S och SD är nu lika stora, enligt en opinionsundersökning från Demoskop och Expressen. Det är första gången, och undersökningen har fått stor uppmärksamhet.
Det är som att det aldrig tar slut. Känslan av att partiets framgångar drivs av en mystisk inre kraft, att vad som än händer är tillväxten konstant, är svår att skaka av sig.
Men det är inte sant.
Till att börja med är uppgången i Demoskops mätning inte statistiskt säkerställd. Det betyder att man egentligen inte kan tillskriva siffran något som helst värde – vi vet inte om den finns på riktigt. Ändå återkommer den på nyhetsplats i ett brett medielandskap – för den där känslan skapar intresse, panik och klick.
Vidare har SD precis som alla andra partier haft sina ner- och uppgångar. Inför senaste riksdagsval tappade man två procent på ett par månader, och i sammanvägningar har topparna i deras opinionsstöd legat still runt 20 procent sen 2015.
Att SD nu i en mätning blir största parti beror snarare på en kollapsande socialdemokrati än någon egentlig framgång för Jimmie Åkesson.
För det är S som rasar, och närmar sig ovanifrån de 20 procent som SD sträcker sig mot underifrån. Och det är inte så konstigt. Socialdemokraternas så kallat pragmatiska inställning till politiken verkar handla mycket om att styra i nominell mening och mindre om socialdemokrati.
Det är möjligt att det är hedersamt att ta en kula för att hålla SD från makten. Men speciellt smart är det inte.
För socialdemokratins kollaps innebär inte bara att SD kan få feta, om än dåligt underbyggda, rubriker om sitt stöd långt innan nästa val. Det är också politiken som Socialdemokraterna nu står för som på samma gång agerar pall åt SD att sträcka sig från och sänke åt det egna partiet.
Januariöverenskommelsen innebär att S driver en politik för de rika på bekostnad av de fattiga. Det fattar väljarna, och partiets stöd sjunker därmed.
Men S för också en politik som förstör Sverige: välfärden är underfinansierad, kommunerna är underfinansierade, pensionerna är underfinansierade och satsningarna på klimatet är sorgligt otillräckliga.
Och ett trasigt Sverige är en optimal ekologisk nisch för ett parti som SD. Att ledande socialdemokrater nu vill att partiet ska stånga sig tillbaka genom att ifrågasätta asylrätten är att skriva under på SD:s förklaring av ett problem som egentligen har helt andra orsaker. Ett problem som S har skapat själva.
I Tyrant – boken Angela Merkel famöst läste under en ledig stund i somras – skriver Stephen Greenblatt om Shakespeares Richard den tredje att kungen, trots att han är nästan universellt hatad, har lyckats hitta ett sätt att vara ständigt närvarande. Precis samma sak har Jimmie Åkesson lyckats med. Och om S inte lyckas förtränga honom och tänka klart, fritt och rättvist finns viss risk att han också lyckas ta makten.