordning som gjort det möjligt att pressa tillbaka Europas historiskt välorganiserade arbetarrörelser.
Resten av världen är mer kritisk. Den unipolära världsordningen innebar att stora delar av världen inte ”behövdes” utan kastades ut i fattigdom, hårdnande exploatering och etniska – ofta imperialistiskt pådrivna – krig. I Mellanöstern omöjliggör ordningen fred och demokrati, och bygger på USA-stödda diktaturer och apartheidregimer (Israel och gulfstaterna, där palestinier respektive gästarbetare saknar politiska rättigheter) och ständiga krig. Hela stater har raserats, extrema terrorrörelser har växt fram och miljontals har drivits på flykt i såväl Irak och Syrien (i det senare fallet bidrog även Ryssland), som Libyen, Jemen och Afghanistan. Den unipolära ordningen sammanföll också med att institutioner som Världsbanken och IMF började ställa allt hårdare nyliberala krav på att länder i Afrika, Latinamerika och Östeuropa genomför åtstramningar, enorma räntebetalningar och privatiseringar i utbyte mot lån, vilket ledde till krympande ekonomier, växande sociala klyftor, raserad folkhälsa, sönderfallande stater och etniska konflikter. Den västliga imperialismen är alltså fortsatt både stark och destruktiv – även i kontrast mot dess brutala ryska motsvarighet – och har till skillnad från den senare global räckvidd.
Men den unipolära ordningen utmanades snart av såväl latinamerikanska vänsterregeringar som av de så kallade Brics-länderna – Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika (med föregångarna Sydkorea och Taiwan) – som sedan 1990-talet stärkt sin ställning globalt. Detta bidrog till ökade investeringar i övriga Syd och Öst, vilka gått från att vara extremt välkomna till att börja ifrågasättas, när länder som Kina och Saudiarabien köper såväl land och infrastruktur som politiskt inflytande. Den multipolära utvecklingen skapar konkurrens om Syds råvaror och arbetskraft, vilket leder till både ekonomisk utveckling och nya globala dominansförhållanden – men också politiskt manöverutrymme för målmedvetna regimer och rörelser i Syd och Öst. Flera av de starkare länderna i Syd och Öst kan i dag hävda sig på något eller några av monopolens områden – vilket skapat ekonomisk tillväxt och en relativt stor medelklass – men de arbetande klasserna halkar efter överallt. Bara i länder som konkurrerar på flera av monopolens områden, som Kina, Taiwan och Sydkorea, har majoriteten rest sig ur fattigdom. Kontrasten mellan Kina och Ryssland är slående: båda har auktoritära styren och uppnått viss välfärd för medborgarna. Men medan den kinesiska regimen politiskt tagit kommando för att snabbt utveckla hela landet ekonomiskt, förskingrar den ryska oligarkdominerade regimen mycket och kanaliserar bara delar av gasinkomsterna till befolkningen och till vissa, otillräckliga, investeringar – främst i militären.
Av de fem globala monopol som gör det möjligt att tilltvinga sig politisk underordning från andra länder, och oproportionerligt stora ekonomiska värdeöverföringar från den globala ekonomin, konkurrerar Ryssland knappt om tre: naturresurser, globala medier och massförstörelsevapen. På senare år har Ryssland dock gjort sig mindre beroende av de två andra monopolen – finansiella flöden och högteknologi –, bland annat genom sin strategiska allians med Kina. Detta tillsammans med insikten om att världen är beroende av Rysslands andra globala monopol – strategiska naturresurser som gas, olja och jordbruksprodukter – samt den historiskt betingade ryska rädslan för angrepp från väst, och det uppblåsta självförtroende som en auktoritär, mytbaserad och högernationalistisk världsbild alltid ger, gjorde att Ryssland, i skydd av sina kärnvapen, vågade utmana väst genom att angripa Ukraina.
Den ryska svagheten gör dock att landet har tvingats utveckla delvis andra imperialistiska strategier än väst. När USA anföll Irak 2003 möttes det av enorma globala protester. Men så fort dammet lagt sig hjälpte många rika länder till att administrera ockupationen. Demokratiska rättigheter i väst naggades i kanten, men avskaffades aldrig. För Rysslands fattigimperialism är läget annorlunda. Oppositionen mot kriget kriminaliserades på en gång. I avsaknad av mjuk makt stark nog att konkurrera med väst låtsas regimen knappt bry sig om folkrätt eller mänskliga rättigheter, och tar till öppet krig, terror och etnisk resning, redan i början av kriget. Världen köper fortfarande Rysslands gas och olja, men västs sanktioner och militära stöd till Ukraina kostar på. Då Ryssland bara kan bedriva kriget i skydd av sina kärnvapen medför strategin att riskerna för kärnvapenkrig åter ökat, och att det ”skydd” som Natos kärnvapenparaply erbjuder är svagare i dag än på länge. Spänningarna i sig själva föder motåtgärder på alla sidor, vilket i sin tur föder nya spänningar. Ukraina behöver omvärldens stöd (precis som andra angripna folk behöver stöd mot sina angripare), men utöver det måste upptrappningen brytas. Ett svenskt Natomedlemskap har sällan varit en sämre idé än i dag.
Trots spänningarna är en multipolär värld en förutsättning för att även amerikanska, saudiska, turkiska eller israeliska aggressioner ska kunna stoppas genom internationellt tryck. Att en demokratisk och jämlik världsordning inte kan byggas på unipolära imperium har vi facit på i dag. En multipolär värld ger större möjligheter för länder i Syd och Öst att utvecklas socialt och ekonomiskt, samverka, balansera stormakter mot varandra och välja bort investerare som i praktiken återkoloniserar dem, och på så sätt stärka sin autonomi. Men incitamenten till våldsanvändning i det globala systemet behöver ersättas av avspänning, respekt för folkrätt och utrymme för social och ekonomisk utveckling och mänskliga rättigheter. Särskilt de sista punkterna förutsätter att demokratiska krafter stärks i hela världen.
Vi skulle själva kunna bidra till det. Europa förlorar säkerhetsmässigt och ekonomiskt på dagens ordning. Den europeiska borgarklassen är nöjd ändå, men vänstern och Europas arbetande klasser borde i stället investera i ett socialt, ekologiskt och demokratiskt hållbart Europa, med tillräcklig militär förmåga för att värna sin självständighet. Utan möjligheten att exploatera omvärlden, som Europa tidigare gjort, skulle incitamenten bli större att utveckla ekonomin och utjämna klyftorna i hela Europa och att satsa på jämlika och fredliga relationer med omvärlden. Det skulle i sin tur bidra till att återupprätta det skamfilade ryktet för demokratiska fri- och rättigheter i världen, som den unipolära perioden undergrävt, då demokratisk retorik ofta har använts som täckmantel för västerländska imperialistiska projekt. Såväl Europa som de regioner det samverkar med skulle gynnas ekonomiskt, vilket skulle också utgöra ett starkt incitament för demokratisering av ett ekonomiskt svagt Ryssland. Samtidigt skulle USA:s försök att fortsätta dominera världen undermineras. Ett demokratiskt, hållbart och socialt Europa skulle helt enkelt kunna spela en viktig roll för att vrida världen åt samma håll.
