Ingen borde bli förvånad längre. När Stefan Löfven för en dryg vecka sedan meddelade att han kommer att bli konsult åt lobbyfirman Rud Pedersen blev det ett rejält liv i tidningskolumner och svenska ledarskribenters interna gruppchatt: twitter. De flesta var arga, ledsna och chockade. Hur kunde en hyvens kille som Steffe solka ned sig på det viset? Att Anders Borg jobbar där är en sak, men Stefan? En gammal svetsare för tusan!

Att det på senare år har blivit en socialdemokratisk folksport att dryga ut pensionen med några dollarsäckar från det inhemska och utländska kapitalet tycktes vara glömt. Göran Persson, Ilija Batljan, Thomas Östros: listan är längre än folk vill minnas. I det sammanhanget är Löfvens manöver rätt snygg: han tog i alla fall två år på sig från det att han avgick till att han sålde sig.

”Jag ska vara en länk mellan den politiska arenan och näringslivet”, sade han till Dagens Industri. Frågan är till vems nytta. Med tanke på vem som betalar kan man nog utesluta politiken, för att inte säga socialismen – den som Löfven så sent som i oktober förra året hävdade att han slogs för när han valdes till ordförande i Europeiska socialdemokratiska partiet (PES).

Kritiker från vänster kan alltid hävda att det inte finns någon motsättning mellan dessa två uppdrag: socialdemokratin har alltid gått ut på att upprätthålla goda relationer med kapitalet. Det ligger därför i sakens natur att S-toppar lever lite lyxliv efter sina politiska karriärer. Det är dock en ohistorisk syn. Som S-akademikerna påpekade i en artikel för några år sedan var det inte otänkbart att socialdemokrater på 1950- och 60-talen gick över till kapitalets sida. Men de fick i så fall stå ut med skammen att kallas ”svartfötter” av sina kollegor. Socialdemokratin må inte ha haft kapitalets avskaffande på sin politiska agenda, men att direkt stå i dess tjänst sågs trots det med samma ögon som att agera strejkbrytare. För en person som Tage Erlander hade det varit ”fullständigt otänkbart” att göra något liknande.

Socialdemokratins kris inte bara är ideologisk utan även moralisk.

Sedan 1990-talet och särskilt 2000-talet har det dock blivit så accepterat att IF-Metalls kommunikationschef Joanna Abrahamsson nyligen jämförde Löfvens beslut med att skriva ett mejl till sin lokala företrädare och be om bättre fotbollsplaner. Alla sysslar vi med påverkansarbete i det lilla, och att vissa får betalt för det är väl bara bra? Eller är du för slaveri? Nä, tänkte väl det!

Hela denna debatt, eller vad man ska kalla det, vittnar egentligen bara om en sak: att socialdemokratins kris inte bara är ideologisk utan även moralisk. Som Elisabeth Lindberg, Niklas Altermark och Max Jerneck påpekade i Aftonbladet Kultur i förra veckan bygger Socialdemokraternas berättelse om 1990-talskrisen inte bara på en tillrättalagd historieskrivning, utan även på felaktiga antaganden om sambandet mellan nationell finans- och penningpolitik och internationella finansmarknader. Lyckligtvis håller denna destruktiva ideologi nu på att synas så hårt att det snart inte längre kommer att gå att tro på den om man inte heter Mikael Damberg.

Men om Sverige äntligen ska lämna sitt ”långa 1990-tal” bakom sig måste också en vidräkning med socialdemokratins moraliska förfall inledas. Så länge dess politiker ostört kan suga på näringslivets spenar efter att ha lagt de politiska skorna på hyllan kommer vårt samhälles förfall inte att kunna hejdas. Och om rörelsen inte kan förse sina företrädare med ett klassmedvetande får allmänheten göra det genom att kalla dem för vad de är: svartfötter.