Utrikes 28 februari, 2021

Så fick Chile bukt med det nyliberala skolexperimentet

Före den svenska fri­skole­­reformen var Chile det enda landet i världen med vinst­­drivande skatte­­­finansierade skolor. Systemet ledde till extrem social segregering, sjunkande studie­­­resultat och en enorm protest­rörelse. Jon Weman berättar om hur chilenarna lyckades rulla tillbaka de värsta reformerna.

Fram till för några år sedan fanns det bara tre länder i världen med vinstdrivande, skattefinansierade skolor: Sverige, Chile och USA, i vissa delstater. Ingen annanstans går det att driva en privat skola – och därmed ha myndighetsansvar genom att sätta betyg och flytta upp eleverna i årskurs – helt och hållet finansierat med skattemedel och samtidigt ta ut vinst från verksamheten.

Bara i ett av de länderna har det varit protester av någon betydelse mot skolsystemet. I Chile ägde stora elev- och studentdemonstrationer mot skolsystemet rum för 15 år sedan. Det var den viktigaste föregångaren till de jättedemonstrationer som skakade landet under 2019 och styrde om dess politiska kurs, vilket utmynnade i förra årets folkomröstning om en ny grundlag.

Flera vågor av protester har drivit fram förändringar men de har samtidigt visat hur komplicerat det är att med reformer nå verkliga resultat och öka jämlikheten inom ramen för ett ojämlikt system. Inför den kommande ”konstituerande församlingen” – något av ett världsunikt politiskt experiment där en rörelse underifrån satt sig för att skapa en ny grundlag och omdana en hel samhällsmodell – väntas utbildningssystemet bli en av de heta frågorna.
Orsaken till att skolfrågan blivit så het i just Chile beror till stor del på de historiska omständigheter under vilka den privata modellen etablerades.

Det var efter statskuppen 1973 mot vänsterpresidenten Salvador Allende, under diktatorn Augusto Pinochets regim, som en av de mest okontrollerade privatiseringarna i världshistorien släpptes lös över det chilenska skolväsendet. Tidigare hade privata institutioner, som kyrkor och stiftelser, drivit skolor men då alltid under statlig kontroll. Under Allendes föregångare, socialdemokraten Frei, hade barn från arbetarklassen börjat ta sig in på universiteten, liksom i många andra länder under samma tid.

Pinochets ekonomiska team var djupt influerade av den radikala amerikanska nyliberala ekonomen Milton Friedman, och plockade upp en av hans idéer om hur skapandet av ett renodlat marknadssamhälle skulle kunna bli praktiskt möjligt: ”charter schools” – på svenska kallat skolpeng.

Modellen presenterades som att lika villkor skulle gälla för offentligt och privat. I verkligheten gav det de privata skolorna avgörande fördelar: de kunde välja och välja bort elever och kunde ta ut avgifter av familjerna, utöver den subvention som redan motsvarade den fulla summa som de offentliga skolorna för­fogade över. Detta garanterade så klart skolorna högre kvalitet och bättre provresultat, som i sin tur togs till intäkt för den privata sektorns överlägsenhet.

– Det blev ett supersegregerat system där barn från arbetarhem nästan alltid gick i offentliga skolor, de från medelklassen i subventionerade privata skolor, medan en liten överklass satte sina barn i fullt privatfinansierade skolor, som blev en avskild värld för samhällseliten. Inom den privata skolsektorn segregerades eleverna i sin tur efter hur hög extraavgift skolorna tog – familjer med en viss inkomstnivå valde skolor för 20 dollar per månad, de med en högre inkomstnivå 100 dollar per månad-skolor, och så vidare. Studier visade att det här systemet skapade en extremt tydlig koppling mellan familjens inkomster och skolresultat, mätt i poäng på de nationella proven som är väldigt viktiga i det chilenska systemet, säger Tomás Ilabaca, sociolog som forskat om skolsystem.

Det tidigare systemet lade också ansvaret för skolorna på kommunal nivå – ännu en likhet med Sverige. Det innebar att de fattigaste kommunerna också hade minst resurser att satsa på utbildning. Läraren Maria Soledad berättar för tidskriften Diario de Educación att det under 1980- och -90 talet ”inte ens fanns papper” i skolorna i ett av Santiagos slumområden. Lärare från en annan fattig Santiago-förort skildrar hur de under tre månader fick samla in pengar från föräldrarna till uppvärmning och att både lärare och elever frekvent blev sjuka av de utkylda klassrummen.

Den privata sektorn har dock inte varit befriad från problem och skandaler, av lite annat slag. 2012 kom en våg av avslöjanden om sexuellt utnyttjande i över 100 privata skolor drivna av organisationer kopplade till katolska kyrkan, många av dem med högt anseende i exklusiva områden. Billigare privata skolor var å andra sidan många gånger oseriösa.

– Kraven för att starta en skola var och är fortfarande mycket låga. Många öppnade med liten investering, upptäckte att den inte gick med vinst och lade ned med kort förvarning, så att eleverna strandades, säger Ilabaca.

De som gick vidare till högre utbildning mötte ett universitets- och högskolesystem till hundra procent finansierat av avgifter; inte ens de offentliga universiteten var gratis.
– Detta har skapat en stor grupp unga ur medelklassen som tyngs av studielån till privata banker (lånen är dock garanterade av staten, så med liten risk för långivarna), som ibland gått ut oseriösa utbildningar utan utsikter på arbetsmarknaden, eftersom kraven för att starta en högskola återigen är små. Undersökningar visar att många med räntan på lånen har betalat sin utbildning tre eller fyra gånger om, förklarar han.
Många av de demonstranter som deltog i protesterna i Chile 2019 var unga som befann sig i den situationen.
Det finns en nära koppling mellan den privata utbildningssektorn och politiken, särskilt till de högerpartier som starkast försvarat privatiseringen, enligt Ilabaca. Koncernen Universidad de Desarrollo har exempelvis en tidigare presidentkandidat och en tidigare finansminister bland ägarna. 2012 fick utbildningsministern avgå efter avslöjanden om att universitet betalat mutor för sin certifiering.

Den första stora utmaningen mot den här modellen kom 2006, med något som kallades ”pingvinernas march” (efter skoluniformerna). Gymnasieeleverna på över 400 skolor strejkade runtom i landet, enade bakom en kravlista för att bland annat avskaffa diverse avgifter, rulla tillbaka kommunaliseringen och subventionera skolskjuts.

Fem år senare återkom demonstrationerna, nu också bland universitetsstudenter, med mångdubbel styrka. Det började som en protest mot utförsäljningen av några offentliga universitet, men växte till en rörelse som inte bara ställde specifika krav utan ifrågasatte hela den marknadsvänliga samhällsmodellen, med en vision om bra utbildning som en mänsklig rättighet. Skolor och universitet ockuperades, stora demonstrationer intog regelbundet gatorna över hela landet och opinionsundersökningar visade att demonstranterna hade stöd av runt 70 procent av befolkningen. Det gav en tidig föraning om det utbredda missnöje som skulle explodera i ännu större skala vid årtiondets slut, fast få förutsåg det då.

I flera omgångar har makthavarna tvingats möta missnöjet och reformera systemet, först med försiktiga förändringar med början 2009 och sedan efter de stora studentprotesterna med mer genomgripande åtgärder, men har de varit tillräckliga? Visar de på en väg som andra länder med dysfunktionella privatiserade system, som Sverige, kan ta efter?

Efter att till sist ha tvingats medge att systemet inte uppfyllde sina löften om en social utväg för barn ur fattiga familjer, kom ett antal riktade åtgärder. Högre utbildning är nu gratis för den halvan av befolkningen med de lägsta inkomsterna, och privata skolor får numera en särskild bonus om de tar emot socioekonomiskt svaga elever. Men enligt Ilabaca är det oklart om det faktiskt lett till satsningar på de fattigare och oftast studiesvagare eleverna, eller om ägarna helt enkelt stoppar de extra pengarna i fickan.

Privata subventionerade skolor förbjöds först att sortera bort elever baserat på deras religion, familjeförhållanden eller andra kriterier, men eftersom det inte gjordes några revisioner fann skolorna otaliga vägar runt förbudet. När kritiken åter växte blev den dåvarande regeringen under socialdemokraten Michelle Bachelet tvungen att ta till en drastisk lösning – alla skolor med överskott på sökande måste helt enkelt använda sig av ett datorprogram som sorterar slumpmässigt (med undantag bara för dem som sedan tidigare har syskon på skolan). Denna metod fick till sist bukt med problemet.

Samtidigt blev det förbjudet för privatskolor att lägga på extraavgifter för familjerna, och det infördes ett stopp för vinstuttag – men det har varit mindre vattentätt.
– Efter hård lobbying accepterade man att skolor får hyra sina lokaler, som kan ha samma ägare som skolföretaget. En oerhört vanlig modell är att ta ut vinst i form av hyror upptrissade långt över normal nivå. Det går också för ägarna att driva andra företag som säljer olika tjänster till den egna skolan, säger Ilabaca.

Kommunaliseringen fick man också backa ifrån; i stället är det en nyskapad statlig myndighet som numera ansvarar för de offentliga skolorna i varje område.
– Det har minskat skillnaderna mellan rikare och fattigare områden, och det har eliminerat konkurrensen om elever mellan olika offentliga skolor, samtidigt som det ändå ligger närmare lokalsamhället, så den reformen har faktiskt fungerat bra, menar han.

Undantagna från alla reformer har också de rena privatskolorna varit. Det påverkar inte direkt vardagen för vanliga ungdomar ur medel- och arbetarklassen, och har därför inte varit så mycket i fokus för de olika proteströrelserna – men dessa skolor har en stor indirekt verkan, eftersom de fostrar en elit som är avskild resten av samhället. Bara sju procent av varje årskull går på privata, osubventionerade skolor, men undersökningar har visat att över 30 procent av alla parlamentsledamöter har gått på en sådan, liksom hela 65 procent av alla domare i landet. Kritiker har pekat på hur de slutna nätverken som grundas i exklusiva privatskolor bland annat uppmuntrar till nepotism och vänskapskorruption.

– De har varit ett skyddat reservat som får sköta sig självt med väldigt lite demokratisk kontroll. De får skriva sina egna läroplaner och sortera och sortera bort elever fritt, så det är något som också måste förändras, säger Ilabaca.

I den kommande konstituerande församlingen ”kommer utbildningssystemet att bli ett av de mest debatterade ämnena”, tror exempelvis rektorn på landets största universitet, Ennio Vivaldi. I massdemonstrationernas direktdemokratiska anda har ett stort nätverk av studenter, lärare och andra intresserade satt ihop en lista med tio förslag. Eftersom det handlar om grundlagsskrivningar är det mesta ganska allmänt formulerat, men andemeningen i dem är att man vill ha ett system som lämnar vinstintresse och marknadstänkande bakom sig och som uppfattar utbildning som demokratisk fostran, inte enbart som träning inför arbetsmarknaden. Vivaldi ifrågasätter exempelvis ”idén om valfriheten som ett sätt att rättfärdiga en nyliberal modell”.
– Folkmajoriteten är i uppror mot det nyliberala tänkandet just nu och den konstituerande församlingen blir ett sätt att fundera över en helt ny utbildningsmodell, inte bara modifikationer av den gamla, säger Ilabaca.

Om Chile till slut kommer att helt lyckas lämna det privata skolexperimentet bakom sig återstår alltså att se. Men oavsett vad den konstituerande församlingen mynnar ut i senare i vår har landet redan visat vad ett skattefinansierat privatiserat skolväsende så småningom leder till – och hur man bekämpar det.

Veckobrev 17 maj, 2025

Eurovision ger Israels krig en glittrig kuliss

Israel deltar med låten ”A new day will rise” – men vilken morgondag ges palestinierna i Gaza? Foto: Martin Meissner/AP.

Såg du Mello i går?

Det var dags för Eurovision-semifinal i schweiziska Basel – och Israels bidrag gick vidare till final. Låten heter ”A New Day Will Rise” och framfördes av Yuval Raphael, som själv överlevde Hamas terrordåd mot musikfestivalen Nova den 7 oktober. En stark berättelse, och balladens budskap – precis som fjolårets ”October Rain” – är en vag bearbetning av traumat, komplett med vattenfall, stråkar och tonartshöjning.

Kritiken mot att Israels låtar är för politiska är i grunden missriktad. Självklart ska musiken få ta sig an nationell sorg – vad ska den annars vara till för? Snarare hade mer substans kunnat lyfta det som annars mest är ett glittrigt jippo.

Problemet ligger någon helt annanstans.

Israel är just nu mitt i en katastrofal krigsinsats. Över 53 000 palestinier har dödats. 90 procent har tvingats på flykt. Landet blockerar mat- och hjälpsändningar till en svältande befolkning. Bara i går dödades över 100 personer i ett flyganfall.

Det är en massaker som världen ser – men låter pågå.

Samtidigt deltar Israel i Eurovision som om inget har hänt. Ryssland kastades däremot ut ur tävlingen 2022, med hänvisning till kriget i Ukraina. Då hette det från arrangörerna: ”Beslutet återspeglar oro för att deltagandet av ett ryskt bidrag skulle äventyra tävlingens rykte.”

Varför gäller inte samma princip nu?

Inte sällan sägs att tävlingen inte ska politiseras, men president Isaac Herzog har själv kallat Israels Eurovision-medverkan för ett viktigt inslag i landets ”offentliga diplomati”. Att delta är ett uttalande, sade han – ett sätt att trotsa dem som vill ”driva bort oss från varje scen.”

Samma Herzog har också sagt att ”ett helt folk där ute är ansvarigt” – i direkt referens till palestinierna i Gaza. Det är ett uttalande som legitimerar kollektiv bestraffning, och därmed också det vi i dag ser: död, hunger, förödelse.

Gårdagens scen var alltså inte neutral. Det var en välregisserad propagandabild – mitt i ett krig. Ett försök att visa världen ett land som sjunger om gemenskap och en ny dag, medan två miljoner människor lider under bomberna.

Israel borde inte ha fått tävla i kväll. Och Eurovision – ni är hycklare.

Kultur 17 maj, 2025

Från vardagsmöbel till tortyrredskap

Under 14 år samlade Ida Börjel in berättelser från Palestina och Israel. Foto:

Hur många av rösterna på Ida Börjels 14-åriga inspelningar har hunnit tystats av Israels bomber? ”Röd anemon” är ett fysiskt bevis på vikten av att fortsätta tala med varandra.

En grupp poeter från norr reser till Palestina för att möta andra poeter i ett feministiskt översättningsprojekt. En av dem har en diktafon, och fjorton år efter resan omarbetas insamlat samtal och sorl till dokumentärdikt. Det är premissen för Röd anemon, Ida Börjels senaste diktverk.

Poeterna skämtar, tjafsar, dricker vin och talar ingående om poesi och politik. Om poetiska språkdräkter, om kvinnans situation, om samhällets organisering, om de stora mästarna Fadwa Tuqan och Mahmoud Darwish, om släktskap mellan ord, om frihetens betydelse, om lämpligheten i att ha en hbtq-sektion i en tidskrift och om Sverigedemokraternas frammarsch – bland annat.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 16 maj, 2025

V röstar ja till lag om förolämpning: ”Tror vi hamnat rätt”

En dialogpolis vid en manifestation av Extinction Rebellion i centrala Stockholm. Foto: Lars Schröder / TT.

Vänsterpartisten Gudrun Nordborg röstade ja till lagen förolämpning mot tjänsteman. Miljöpartiet säger nej – men tjänstemannafacken vill att ännu fler omfattas.

– Det är varken en självklar eller enkel fråga, och vi har diskuterat den i flera olika sittningar. Det är en avvägning mellan att skydda en viss grupp, och vilka risker det innebär, säger Gudrun Nordborg, rättspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

– Vi tror att vi har hamnat på rätt sida.

Hon valde i torsdags att rösta ja till propositionen ”Ett starkare skydd för offentliganställda mot våld, hot och trakasserier” i justitieutskottet. Av de åtta partierna opponerade sig enbart Miljöpartiet. Tisdagen den 20 maj sker debatten och voteringen i riksdagen.

Under rubriken döljer sig ett återinförande av det nygamla brottet ***förolämpning mot tjänsteman***, som avskaffades 1976 men nu återigen står på agendan. Den som ”riktar beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende” mot en statligt anställd tjänsteman, i syfte att ”kränka dennes självkänsla eller värdighet”, ska kunna få fängelse i upp till sex månader, om brottet bedöms grovt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 16 maj, 2025

Boxarkillarna i Judehusets källare väckte respekt

Ricki Neuman utanför ”Judehuset”. Mitt emot låg Sunnerdahlska huset. Foto: Paulina Sokolow.

I sökandet efter sin mammas historia fann journalisten Ricki Neuman den svensk-judiska arbetarklassen från Östeuropa. Den skulle stuvas undan och försvenskas.

Min mamma berättade nyligen att deras migrantkrets brukade kalla min uppväxtort, Saltsjö-Boo, för ”Salcie-Boo”. Både för att det var så det lät när de polsktalande skulle försöka få grepp om svenskans alla sje-ljud, men också på skämt. Salcie är smeknamn för Sara på jiddisch, vilket skulle syfta på att många polska judar bosatt sig i den då nyaste etappen av Stockholms miljonprogram. Men något ghetto var det aldrig. Så många var vi inte.

Något som däremot är en unik bit judisk gemenskap är berättelsen om Judehuset, ett stort gult bostadshus på Klippgatan 19 på Söders höjder i Stockholm. I dagens öron låter det snudd på makabert, men åren mellan 1913 och en bit in på 1900-talet bodde här nyanlända mindre bemedlade judiska fattiglappar som flyttat i en jämn ström från Östeuropa från mitten av 1800-talet och framåt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 16 maj, 2025

Låt påvens ord skynda på Medins frigivning

På sin första presskonferens talade Leo XIV om fängslade journalister och beskrev pressfriheten som en ”dyrbar gåva”. Foto: Domenico Stinellis/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Några ord på den nyvalde katolske påven Leo XIV:s första presskonferens, inför 6 000 närvarande journalister, fick mig att spetsa öronen och bli varm i hjärtat. Äntligen står en kyrklig ledare tydligt upp för oskyldigt fängslade journalister som bara gör sitt arbete.

”Lidandet hos dessa fängslade journalister utmanar nationernas och det internationella samfundets samveten och uppmanar oss alla att värna om de dyrbara gåvorna yttrandefrihet och pressfrihet”, sade han.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 15 maj, 2025

En kvinna sörjer Uruguays tidigare presidenten Jose Mujica, som jordfästes i huvudstaden Montevideo under onsdagen den 14 maj. Foto: Santiago Mazzarovich/AP/TT.

Få politiker har speglat den latinamerikanska vänsterns historia som José ”Pepe” Mujica. Och ingen annan har gjort det på ett mer sympatiskt sätt. Hans död i cancer i tisdags kväll, kort innan han skulle ha fyllt 90, är slutet på en era.

Efter uppväxten i en familj i lägre medelklassen drogs Mujica tidigt in i politiken. Som så många andra unga på 60-talet ifrågasatte han snart det traditionella gnetandet i partipolitiken. Likt andra unga latinamerikanska revolutionärer drogs de till idén om att en gerilla får mer gjort.

I Uruguay hade man dock ett problem. Det finns varken berg eller skogar att gömma sig i. Men ”Tupamaros”, som rörelsen kom att kallas efter den revolutionära inkahövdingen Túpac Amaru, satte sig för att göra vad ingen hittills prövat: en stadsgerilla. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 15 maj, 2025

Fredshetsarna verkar törsta efter mer krig

Utan en regelbaserad världsordning kan stormakterna ta sig för exakt vad de vill, skriver debattören. Foto: Darko Vojinovic/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Ukraina-Solidaritet ser som en av våra uppgifter att ta politisk strid mot de små grupperingar som påstår sig tillhöra vänstern, men som aldrig har klarat av att ta tydlig ställning för Ukrainas försvar.
Ofta sker det med pacifistiska argument som hämtats direkt från den ryska propagandan, till exempel i det upprop som 105 debattörer publicerade i Aftonbladet den 19 april.

De hävdar att Sverige och övriga länder i Europa inte behöver oroa sig för Ryssland. I stället för att rusta upp försvaret vill man använda vad man kallar ”strategisk empati” – att visa förståelse för Putins perspektiv och ryska intressen.

Det har kommit många bra svar på de 105:s upprop, men en viktig aspekt har inte uppmärksammats tillräckligt. I början av uppropet avvisar man helt ”försvar av den så kallade ’regelbaserade ordningen’”. De skriver: ”Denna ordning är ingen fredlig ordning, utan en konstruktion som utvecklats av västvärlden under USA:s ledning, med syftet att säkra västvärldens dominans och livsstil.”

När man talar om den regelbaserade världsordningen i samband med kriget mot Ukraina handlar det i första hand om respekt för internationellt erkända gränser mellan länder, och att det inte är tillåtet att annektera ett annat lands territorium.

När uppropet underkänner denna ordning, så innebär det indirekt att de ger sitt stöd åt Rysslands annektering av Krym 2014, och inte heller motsätter sig Rysslands strävan att annektera de fyra östliga ukrainska provinser som Putin påstår för evigt kommer att vara en del av Ryssland.

Vad har de att erbjuda som alternativ, annat än empati med Putin?

1994 förband sig Ryssland att respektera och försvara Ukrainas dåvarande gränser i och med Budapestavtalet, som slöts i samband med att landet överlämnade sina gamla sovjetiska kärnvapen till Ryssland. Men sådant spelar uppenbarligen ingen roll enligt de 105. Det är fritt fram för Ryssland att när Putin behagar ignorera ingångna avtal och att invadera nya länder.

Det som faktiskt gör detta ännu mer uppseendeväckande när de 105 vill kasta den regelbaserade världsordningen på soptippen, är att USA nyligen har fått en ny president som pratar om att annektera Panamakanalen, Kanada, Grönland och Gaza. Om Trump gör allvar av planerna undrar jag om de 105 glatt kommer att acceptera även detta. Eller gäller deras strategiska empati enbart Putin och Ryssland?

Uppropet har undertecknats av en lång rad akademiker, flera med vänsterprofil. Här finns även två pensionerade biskopar. Här finns Svenska Freds förra ordförande och några så kallade fredsforskare – som alltså verkar tycka att stormakterna kan invadera sina grannländer när de så önskar.

Det vore intressant att veta hur många av undertecknarna som förstått konsekvenserna av vad de satt sitt namn under. Ett par av dem har sagt att de inte håller med om allt i uppropet, men att det viktigaste är att ta ställning mot upprustningen av Sverige och Europa.

Detta trots att nästan ingen längre tror på att USA kommer att gripa in till Europas försvar om Ryssland attackerar oss. Redan för ett år sedan sade Trump ordagrant att han uppmuntrar Ryssland att göra vad i helvete de önskar med de europeiska Natoländer som inte till fullo uppfyller kraven på försvarsbudgetarnas storlek.

De 105 säger ingenting om hur Ukraina ska överleva som nation om USA ställer sig på Putins sida. Och inget om vad som ytterst ligger bakom de ryska försöken att erövra Ukraina. Man skriver: ”Det innebär inte att Rysslands agerande kan tolkas som ett hot mot hela Europa.”

Med andra ord ska vi lita på att Ryssland väljer ett annat offer än Sverige nästa gång. Tur för oss i Sverige att Finland och Baltikum ligger emellan – än så länge.

Vad har de 105 att erbjuda som alternativ, annat än empati med Putin? Även om de är helt emot satsningar på det svenska försvaret så finns det ju annat de hade kunnat ta ställning för. Exempelvis att använda de 300 miljarder dollar i beslagtagna, frusna ryska tillgångar som finns i Väst till stöd för Ukraina. Eller att stoppa de hundratals fartyg i den ryska skuggflottan som gör att Ryssland kan fortsätta sälja sin olja till världen. Fartyg som dessutom är i så dåligt skick att de utgör en gigantisk miljöfara, framför allt i Östersjön.

Läs mer

Frågar ni mig så är det de 105 undertecknarna och deras upprop som hör hemma på soptippen – tillsammans med den ryska skuggflottan! Och inte den regelbaserade världsordningen, den som Ukraina försvarar. Och som därmed försvarar även Sveriges fred och frihet.

Slava Ukraini.

Tal vid Nordic Ukraine Forums manifestation på Norrmalmstorg den 11 maj.

Kommentar 15 maj, 2025

Nooshi Dadgostar (V), Amanda Lind (MP) och Magdalena Andersson (S) efter partiledardebatten i Agenda i Sveriges television, oktober 2024. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Så som partierna på vänsterkanten beter sig är det tur att de spelar mindre roll än vad vi tror. Att förändra samhället handlar inte om att vinna val, skriver Niklas Altermark.

Avhopp, uteslutningar och ständiga skandaler. Såsom partierna på vänsterkanten beter sig lär Tidögänget gnugga händerna.

När valkampanjen drar igång om ett drygt år kommer det heta att vänstern inte är regeringsduglig. När Vänsterpartiets ledning sedan försöker bevisa motsatsen så kommer en högljudd intern opposition att kräva Nooshis huvud på ett fat. Allt enligt ett väl etablerat mönster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 maj, 2025

Syndikalister i Uppsala splittras kring sexköp

Syndikalistflaggor vid en demonstration i Köpenhamn. Foto: Wikimedia Commons.

Vid helgens årsmöte valde Uppsala LS, en lokal sektion av SAC, att ställa sig bakom en ”total avkriminalisering” av sexarbete. Efter beslutet har flera medlemmar begärt utträde ur den syndikalistiska fackföreningen.

Sexköp ska avkriminaliseras. Det tog fackförbundet SAC:s lokalsektion i Uppsala ställning för vid ett årsmöte i söndags. Motionen beskriver det som ”en självklar moralisk och facklig ställning att vara för den totala avkriminaliseringen av sexarbete”, och hänvisar till rapporter från FN och Amnesty.

– Med avkriminalisering, som finns i Nya Zealand och Belgien, har arbetarna makten. De kan jobba för sig själva och bestämma vad de vill göra, säger Candy Fox, avgående medlem av styrelsen i Uppsala LS, till Flamman.

Hon är författare till motionen, som bland annat anför att kriminaliseringen av kunder leder till ökad övervakning av sexarbetare, samt att de blir av med inkomstmöjligheter. Motionen lyfter avkriminaliseringen i Belgien och Nya Zealand som positiva exempel, bland annat då en sexarbetare i det senare fallet kunnat dra sin arbetsgivare inför domstol för sexuella trakasserier.

Hon säger att skillnaden mot legalisering är att avkriminalisering inte innebär samma restriktiva former av reglering.

– I länder där man legaliserat, som Tyskland, så har det lett till regleringar runt tillstånd för sexarbete, vilket ökar makten för arbetsköpare som sitter på kapitalet. Där behöver man kapital och administrativ ork att hantera dessa regelverk, vilket vidhåller maktstrukturen mellan arbetarna och deras chefer.

Enligt förslaget väljer man att ta ”principiell ställning emot den så kallade svenska modellen och emot alla former av kriminalisering av sexarbete inklusive av kunderna och aktiviteter som utförs av tredje part”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 maj, 2025

KD-toppar bjöd in bosättarlobbyist till riksdagen

Eugene Kontorovich (mitten) på plats i riksdagen. Foto: Skärmdump.

I veckan bjöd KD-politiker från riksdagens svensk-israeliska vänskapsgrupp in en bosättarkopplad jurist och lobbyist till riksdagen – för att diskutera ”heta ämnen” som ”ICC:s korruption”. ”Ytterst bedrövligt”, kommenterar Håkan Svenneling (V).

”Härligt möte i den svenska riksdagen idag med ett dussin lagstiftare, där vi diskuterade ’legaliteten i belägring’, korruptionen i ICC, och andra heta ämnen inom internationell rätt”, skriver Eugene Kontorovich på X den 13 maj. 

Bilden är från ett mötesrum i riksdagen – och runt honom står flera i Kristdemokraternas riksdagsgrupp. På en annan bild skakar han hand med sverigedemokraten Rasmus Giertz, som motionerat om svensk vapenexport till Israel, och nämner Rashid Farivar (SD) som en annan medlem i ”Sveriges största pro-israeliska parti”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr