Utrikes 11 juni, 2022

Rysk fattigimperialism destabiliserar en multipolär värld

Rysslands krig mot Ukraina är ett uttryck för regimens fascistoida ideologi. Men i bakgrunden finns också landets undanträngda plats i dagens multipolära världsordning. Denna bär på både risker och möjligheter.

Traditionella antiimperialistiska analyser som ser USA och väst som de enda imperialistmakterna framstår i dag allt mer som förlegade eller proryska. Förklaringar som betonar konflikt mellan liberal demokrati och diktatur vinner mark: ”Problemet är att [Ryssland och Kina] inte delar våra värderingar: frihet och demokrati, samt en rättsbaserad världsordning”, som Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg uttryckte det. Men om det är problemet, varför börjar ledande Natoländer åter exportera vapen till Turkiet just nu, när Erdogans regim planerar att anfalla de syriska kurderna? Varför stödjer Natoländer som USA, Storbritannien och Kanada Saudiarabiens krig mot Jemen och Israels ockupation av Palestina? Varför stödde många Natoländer avdemokratiseringen av Ryssland under Boris Jeltsin? Och varför har många av de Natoländer som nu skickar massivt stöd till Ukraina i åratal via institutioner som Internationella Valutafonden och Europeiska utvecklingsbanken krävt att landet genomdriver nyliberala strukturreformer som gjort Ukraina till Europas fattigaste land?

Den så kallade världssystemteorin gör sambanden lättare att förstå. Denna teoribildning utvecklades av marxistiskt influerade tänkare som Immanuel Wallerstein, Samir Amin, André Gunder Frank och Giovanni Arrighi från 1970-talet och framåt. Världssystemteoretikerna betonade att kapitalismen aldrig har varit ett ”rent” ekonomiskt system, utan alltid balanserats av politisk logik. Välfärdsstaten uppstod för att ett demokratiskt tryck bände kapitalismen i en mer social riktning. Imperialistiska krig är sällan lönsamma på kort sikt, men de kan vara avgörande för det nationella kapitalets konkurrenskraft, säkerhet och tillgång till resurser på lång sikt. Irak- och Afghanistankrigen kostade USA mycket mer än de gav tillbaka ekonomiskt, men bedömdes ändå som avgörande för USA:s globala dominans.

Kring 1990 föll både Sovjetunionen och det kalla krigets bipolära system samman. I stället uppstod en unipolär världsordning, med USA som enda återstående supermakt. Arrighi och Wallerstein förutspådde att USA:s dominans snart skulle minska, eftersom dess ekonomi allt mer försvagades i förhållande till EU, Japan och senare även Kina. Men dominansen bestod, och stärks nu åter i och med den ryska utmaningen. Den analys som bäst förklarar detta är Samir Amins, ironiskt nog, eftersom han strax innan han dog 2018 publicerade texter som underskattade den ryska imperialismen och till och med framställe invasionerna i Krim och Donbas 2014 som antiimperialistiska. Amin beskrev den kollektiva, USA-ledda imperialismen som växte fram under efterkrigstiden som en logisk följd av kapitalets transnationalisering och koncentration. De västliga och japanska storföretagen som kom att dominera världsekonomin fick växande gemensamma intressen av att tillsammans dominera stabila världsmarknader, snarare än att slåss om dem, som konkurrerande imperialistmakter gjort tidigare. Följden blev att internationella organisationer som EU, Nato, Världshandelsorganisationen (WTO), Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken kom att spela en allt viktigare roll.

En av deras största utmaningar var potentiell konkurrens från fattigare före detta kolonier, som ofta genomfört statsledda industrialiseringar, trots västliga interventioner för att bromsa sådana försök. Amin visade hur västmakterna och Japan genom sina ”fem monopol” bättre kunde hantera denna utmaning: genom global dominans över högteknologi, världsomspännande finansmarknader, strategiska naturtillgångar, globala medier och kommunikation samt massförstörelsevapen, kunde länderna i kapitalismens centrum inordna och exploatera de nyindustrialiserade länderna som underleverantörer i sina egna produktionskedjor, och samtidigt förhindra utmaningar mot den globala hierarki som monopolen skapade. Särskilt det sista har skett kollektivt, under USA:s ledning: den enda av de samverkande staterna som är politiskt och militärt stark nog att upprätthålla den här världsordningen. Detta under förutsättning att EU och Japan accepterar och delvis finansierar USA:s ledande roll.

USA har importerat mer än de har exporterat i 30 år, och dess statsskuld är i dag lika hög som Greklands var när landet i praktiken sattes i tvångsförvaltning under eurokrisen. Men USA dominerar trots det världen, på grund av sin särställning i det imperialistiska systemet: dollarn används som världsvaluta, även om Ryssland, Kina, Indien och andra med viss framgång nu minskar sitt beroende av dollarn. USA:s särställning i förhållande till effektivare europeiska länder – som Sverige och Tyskland – syns också i det att de senare, trots stora överskott i bytesbalans och statsfinanser, avstått från att tillräckligt investera eller pumpa upp efterfrågan i sina egna länder, vilket försvagat den ekonomiska och sociala utvecklingen i Europa. Detta medan USA lånefinansierar stora utgifter och får hjälp med finansiering, via dollarn och genom att investerare i hela världen gärna köper amerikanska statspapper. Sverige har samtidigt svultit ut sin välfärd och infrastruktur, trots att det har en av EU:s lägsta offentliga skuldkvoter och 30 år av överskott i bytesbalansen. Men USA:s uppumpade konsumtion driver mycket av exporten från såväl Europa som Asien, och bara USA:s militära och politiska dominans kan upprätthålla dagens världsordning. Därför accepterar EU:s och Japans borgerskap sin underordnade roll i den imperialistiska alliansen. Den innebär ändå en privilegierad position gentemot Syd och Öst, militärt skydd, samt en nyliberal ordning som gjort det möjligt att pressa tillbaka Europas historiskt välorganiserade arbetarrörelser.

Resten av världen är mer kritisk. Den unipolära världsordningen innebar att stora delar av världen inte ”behövdes” utan kastades ut i fattigdom, hårdnande exploatering och etniska – ofta imperialistiskt pådrivna – krig. I Mellanöstern omöjliggör ordningen fred och demokrati, och bygger på USA-stödda diktaturer och apartheidregimer (Israel och gulfstaterna, där palestinier respektive gästarbetare saknar politiska rättigheter) och ständiga krig. Hela stater har raserats, extrema terrorrörelser har växt fram och miljontals har drivits på flykt i såväl Irak och Syrien (i det senare fallet bidrog även Ryssland), som Libyen, Jemen och Afghanistan. Den unipolära ordningen sammanföll också med att institutioner som Världsbanken och IMF började ställa allt hårdare nyliberala krav på att länder i Afrika, Latinamerika och Östeuropa genomför åtstramningar, enorma räntebetalningar och privatiseringar i utbyte mot lån, vilket ledde till krympande ekonomier, växande sociala klyftor, raserad folkhälsa, sönderfallande stater och etniska konflikter. Den västliga imperialismen är alltså fortsatt både stark och destruktiv – även i kontrast mot dess brutala ryska motsvarighet – och har till skillnad från den senare global räckvidd.

Men den unipolära ordningen utmanades snart av såväl latinamerikanska vänsterregeringar som av de så kallade Brics-länderna – Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika (med föregångarna Sydkorea och Taiwan) – som sedan 1990-talet stärkt sin ställning globalt. Detta bidrog till ökade investeringar i övriga Syd och Öst, vilka gått från att vara extremt välkomna till att börja ifrågasättas, när länder som Kina och Saudiarabien köper såväl land och infrastruktur som politiskt inflytande. Den multipolära utvecklingen skapar konkurrens om Syds råvaror och arbetskraft, vilket leder till både ekonomisk utveckling och nya globala dominansförhållanden – men också politiskt manöverutrymme för målmedvetna regimer och rörelser i Syd och Öst. Flera av de starkare länderna i Syd och Öst kan i dag hävda sig på något eller några av monopolens områden – vilket skapat ekonomisk tillväxt och en relativt stor medelklass – men de arbetande klasserna halkar efter överallt. Bara i länder som konkurrerar på flera av monopolens områden, som Kina, Taiwan och Sydkorea, har majoriteten rest sig ur fattigdom. Kontrasten mellan Kina och Ryssland är slående: båda har auktoritära styren och uppnått viss välfärd för medborgarna. Men medan den kinesiska regimen politiskt tagit kommando för att snabbt utveckla hela landet ekonomiskt, förskingrar den ryska oligarkdominerade regimen mycket och kanaliserar bara delar av gasinkomsterna till befolkningen och till vissa, otillräckliga, investeringar – främst i militären.

Av de fem globala monopol som gör det möjligt att tilltvinga sig politisk underordning från andra länder, och oproportionerligt stora ekonomiska värdeöverföringar från den globala ekonomin, konkurrerar Ryssland knappt om tre: naturresurser, globala medier och massförstörelsevapen. På senare år har Ryssland dock gjort sig mindre beroende av de två andra monopolen – finansiella flöden och högteknologi –, bland annat genom sin strategiska allians med Kina. Detta tillsammans med insikten om att världen är beroende av Rysslands andra globala monopol – strategiska naturresurser som gas, olja och jordbruksprodukter – samt den historiskt betingade ryska rädslan för angrepp från väst, och det uppblåsta självförtroende som en auktoritär, mytbaserad och högernationalistisk världsbild alltid ger, gjorde att Ryssland, i skydd av sina kärnvapen, vågade utmana väst genom att angripa Ukraina.

Den ryska svagheten gör dock att landet har tvingats utveckla delvis andra imperialistiska strategier än väst. När USA anföll Irak 2003 möttes det av enorma globala protester. Men så fort dammet lagt sig hjälpte många rika länder till att administrera ockupationen. Demokratiska rättigheter i väst naggades i kanten, men avskaffades aldrig. För Rysslands fattigimperialism är läget annorlunda. Oppositionen mot kriget kriminaliserades på en gång. I avsaknad av mjuk makt stark nog att konkurrera med väst låtsas regimen knappt bry sig om folkrätt eller mänskliga rättigheter, och tar till öppet krig, terror och etnisk resning, redan i början av kriget. Världen köper fortfarande Rysslands gas och olja, men västs sanktioner och militära stöd till Ukraina kostar på. Då Ryssland bara kan bedriva kriget i skydd av sina kärnvapen medför strategin att riskerna för kärnvapenkrig åter ökat, och att det ”skydd” som Natos kärnvapenparaply erbjuder är svagare i dag än på länge. Spänningarna i sig själva föder motåtgärder på alla sidor, vilket i sin tur föder nya spänningar. Ukraina behöver omvärldens stöd (precis som andra angripna folk behöver stöd mot sina angripare), men utöver det måste upptrappningen brytas. Ett svenskt Natomedlemskap har sällan varit en sämre idé än i dag.

Trots spänningarna är en multipolär värld en förutsättning för att även amerikanska, saudiska, turkiska eller israeliska aggressioner ska kunna stoppas genom internationellt tryck. Att en demokratisk och jämlik världsordning inte kan byggas på unipolära imperium har vi facit på i dag. En multipolär värld ger större möjligheter för länder i Syd och Öst att utvecklas socialt och ekonomiskt, samverka, balansera stormakter mot varandra och välja bort investerare som i praktiken återkoloniserar dem, och på så sätt stärka sin autonomi. Men incitamenten till våldsanvändning i det globala systemet behöver ersättas av avspänning, respekt för folkrätt och utrymme för social och ekonomisk utveckling och mänskliga rättigheter. Särskilt de sista punkterna förutsätter att demokratiska krafter stärks i hela världen.

Vi skulle själva kunna bidra till det. Europa förlorar säkerhetsmässigt och ekonomiskt på dagens ordning. Den europeiska borgarklassen är nöjd ändå, men vänstern och Europas arbetande klasser borde i stället investera i ett socialt, ekologiskt och demokratiskt hållbart Europa, med tillräcklig militär förmåga för att värna sin självständighet. Utan möjligheten att exploatera omvärlden, som Europa tidigare gjort, skulle incitamenten bli större att utveckla ekonomin och utjämna klyftorna i hela Europa och att satsa på jämlika och fredliga relationer med omvärlden. Det skulle i sin tur bidra till att återupprätta det skamfilade ryktet för demokratiska fri- och rättigheter i världen, som den unipolära perioden undergrävt, då demokratisk retorik ofta har använts som täckmantel för västerländska imperialistiska projekt. Såväl Europa som de regioner det samverkar med skulle gynnas ekonomiskt, vilket skulle också utgöra ett starkt incitament för demokratisering av ett ekonomiskt svagt Ryssland. Samtidigt skulle USA:s försök att fortsätta dominera världen undermineras. Ett demokratiskt, hållbart och socialt Europa skulle helt enkelt kunna spela en viktig roll för att vrida världen åt samma håll.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes 27 februari, 2024

Ny förening utmanar judisk högerdominans

Hanna Rajs har upplevt en brist på sammanhang där vänsterjudar är välkomna. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

”Efter 7 oktober har det funnits en känsla av att man inte får säga eller tycka vissa saker i judiska sammanhang”, säger initiativtagaren Hanna Rajs.

I november undertecknade åtta svenska judar en debattartikel i Expressen. Personerna bakom artikeln, däribland poeten Hanna Rajs, sluter nu upp bakom ett nytt projekt.

– Det har funnits ett tydligt behov av organisering inom den svenska judiska vänstern, speciellt de senaste månaderna, säger Hanna Rajs till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 26 februari, 2024

Musiken som fick det svenska språket att dansa

Georg Riedel (1934–2024) skrev sammantaget runt 1 400 melodier, varav många är odödliga. Foto: Anders Wiklund/TT.

Tillsammans med kommunala musikskolan och Adolf Fredriks sångklasser utgjorde Georg Riedel en del av den nationella musikaliska treenigheten.

”Tut och tjut och tjosan se’n!”

Min barndoms lyckligaste minnen sitter i kroppen och de är förknippade med musik och rörelse. Jag galopperar runt i vår trea i Orminge till den pulshöjande ”Bom-sicka-bom” och vågor av välbehag går genom kroppen när harmonierna glider över från dur till moll och sedan tillbaka igen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Veckobrev 26 februari, 2024

Flamman står som Gråben över stupet

Det är på allvar nu. Det nya mediestödet gör att oberoende medier är på väg att slås ut. Det här är mer än en kris – det är en katastrof.

Internationalen har redan lagt ned sin redaktion och papperstidning, och i förrgår meddelade Journalisten att de sparkar hälften av sin personal. Kulturbevakningen har dessutom bantats eller försvunnit på landsortstidningar som Dala-Demokraten, Söderhamns-Kuriren, och Östgöta Correspondenten.

Deras öde visar en bister sanning: oavsett hur fin journalistik man gör är det svårt för småtidningar att gå runt. Det största skälet är att annonsmarknaden helt tagits över av teknikjättar som Google och Facebook – som ironiskt nog har tidningsartiklar som sitt mest centrala innehåll. 

I Sverige har konsekvenserna fram till nu mildrats av presstödet. Problemet är bara att regeringen i skrivande stund monterar ned stödet för Flamman och andra små tidningar. Konsekvensen blir att mer pengar tillfaller de stora koncernerna. 

Hur många smulor som blir över vet vi inte än. Sedan årsskiftet är vårt stöd helt indraget, och vi vet först om en månad om det återvänder, och i vilken omfattning.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Flamman är som prärievargen Gråben som springer allt han orkar, tills fötterna slutar känna mark. Han tittar ned mot avgrunden, sedan upp mot kameran och håller upp en skylt: ”Det var allt, mina damer och herrar.”

Som tur är svarade läsarna på budskapet, och lade fram en madrass under stupet. Vår donationskampanj drog in 330 000, vilket pangstärkte vårt mod. Det visade att tidningen hade ett starkt stöd ute i landet – inte minst i de glesbygdskommuner som gav mest per capita, som Orsa, Hällefors och Gällivare.

Emot oss har vi en regering som samtidigt skär ned på medier, föreningar, kultur, public service och bistånd. De vill smula sönder hela det civilsamhälle som har gjort den svenska demokratin stark.

Vi kan protestera mot det, men så ser verkligheten ut. Det bästa svaret på nedskärningarna är att gå till full motattack och bli självförsörjande. I så fall blir vi onåbara för klåfingriga politiker.

Men då måste – måste – vi bli fler prenumeranter. 

Det är här du kommer in, käre läsare. Det är nämligen med din hjälp vi kan fortsätta göra motstånd. Här är tre sätt att stötta oss på:

Teckna en prenumeration, åt dig själv eller åt en kamrat. Det kostar 55 kronor i månaden – som en stor stark! 🍺

Bli stödprenumerant. För dig som tjänar mer än snittet och kan hjälpa oss lite extra varje månad.

Dela denna artikel med alla som kan vara intresserade. Kanske är du medlem i en politisk förening där fler inser värdet av oberoende vänstertidningar?

För att täcka upp presstödet helt behöver vi bli runt 3 500 fler prenumeranter, det vill säga dubbelt så många som i dag. Det är fullt möjligt, i synnerhet om vi får ett övergångsstöd. Vi har blivit 500 fler på bara ett år, och vi överträffade ett optimistiskt satt donationsmål. 

Vi kommer även att klara det här – med din hjälp.

Vad fan får du för pengarna, då? Jo, det ska jag berätta.

Du får Sveriges bästa och snyggaste veckotidning. I den kan du läsa texter som den här intervjun med Ahmed Abuzaid som är fast i Gaza, Jacob Lundbergs reportage om hur unga överger arbetet – antingen i protest eller för att aktiespara, vår initierade bevakning av Ryssland och Ukraina, senast med Ilya Budraitskis dödsruna om Aleksej Navalnyj, eller Johanna Adolfssons essä om hur Israels teknikindustri används för att sälja in bosättningspolitiken till unga.

Flamman har funnits sedan 1906. Ni har mitt löfte att vi ska fortsätta till åtminstone år 2906, när socialismen äntligen har slutsegrat.

Det är väl värt en starköl i månaden?

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 25 februari, 2024

Ett kärleksbrev till sluskvänstern

Under 10-talet hittade den amerikanska vänstern har hittat nya sätt att prata politik, bland annat genom podden Chapo trap house. Amber A’Lee Frost i mitten. Foto: Wikimedia.

Bernie-kidsen har vuxit upp men drömmen om socialism i USA är inte död. ”Dirtbag” är den perfekta boken att bråka om på en bar. Vilket ju är bland det roligaste som finns.

Bernie Sanders var gubben som lyckades med det osannolika: att hypnotisera en hel generation unga och ingjuta hopp om socialism i kapitalismens hjärtland. Amber A’Lee Frost var en av förgrundsgestalterna i det som ibland kallas millennial-socialismen, och Dirtbag är hennes memoar såväl som ett bokslut över en politisk cykel som gått i graven.

Vi följer henne från uppväxten i Indiana mellan skitjobb, drogrus och romanser, flytten till New York, Occupy Wall Street och till sist Berniekampanjen. A’Lee Frost jämför intensiteten i den frenetiska aktivismen under kampanjens kulmen med att ha adhd, diagnostiserar den amerikanska vänstern med masochism, pedofili och nekrofili, och erkänner att hon gick till en konservativ KBT-psykolog för att orka skriva klart boken. Hon är ett barn av en tid präglad av motsägelser: en individfokuserad internetdiskurs dränkt i poppsykologi och antikapitalistiska massprotester.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 25 februari, 2024

Varukorgen rymmer ett klassamhälle

Foto: Adobe stock.

Konsumentprisindex används för att beräkna inflationen. Ändå är det få som tänker på måttet som en politisk fråga. Men indexet har varit föremål för djupt politiska strider – och kan bli det igen.

410,35. 413,34. 412,74. Så lyder de tre senaste upplagorna av konsumentprisindex (KPI) – en ordlös kommuniké, utfärdad av staten varje månad i år efter år. Avsaknaden av verbalt innehåll betyder inte att KPI är ett neutralt mått. Tvärtom är det djupt politiskt. Sekunden efter publicering har indextalet redan stelnat till sanning.

Betänk vanliga påståenden som att ”Sverige har blivit dubbelt så rikt på 30 år”, eller ”de senaste årens inflation har raderat ut sju års löneökningar”. När man på sådant vis jämför rikedomar över tid, förlitar man sig helt på de metoder som myndigheterna använder för att beräkna KPI. Alternativa metoder är fullt tänkbara; de skulle kunna resultera i såväl ljusare som mörkare bilder av ekonomin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Fleischer
Ekonomihistoriker och författare.
Inrikes 24 februari, 2024

Anders Svensson sluter upp bakom fiskekapitalet

Trålare är fiskebåtar som drar nät efter sig för att fånga fisk. Foto: Kustbevakningen/TT.

Varken klimatförändringarna eller Stockholms sportfiskare är enskilt ansvariga för den ekologiska kollapsen i Östersjön. Även utfiske är en faktor som inte kan ignoreras.

I Flamman (6/2024) går Anders Svensson till storms mot SVT:s reportage Makten över havet. Hans starkaste argument riktas mot eliten, i detta fall rika stockholmare som av kuriös anledning är emot svenskt fiske. Han implicerar också att det är på uppdrag av dem som Peter Löfgren och hans filmteam agerar.

Vad Svensson undviker att nämna är den nyliberala ordning där våra gemensamt ägda fiskbestånd gavs bort till fiskerinäringen 2009. Klassargumentet haltar alltså redan här: År 2009 infördes ITQ-systemet, som förvandlade fångstkvoterna för det storskaliga fisket till individuella överförbara fiskerätter (Individual transferable quotas). De skänktes sedan, gratis till företrädesvis de storfiskande företagen i närheten av Göteborg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Henrik Svedäng
Docent i marinbiologi på Stockholms universitet.
Utrikes 24 februari, 2024

De ukrainska kvinnorna som håller frontbyarna vid liv

En kvinna sorterar donationerna vid Charkivs humanitära centrum. Foto: Kateryna Farbar.

Medan männen strider står kvinnorna kvar för att sköta både arbete och vård under ständiga bombhot.

Över ett år har gått sedan Ukraina tog tillbaka stora delar av sin östra region Charkiv.

Men även om återhämtningen har inletts, står i dag befolkningen inför nya utmaningar utöver den ryska beskjutningen: byar och städer som behöver återuppbyggas, nedstängd infrastruktur, arbetslöshet och en växande andel kvinnor i befolkningen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kateryna Farbar
Ukrainsk journalist.
Kultur 23 februari, 2024

Kåtglädje träder fram ur historiens mörker

Gruppen Röda bögar var en förening för unga socialistiska honomsexuella i Göteborg i slutet av 1970-talet. Foto: Eric de Keizer (arkiv).

Conny Karlsson Lundgren har en osviklig känsla för intimitetens bortträngda arkiv.

Strax före jul invigdes Sveriges första monument för hbtq-personer. Gläntan som den rosafärgade betongskulpturen heter, finns i Göteborg på Esperantoplatsen och konstnären bakom heter Conny Karlsson Lundgren. Med de staplade, olikformade fundamenten vill den påminna om Göteborgs hbtq-historia. ”Bottenvåningen” bildar konturerna av dansgolvet på klubben Touch som låg i RFSL:s lokaler på just den här platsen under 1980- och 90-talen. Nästa lager är det feministiska kollektivet Högst upp som fanns på Erik Dahlbergsgatan. Översta våningen utgör sovrummet hos ”Josefin”, vars hem på Södra vägen var en hemlig mötesplats för homo- och transpersoner under tiden före avkriminaliseringen 1944. Som skulptur fungerar den både som ett arkitektoniskt spöke ur det förflutna, men också som ett praktisk och inbjudande, publik plattform att slå sig ned vid.

Conny Karlsson Lundgren har varit verksam i över 20 år, men själv såg jag första gången ett av hans verk under Göteborgsbiennalen 2021 och det fastnade i minnet. Samma installation visas nu på Bonniers konsthall i konstnärens första större separatutställning. Vår resa till Frankrike (Mont des Tantes) består av en installation med en film som genom en bevarad resejournal återkallar en sommar i Frankrike 1977 dit fyra unga homosexuella män från Göteborgstrakten tog sig för att delta i ett internationellt läger för gaymän. De unga männen tillhörde den socialistiska föreningen Röda bögar, en kamporganisation för homosexuellas fri- och rättigheter. Filmen är ett återbesök till samma romantiska plats och årstid och de mjuka och sömndruckna åkningarna återkallar den erotiskt förväntansfulla hettan som också betonas av läsningen ur resejournalen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Rörelsen 23 februari, 2024

Med Sverigekortet får hela landet en klimatbiljett 

Med Sverigekortet skulle all lokal och regional trafik vara tillgänglig för 300 kronor i månaden. Foto: Johan Nilsson/TT.

Allt fler länder i Europa inför nu kollektivtrafikkort som möjliggör smidigt, billigt och klimatsmart resande. Det främsta exemplet är Tyskland där man nu kan resa med lokal och regional kollektivtrafik i hela landet för 550 kronor i månaden. Tysklandsbiljetten har blivit en succé – nu behövs också ett Sverigekort.

I dag släpper Skiftet rapporten ”Sverigekortet – hela landets klimatbiljett”. Sverigekortet är en konkret byggsten i klimatomställningen, som möjliggör att allt fler kan välja kollektivtrafiken framför bilen. 

Medan högerregeringen slösar bort mångmiljardbelopp på att sänka skatten för bensin och diesel har vi lösningen för smidig, billig och klimatsmart kollektivtrafik i hela landet. 

Förutom Skiftet har även Vänsterpartiet och Miljöpartiet redan börjat driva förslaget om ett Sverigekort. Men om det ska bli verklighet behöver hela det rödgröna blocket stå bakom det. Socialdemokraterna behöver därför ansluta sig till förslaget. Sverigekortet kan bli ett gemensamt rödgrönt vallöfte inför 2026 som bidrar konkret till klimatomställningen och samtidigt gör livet bättre för människor i hela landet.  

Skiftets förslag för Sverigekortet går längre än Vänsterpartiet och Miljöpartiet

Sverigekortet skulle ge vinster på flera nivåer, däribland:

• en vinst för landsbygden med samordnade tidtabeller och möjlighet att resa mellan regioner utan extra kostnad,
• en vinst för fortsatta satsningar då resande med kollektivtrafik blir mer attraktivt i hela landet,
• en vinst för alla i landet som inte har råd med bil och som redan idag är beroende av kollektivt resande,
• och det är även en vinst för klimat och miljö då Sverigekortet skapar tydliga incitament att välja kollektivtrafiken istället för bilen.

Kollektivtrafikens utbyggnad kommer att vara enklare för de som bor i storstadskommuner. Lösningar för glesbygd finns men har inte provats på stor skala. Anropsstyrd trafik som X-linjen i Säffle är ett exempel på fungerande kollektivtrafik där bussarna inte kan gå regelbundet.

Skiftets förslag för Sverigekortet går längre än Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vi förespråkar ett pris på 300 kronor per månad utifrån idén att det ska kosta 10 kronor per dag att åka kollektivt. Vi föreslår även billigare eller gratis kort för ungdomar, pensionärer, familjer och asylsökande. Skiftets kampanj för att införa Sverigekortet har hittills samlat in 18 000 underskrifter. 

Ett Sverigekort med ett pris på 450-500 kronor i månaden, vilket är vad Vänsterpartiet och Miljöpartiet föreslår, beräknas kosta staten cirka 10 miljarder årligen. Hittills har högerregeringen sänkt skatterna på bensin och diesel till en årlig kostnad av 14 miljarder. Slopa de fossila subventionerna och inför Sverigekortet – vinsten blir dubbel och skulle skapa en tydlig politisk signal att bilsamhället behöver ersättas med ett samhälle som premierar kollektivtrafik, cykel och gång.

Vi måste förändra samhället så att det i stället blir norm att resa kollektivt. Sverigekortet är inte en lösning på hela problemet. Men det är en viktig byggsten i arbetet för en smart och rättvis klimatomställning.

Robin Zachari
Kanslichef för folkrörelsen Skiftet.[email protected]
Veckobrev 23 februari, 2024

Ett kärleksbrev till trängseln

Restaurang Atmosfär i centrala Malmö. Foto: Johan Nilsson / TT.

Nyligen läste jag Valerie Kyeyune-Backströms lustfyllda sågning av nya Södermalmskrogen Duvan i Expressen, med titeln: ”Maten är äcklig, personalen otrevlig och inredningen ful” (16/2). Jag håller med henne om mycket. Personalen är blaserad och jag har aldrig någonsin känt ett sug efter genuin brittisk mat. Som vegetarian är jag dessutom fast med deras lökpaj, som smakar som den låter. Samtidigt struntar jag egentligen i mat – atmosfären är allt, och den har de fått till tycker jag.

Nåväl, jag skulle äta middag med en ny vän från en annan ort och bestämde mig för att testa den minst lika hajpade grannrestaurangen Bambi, bara 300 meter bort. Jag föll omedelbart för den trånga, skramliga bistrostämningen. Här var maten dessutom god – i mitt fall ugnsbakad purjolök och riven fänkålssallad.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]