Fram till för några år sedan fanns det bara tre länder i världen med vinstdrivande, skattefinansierade skolor: Sverige, Chile och USA, i vissa delstater. Ingen annanstans går det att driva en privat skola – och därmed ha myndighetsansvar genom att sätta betyg och flytta upp eleverna i årskurs – helt och hållet finansierat med skattemedel och samtidigt ta ut vinst från verksamheten.

Bara i ett av de länderna har det varit protester av någon betydelse mot skolsystemet. I Chile ägde stora elev- och studentdemonstrationer mot skolsystemet rum för 15 år sedan. Det var den viktigaste föregångaren till de jättedemonstrationer som skakade landet under 2019 och styrde om dess politiska kurs, vilket utmynnade i förra årets folkomröstning om en ny grundlag.

Flera vågor av protester har drivit fram förändringar men de har samtidigt visat hur komplicerat det är att med reformer nå verkliga resultat och öka jämlikheten inom ramen för ett ojämlikt system. Inför den kommande ”konstituerande församlingen” – något av ett världsunikt politiskt experiment där en rörelse underifrån satt sig för att skapa en ny grundlag och omdana en hel samhällsmodell – väntas utbildningssystemet bli en av de heta frågorna.
Orsaken till att skolfrågan blivit så het i just Chile beror till stor del på de historiska omständigheter under vilka den privata modellen etablerades.

Det var efter statskuppen 1973 mot vänsterpresidenten Salvador Allende, under diktatorn Augusto Pinochets regim, som en av de mest okontrollerade privatiseringarna i världshistorien släpptes lös över det chilenska skolväsendet. Tidigare hade privata institutioner, som kyrkor och stiftelser, drivit skolor men då alltid under statlig kontroll. Under Allendes föregångare, socialdemokraten Frei, hade barn från arbetarklassen börjat ta sig in på universiteten, liksom i många andra länder under samma tid.

Pinochets ekonomiska team var djupt influerade av den radikala amerikanska nyliberala ekonomen Milton Friedman, och plockade upp en av hans idéer om hur skapandet av ett renodlat marknadssamhälle skulle kunna bli praktiskt möjligt: ”charter schools” – på svenska kallat skolpeng.

Modellen presenterades som att lika villkor skulle gälla för offentligt och privat. I verkligheten gav det de privata skolorna avgörande fördelar: de kunde välja och välja bort elever och kunde ta ut avgifter av familjerna, utöver den subvention som redan motsvarade den fulla summa som de offentliga skolorna för­fogade över. Detta garanterade så klart skolorna högre kvalitet och bättre provresultat, som i sin tur togs till intäkt för den privata sektorns överlägsenhet.

– Det blev ett supersegregerat system där barn från arbetarhem nästan alltid gick i offentliga skolor, de från medelklassen i subventionerade privata skolor, medan en liten överklass satte sina barn i fullt privatfinansierade skolor, som blev en avskild värld för samhällseliten. Inom den privata skolsektorn segregerades eleverna i sin tur efter hur hög extraavgift skolorna tog – familjer med en viss inkomstnivå valde skolor för 20 dollar per månad, de med en högre inkomstnivå 100 dollar per månad-skolor, och så vidare. Studier visade att det här systemet skapade en extremt tydlig koppling mellan familjens inkomster och skolresultat, mätt i poäng på de nationella proven som är väldigt viktiga i det chilenska systemet, säger Tomás Ilabaca, sociolog som forskat om skolsystem.

Det tidigare systemet lade också ansvaret för skolorna på kommunal nivå – ännu en likhet med Sverige. Det innebar att de fattigaste kommunerna också hade minst resurser att satsa på utbildning. Läraren Maria Soledad berättar för tidskriften Diario de Educación att det under 1980- och -90 talet ”inte ens fanns papper” i skolorna i ett av Santiagos slumområden. Lärare från en annan fattig Santiago-förort skildrar hur de under tre månader fick samla in pengar från föräldrarna till uppvärmning och att både lärare och elever frekvent blev sjuka av de utkylda klassrummen.

Den privata sektorn har dock inte varit befriad från problem och skandaler, av lite annat slag. 2012 kom en våg av avslöjanden om sexuellt utnyttjande i över 100 privata skolor drivna av organisationer kopplade till katolska kyrkan, många av dem med högt anseende i exklusiva områden. Billigare privata skolor var å andra sidan många gånger oseriösa.

– Kraven för att starta en skola var och är fortfarande mycket låga. Många öppnade med liten investering, upptäckte att den inte gick med vinst och lade ned med kort förvarning, så att eleverna strandades, säger Ilabaca.

De som gick vidare till högre utbildning mötte ett universitets- och högskolesystem till hundra procent finansierat av avgifter; inte ens de offentliga universiteten var gratis.
– Detta har skapat en stor grupp unga ur medelklassen som tyngs av studielån till privata banker (lånen är dock garanterade av staten, så med liten risk för långivarna), som ibland gått ut oseriösa utbildningar utan utsikter på arbetsmarknaden, eftersom kraven för att starta en högskola återigen är små. Undersökningar visar att många med räntan på lånen har betalat sin utbildning tre eller fyra gånger om, förklarar han.
Många av de demonstranter som deltog i protesterna i Chile 2019 var unga som befann sig i den situationen.
Det finns en nära koppling mellan den privata utbildningssektorn och politiken, särskilt till de högerpartier som starkast försvarat privatiseringen, enligt Ilabaca. Koncernen Universidad de Desarrollo har exempelvis en tidigare presidentkandidat och en tidigare finansminister bland ägarna. 2012 fick utbildningsministern avgå efter avslöjanden om att universitet betalat mutor för sin certifiering.

Den första stora utmaningen mot den här modellen kom 2006, med något som kallades ”pingvinernas march” (efter skoluniformerna). Gymnasieeleverna på över 400 skolor strejkade runtom i landet, enade bakom en kravlista för att bland annat avskaffa diverse avgifter, rulla tillbaka kommunaliseringen och subventionera skolskjuts.

Fem år senare återkom demonstrationerna, nu också bland universitetsstudenter, med mångdubbel styrka. Det började som en protest mot utförsäljningen av några offentliga universitet, men växte till en rörelse som inte bara ställde specifika krav utan ifrågasatte hela den marknadsvänliga samhällsmodellen, med en vision om bra utbildning som en mänsklig rättighet. Skolor och universitet ockuperades, stora demonstrationer intog regelbundet gatorna över hela landet och opinionsundersökningar visade att demonstranterna hade stöd av runt 70 procent av befolkningen. Det gav en tidig föraning om det utbredda missnöje som skulle explodera i ännu större skala vid årtiondets slut, fast få förutsåg det då.

I flera omgångar har makthavarna tvingats möta missnöjet och reformera systemet, först med försiktiga förändringar med början 2009 och sedan efter de stora studentprotesterna med mer genomgripande åtgärder, men har de varit tillräckliga? Visar de på en väg som andra länder med dysfunktionella privatiserade system, som Sverige, kan ta efter?

Efter att till sist ha tvingats medge att systemet inte uppfyllde sina löften om en social utväg för barn ur fattiga familjer, kom ett antal riktade åtgärder. Högre utbildning är nu gratis för den halvan av befolkningen med de lägsta inkomsterna, och privata skolor får numera en särskild bonus om de tar emot socioekonomiskt svaga elever. Men enligt Ilabaca är det oklart om det faktiskt lett till satsningar på de fattigare och oftast studiesvagare eleverna, eller om ägarna helt enkelt stoppar de extra pengarna i fickan.

Privata subventionerade skolor förbjöds först att sortera bort elever baserat på deras religion, familjeförhållanden eller andra kriterier, men eftersom det inte gjordes några revisioner fann skolorna otaliga vägar runt förbudet. När kritiken åter växte blev den dåvarande regeringen under socialdemokraten Michelle Bachelet tvungen att ta till en drastisk lösning – alla skolor med överskott på sökande måste helt enkelt använda sig av ett datorprogram som sorterar slumpmässigt (med undantag bara för dem som sedan tidigare har syskon på skolan). Denna metod fick till sist bukt med problemet.

Samtidigt blev det förbjudet för privatskolor att lägga på extraavgifter för familjerna, och det infördes ett stopp för vinstuttag – men det har varit mindre vattentätt.
– Efter hård lobbying accepterade man att skolor får hyra sina lokaler, som kan ha samma ägare som skolföretaget. En oerhört vanlig modell är att ta ut vinst i form av hyror upptrissade långt över normal nivå. Det går också för ägarna att driva andra företag som säljer olika tjänster till den egna skolan, säger Ilabaca.

Kommunaliseringen fick man också backa ifrån; i stället är det en nyskapad statlig myndighet som numera ansvarar för de offentliga skolorna i varje område.
– Det har minskat skillnaderna mellan rikare och fattigare områden, och det har eliminerat konkurrensen om elever mellan olika offentliga skolor, samtidigt som det ändå ligger närmare lokalsamhället, så den reformen har faktiskt fungerat bra, menar han.

Undantagna från alla reformer har också de rena privatskolorna varit. Det påverkar inte direkt vardagen för vanliga ungdomar ur medel- och arbetarklassen, och har därför inte varit så mycket i fokus för de olika proteströrelserna – men dessa skolor har en stor indirekt verkan, eftersom de fostrar en elit som är avskild resten av samhället. Bara sju procent av varje årskull går på privata, osubventionerade skolor, men undersökningar har visat att över 30 procent av alla parlamentsledamöter har gått på en sådan, liksom hela 65 procent av alla domare i landet. Kritiker har pekat på hur de slutna nätverken som grundas i exklusiva privatskolor bland annat uppmuntrar till nepotism och vänskapskorruption.

– De har varit ett skyddat reservat som får sköta sig självt med väldigt lite demokratisk kontroll. De får skriva sina egna läroplaner och sortera och sortera bort elever fritt, så det är något som också måste förändras, säger Ilabaca.

I den kommande konstituerande församlingen ”kommer utbildningssystemet att bli ett av de mest debatterade ämnena”, tror exempelvis rektorn på landets största universitet, Ennio Vivaldi. I massdemonstrationernas direktdemokratiska anda har ett stort nätverk av studenter, lärare och andra intresserade satt ihop en lista med tio förslag. Eftersom det handlar om grundlagsskrivningar är det mesta ganska allmänt formulerat, men andemeningen i dem är att man vill ha ett system som lämnar vinstintresse och marknadstänkande bakom sig och som uppfattar utbildning som demokratisk fostran, inte enbart som träning inför arbetsmarknaden. Vivaldi ifrågasätter exempelvis ”idén om valfriheten som ett sätt att rättfärdiga en nyliberal modell”.
– Folkmajoriteten är i uppror mot det nyliberala tänkandet just nu och den konstituerande församlingen blir ett sätt att fundera över en helt ny utbildningsmodell, inte bara modifikationer av den gamla, säger Ilabaca.

Om Chile till slut kommer att helt lyckas lämna det privata skolexperimentet bakom sig återstår alltså att se. Men oavsett vad den konstituerande församlingen mynnar ut i senare i vår har landet redan visat vad ett skattefinansierat privatiserat skolväsende så småningom leder till – och hur man bekämpar det.

Jon Weman

Svensk frilansjournalist och författare baserad i Argentina.