Stefan Alström svänger ut från centralstationen i Linköping. Han kör i riktning mot villaförorten Ekängen och berättar varför han, en 66-årig präst som aldrig tidigare sysslat med politik, har klivit in i stiftsfullmäktige på ett vänstermandat.

– Jag tycker alla måste göra vad de kan för att stoppa högern. Annars blir det katastrof.

Han har verkat i ”utsatta områden” stora delar av sitt yrkesliv, men de sista åren tillbringar han i den välbärgade medelklassförsamlingen Åkerbo. Paradoxalt nog är det först genom den här församlingen han har blivit kyrklig vänsterpolitiker. Han delar engagemanget med sin fru Maja.

– Hon har jobbat som diakon och mött dem som drabbades när sjukförsäkringen och a-kassan försämrades. Jag blir så trött varje gång de borgerliga säger att sjuka och arbetslösa är lata. Det är förtvivlade människor, de vill inget hellre än att jobba och bli friska.

Vi parkerar bredvid radhuslängorna och går in i den nybyggda S:t Martin-kyrkan. Stefan hämtar nattvardsvin och börjar förbereda dagens lunchmässa. Inne på hans kontor hänger en prideaffisch med en silhuett av Jesus på korset och texten ”För allas lika värde”.

– Jag lade upp den där på Visks Facebook­sida. Vi fick hur mycket elaka och grundlösa kommentarer som helst.

Vänstern i Svenska Kyrkan (Visk) gjorde succé i årets kyrkoval. Trots att högerextrema gjort kyrkan till ett avgörande slagfält i kulturkriget och näthatat ärkebiskop Antje Jackelén tills hon lämnade sociala medier, och trots att kyrkans sociala engagemang har börjat ifrågasättas allt mer även i den traditionella borgerligheten, var kyrkovalet det första landsomfattande valet på länge i vilket progressiva partier växte och borgerliga tappade. Även Sverigedemokraternas uppgång bröts. Samtidigt tog sig det ännu mer högerextrema Alternativ för Sverige in i det nationella kyrkomötet med 1,26 procent av rösterna.

Visk kampanjade aktivt och hoppades på en skjuts av Vänsterpartiets opinionslyft, men många medlemmar blev ändå själva förvånade över att de mer än fördubblade sina mandat jämfört med förra valet. En av dem var Stefan Alström, som trots att han stod en bit ned på valsedeln alltså hamnade i Linköpings stift.

Men vad gör egentligen vänstern i den forna statskyrkan, den historiskt konservativa institution som tidiga socialister såg som ett hinder för mänsklig frigörelse? Ett svar finns i den tidiga svenska socialdemokratins sätt att lösa dilemmat att många inom arbetarrörelsen var kristna samtidigt som kyrkan bromsade rörelsen som helhet. Man bestämde att inte verka för att kyrkan skulle avskaffas eller helt skiljas från staten, men att dess reaktionära kraft skulle dämpas genom att man förvandlade tron till en ”privatsak”. Av det skälet gjordes inte det totala brott med religionen som bolsjevikerna och den världskommunistiska rörelsen inledde där den tog makten.

I stället började den svenska arbetarrörelsen reformera kyrkan inifrån. Genom en långsam process av demokratisering, som också drevs av andra politiska krafter och inifrån kyrkan själv, flyttades den administrativa makten över till folkvalda partipolitiker. Så inleddes en tradition av kristna minoritetsgrupper inom arbetarrörelsen. Mest känd bland dem är Broderskapsrörelsen, som i dag heter Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Prästen och journalisten Helle Klein, chefredaktör på industrifackens tidning Dagens Arbete, ser sig som en del av den traditionen.

– Kristendom och politiskt engagemang hör ihop. Det handlar om kärleksbudet, att älska sin nästa och därmed kritisera det kärlekslösa i samhället. Det finns i båda de gammaltestamentliga profetiska traditionerna och i hur Jesus själv agerade, säger hon till Flamman.

Och hur hänger kristendom ihop med just socialism?
– Kristen tro kan aldrig rakt av kopplas till en partipolitisk inställning, att kristendom är det samma som socialism eller något annat. Jag är socialdemokrat och tycker det stämmer överens med vad jag uppfattar att kärleksetiken går ut på, men det är farligt att hävda att någon specifik politisk linje har ensamrätt till det kristna, det gjorde exempelvis apartheidregimen i Sydafrika, och Sverigedemokraterna kan ibland påstå sådant också.

Samtidigt, säger Helle Klein, måste tron kunna få politiska konsekvenser.
– Därför tycker jag att det är rätt att kyrkan tar ställning för en generös flyktingpolitik, en diakoni som inte bara är välgörenhet utan också har en kritisk solidaritet, och att man kritiserar förtryckets mekanismer. Det är min teologiska tolkning som leder mig dit, men jag får respektera att man kan tolka annorlunda.

Under 1900-talet har det gjorts försök att para ihop ett sådant kritiskt rättvisepatos med marxism, främst genom den latinamerikanska tradition som kallas ”befrielseteologi”. Enligt Klein har det påverkat den samtida Svenska kyrkan.

– Vi ser det nu som vår roll att alltid försvara människovärdet och har därför som första samfund på jorden bland annat sagt ja till homosexuellas rätt att gifta sig.

Men var går egentligen gränsen mellan radikal samhällskritik och partipolitik? Kan en sådan gräns alls dras?

Stefan Alström byter om till helvit prästskrud och inleder S:t Martin-kyrkans lunchmässa. De fem som samlats – Stefan, kyrkomusikern Kristin Stenberg, två andra ur personalen och jag – sjunger psalm 261: ”Tack för kors och tack för plåga, tack för himmelsk salighet, tack för stridens klara låga, tack för allt i evighet.”

Stefan läser en kort text av en munk i den franska kommuniteten Taizé och inleder nattvarden.
– Så är vi fastän många en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.

Vi sväljer bröd, dricker vin och sjunger en till psalm. Stefan ber den välsignelsebön och fridshälsning som avslutar de flesta gudstjänster. Och sedan en mer inofficiell variant.

– Låt oss gå i frid i vår herre Jesu Kristi namn. Nu blir det pannkakor!

Efter lunch sätter vi oss i fikarummet för att diskutera de frågor som Helle Klein teoretiserade kring – hur ser Stefan som aktiv vänsterkyrkopolitiker på kopplingen mellan kristendom, politik och socialism? Kan de föras samman till ett? Han funderar en stund.

– Det räcker väl med att titta på hur Jesus betedde sig och hur han bad oss att vara. Hur han möter kvinnan vid Sykars brunn, som tillhör en etnicitet som det ansågs att judar inte skulle umgås med. Eller när han går hem till tullindrivaren och äter middag. Det finns hela tiden i alla hans berättelser.

Stefan har varit vänstersympatisör sedan tonårens proggrevolt. Det har förstärkts bit för bit: när han tog jobb som dagsvikarie i jordbruksbranschen och blev facklig, när han volontärarbetade tillsammans med sin fru i socioekonomiskt utsatta områden i Linköping och när han utbildade sig till pedagog och började arbeta med personer med funktionsnedsättning. Det var också kärleks- och rättvisebudskapet som drog honom till kristendomen och prästyrket.

– Jag pratar inte partipolitik i min befattning som präst nu, när jag träffar församlingsbor. Men samtidigt vet ju alla var jag står.

Och då är det lika bra att inte hymla med det?
– Precis.

Hur har det tagits emot här i församlingen att du engagerat dig i Visk bredvid prästyrket?
– Jag upplever inget som helst negativt. Många har gratulerat mig. Det har kanske varit annorlunda historiskt, men det finns en acceptans kring det här i dag. Även på andra hållet, en acceptans för religion inom vänstern.

Utöver administrativa och ekonomiska frågor – hur kyrkan ska förvalta marken den äger, var den ska placera sina pengar och vilka diakonala verksamheter den ska prioritera – återkommer Stefan också till frågan om hur öppen kyrkan faktiskt är för minoriteter eller personer som inte varit där historiskt. En av hans och Visk:s profilfrågor i kyrkovalrörelsen var att nyvigda präster inte ska kunna avböja att viga samkönade par.

– Vi säger att Svenska kyrkan är öppen för alla, men det stämmer ju inte. Verksamheten och gudstjänsten är till exempel inte anpassad så att funktionshindrade kan vara med. Och om det kommer in en nysvensk i en landsbygdskyrka, hur blir hen bemött? Alla tittar. Vi är snabba med att slå oss för bröstet, men det finns mycket kvar att göra.

Alla ser inte på gränsdragningen mellan politisk ideologi och kyrka med samma lätthet som Stefan Alström – eller samma fördelar med partinärvaro i kyrkans administrativa styrning som Helle Klein. Förutom Visk ökade också den politiskt obundna nomineringsgruppen Posk i årets kyrkoval. Deras huvudfråga är att nomineringsgrupperna ska bli fria från partipolitik.

Inom den kristna vänstern finns ett slags motsvarighet i den kristna anarkismen. Den präglas, precis som sekulär anarkism, av motstånd mot staten som idé och användning av direkta olydnadsaktioner för att visa handgriplig solidaritet. En som sysslat med det är diakonen och ickevåldsaktivisten Annika Spalde. Hon har bland annat suttit i fängelse i sex månader efter att ha monterat ned tillverkningsramper för kärnvapenubåtar. Numera skriver hon böcker om kristen olydnad med titlar som Mystik och politik. När Flamman når henne har hon precis pilgrimsvandrat i grupp till klimattoppmötet i Glasgow.

– Det var en tid för reflektion om ens egen roll i omställningen men också en manifestation med fem politiska krav. Vi hade nyligen en officiell överlämning av dem till konferensen. Vi hade hoppats att någon från presidiet skulle komma, men vi fick en videohälsning.

Bland kraven fanns en begränsning av uppvärmningen till 1,5 grader och att människor vid klimatkrisens frontlinjer ska få ökat inflytande över förhandlingarna. Listan har bland annat skrivits under av Svenska kyrkans biståndsorganisation ACT och det globala nätverket Global prayer and action chain for climate justice.

– Det var tidvis mer påfrestande än man tänkte sig att leva så tätt med en stor grupp, sova på olika golv och gå varje dag. Men vi har fått fin respons från människor vi träffat längs vägen.

Annika Spalde tycker att Svenska kyrkans formella politiska ställningstaganden, i exempelvis flyktingpolitik och global rättvisa, är tillräckliga och tydliga. Däremot saknar hon handling. Och en koppling mellan handlingen och det andliga.

– Det borde vara vårt område, att låta andligheten bli en kraftkälla för omställning och klimatarbete. Där gör nuvarande påven ett mycket bra jobb. Allt som står i vårt biskopsbrev är bra, men man blir inte speciellt inspirerad.

Kyrkan skulle kunna vara en katalysator för alla människors aktiva samhällsengagemang, säger hon.

– Oavsett om man tror på Gud eller inte så har man en insida och en gemenskap med sina närmaste. Kyrkan borde vara bättre på att få människor att leva utifrån sina djupaste värderingar.

Det går mot kväll i S:t Martin-kyrkan utanför Linköping. Stefan Alström har inte tid med mer prat. I kväll är det S:t Martin-fest, uppkallad efter det helgon som också gett namn åt kyrkan. Enligt legenden ska han ha skurit sin mantel i två delar och gett halva till en frusen tiggare, trots att hans kamrater hånade honom. På kvällens fest i Ekängen blir det i stället sångstund, dramaspel och korv med bröd. Stefan skjutsar till tågstationen och berättar att ett av de första förslagen han och Visk kommer driva i Linköpings stiftsfullmäktige är att minst en kyrka i stan ska ha öppet som natthärbärge när vinterkylan kommer.

Kommer ni få igenom det?
– Inte i år, tror jag.

Noa Söderberg Tidigare reporter på Flamman.noa.soderberg@flamman.se