Onsdagens partiledardebatt innehöll ett ordkrig om förra veckans s-utspel: hade Magdalena Andersson verkligen sagt att hon ville skära 10 miljarder på den statliga byråkratin? Ja, sa Jan Björklund. Inte alls, sa Mikael Damberg: hon berättade bara hur mycket danskarna lyckats spara, en summa i ”tiomiljardersklassen”.

Damberg har rätt i sak, det var så hon sa. Men hur stor är skillnaden då? Magdalena Andersson valde att göra den danska jämförelsen på en direkt fråga från SVT:s reporter om hur stora besparingar det handlar om. Ingen pressade henne på en siffra – den kom utan påtryckningar. Socialdemokraterna gjorde heller inte något försök att korrigera Magdalena Anderssons uttalande under den knappa vecka som gick mellan att andra medier återgav SVT-intervjun med siffran 10 miljarder utskriven, och partiledardebatten. Allt tyder på att partiledningen fått kalla fötter de senaste dygnen.

Inte så konstigt i så fall. Det är helt okej att ha ambitioner om en effektiv statsförvaltning. Men det blir helt fel konflikt i en valrörelse om Socialdemokraterna vill ta bort statliga jobb och alliansen försvarar dem. Tyvärr är det inte första gången Socialdemokraterna visar att man hanterar oppositionsrollen valhänt. När man sitter i regering kan man puttra på med förslag som man tycker är behövliga i största allmänhet. Men i opposition måste man bry sig om var man hamnar i förhållande till regeringen: man måste ta ut ett avstånd, välja en gynnsam strid, vara oppositionell. Från rätt håll, till att börja med.

Om staten effektiviseras så att det blir pengar över, är det enda rimliga att de pengarna stannar kvar och ger utrymme för mer verksamhet. Inte att Magdalena Andersson krymper ned en sektor som inte vuxit på 20 år, trots en kraftig befolkningsökning under samma period.

Det låter väl bra med färre pärmbärare? Visst, men statsanställda inte är synonymt med byråkrater. Det kan lika gärna handla om kriminalvårdare, universitetslärare, arbetsförmedlare. Om de jobbade smartare, fick de gärna lägga de frigjorda resurserna på mindre trängsel på fängelserna, fler lärarledda seminarier på högskolan eller mer tid med varje arbetssökande. Färre kolleger behöver de inte.

Nu för tiden finns det heller inte särskilt många dammiga skrubbar att städa upp i. Det pågår ett ständigt effektiviseringsarbete – mer eller mindre rimligt – inom alla myndigheter. Att det plötsligt skulle gå att krama ut finansiering till flera av Socialdemokraternas viktiga reformer påminner, med Smålandspostens ord, om ”slarviga nyliberalers argumentation” (12/1). Men när man inte vågar ta tillbaka de borgerliga skattesänkningarna är det förstås här man hamnar: reformerna som ska understryka ”de enormt stora skillnaderna i svensk politik” får betalas genom att skära i andra änden av välfärden. Eller skrapas ihop av det som råkar bli över när fler – kanske – kommer i arbete och börjar betala skatt.

Magdalena Andersson tvingas nu förmodligen säga att hon inte har någon exakt beräkning alls och att siffran tio miljarder bara var ett skott från höften. Kvar finns det övergripande löftet att minska antalet statliga tjänster. Risken är att tusentals statsanställda fortfarande får lite magont av att tänka på en socialdemokratisk valseger.