Inrikes/Nyheter 10 december, 2021

Så går vänstern framåt i Svenska kyrkan: ”Räcker att titta på hur Jesus agerat”

Vänstern gjorde så stora framgångar i kyrkovalet att de själva blev förvånade. För första gången på många år backade högerpartier i ett landsomfattande val. Men varför söker sig socialister till en gammal statsinstitution med konservativa anor?

Stefan Alström svänger ut från centralstationen i Linköping. Han kör i riktning mot villaförorten Ekängen och berättar varför han, en 66-årig präst som aldrig tidigare sysslat med politik, har klivit in i stiftsfullmäktige på ett vänstermandat.

– Jag tycker alla måste göra vad de kan för att stoppa högern. Annars blir det katastrof.

Han har verkat i ”utsatta områden” stora delar av sitt yrkesliv, men de sista åren tillbringar han i den välbärgade medelklassförsamlingen Åkerbo. Paradoxalt nog är det först genom den här församlingen han har blivit kyrklig vänsterpolitiker. Han delar engagemanget med sin fru Maja.

– Hon har jobbat som diakon och mött dem som drabbades när sjukförsäkringen och a-kassan försämrades. Jag blir så trött varje gång de borgerliga säger att sjuka och arbetslösa är lata. Det är förtvivlade människor, de vill inget hellre än att jobba och bli friska.

Vi parkerar bredvid radhuslängorna och går in i den nybyggda S:t Martin-kyrkan. Stefan hämtar nattvardsvin och börjar förbereda dagens lunchmässa. Inne på hans kontor hänger en prideaffisch med en silhuett av Jesus på korset och texten ”För allas lika värde”.

– Jag lade upp den där på Visks Facebook­sida. Vi fick hur mycket elaka och grundlösa kommentarer som helst.

Vänstern i Svenska Kyrkan (Visk) gjorde succé i årets kyrkoval. Trots att högerextrema gjort kyrkan till ett avgörande slagfält i kulturkriget och näthatat ärkebiskop Antje Jackelén tills hon lämnade sociala medier, och trots att kyrkans sociala engagemang har börjat ifrågasättas allt mer även i den traditionella borgerligheten, var kyrkovalet det första landsomfattande valet på länge i vilket progressiva partier växte och borgerliga tappade. Även Sverigedemokraternas uppgång bröts. Samtidigt tog sig det ännu mer högerextrema Alternativ för Sverige in i det nationella kyrkomötet med 1,26 procent av rösterna.

Visk kampanjade aktivt och hoppades på en skjuts av Vänsterpartiets opinionslyft, men många medlemmar blev ändå själva förvånade över att de mer än fördubblade sina mandat jämfört med förra valet. En av dem var Stefan Alström, som trots att han stod en bit ned på valsedeln alltså hamnade i Linköpings stift.

Men vad gör egentligen vänstern i den forna statskyrkan, den historiskt konservativa institution som tidiga socialister såg som ett hinder för mänsklig frigörelse? Ett svar finns i den tidiga svenska socialdemokratins sätt att lösa dilemmat att många inom arbetarrörelsen var kristna samtidigt som kyrkan bromsade rörelsen som helhet. Man bestämde att inte verka för att kyrkan skulle avskaffas eller helt skiljas från staten, men att dess reaktionära kraft skulle dämpas genom att man förvandlade tron till en ”privatsak”. Av det skälet gjordes inte det totala brott med religionen som bolsjevikerna och den världskommunistiska rörelsen inledde där den tog makten.

I stället började den svenska arbetarrörelsen reformera kyrkan inifrån. Genom en långsam process av demokratisering, som också drevs av andra politiska krafter och inifrån kyrkan själv, flyttades den administrativa makten över till folkvalda partipolitiker. Så inleddes en tradition av kristna minoritetsgrupper inom arbetarrörelsen. Mest känd bland dem är Broderskapsrörelsen, som i dag heter Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Prästen och journalisten Helle Klein, chefredaktör på industrifackens tidning Dagens Arbete, ser sig som en del av den traditionen.

– Kristendom och politiskt engagemang hör ihop. Det handlar om kärleksbudet, att älska sin nästa och därmed kritisera det kärlekslösa i samhället. Det finns i båda de gammaltestamentliga profetiska traditionerna och i hur Jesus själv agerade, säger hon till Flamman.

Och hur hänger kristendom ihop med just socialism?
– Kristen tro kan aldrig rakt av kopplas till en partipolitisk inställning, att kristendom är det samma som socialism eller något annat. Jag är socialdemokrat och tycker det stämmer överens med vad jag uppfattar att kärleksetiken går ut på, men det är farligt att hävda att någon specifik politisk linje har ensamrätt till det kristna, det gjorde exempelvis apartheidregimen i Sydafrika, och Sverigedemokraterna kan ibland påstå sådant också.

Samtidigt, säger Helle Klein, måste tron kunna få politiska konsekvenser.
– Därför tycker jag att det är rätt att kyrkan tar ställning för en generös flyktingpolitik, en diakoni som inte bara är välgörenhet utan också har en kritisk solidaritet, och att man kritiserar förtryckets mekanismer. Det är min teologiska tolkning som leder mig dit, men jag får respektera att man kan tolka annorlunda.

Under 1900-talet har det gjorts försök att para ihop ett sådant kritiskt rättvisepatos med marxism, främst genom den latinamerikanska tradition som kallas ”befrielseteologi”. Enligt Klein har det påverkat den samtida Svenska kyrkan.

– Vi ser det nu som vår roll att alltid försvara människovärdet och har därför som första samfund på jorden bland annat sagt ja till homosexuellas rätt att gifta sig.

Men var går egentligen gränsen mellan radikal samhällskritik och partipolitik? Kan en sådan gräns alls dras?

Stefan Alström byter om till helvit prästskrud och inleder S:t Martin-kyrkans lunchmässa. De fem som samlats – Stefan, kyrkomusikern Kristin Stenberg, två andra ur personalen och jag – sjunger psalm 261: ”Tack för kors och tack för plåga, tack för himmelsk salighet, tack för stridens klara låga, tack för allt i evighet.”

Stefan läser en kort text av en munk i den franska kommuniteten Taizé och inleder nattvarden.
– Så är vi fastän många en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.

Vi sväljer bröd, dricker vin och sjunger en till psalm. Stefan ber den välsignelsebön och fridshälsning som avslutar de flesta gudstjänster. Och sedan en mer inofficiell variant.

– Låt oss gå i frid i vår herre Jesu Kristi namn. Nu blir det pannkakor!

Efter lunch sätter vi oss i fikarummet för att diskutera de frågor som Helle Klein teoretiserade kring – hur ser Stefan som aktiv vänsterkyrkopolitiker på kopplingen mellan kristendom, politik och socialism? Kan de föras samman till ett? Han funderar en stund.

– Det räcker väl med att titta på hur Jesus betedde sig och hur han bad oss att vara. Hur han möter kvinnan vid Sykars brunn, som tillhör en etnicitet som det ansågs att judar inte skulle umgås med. Eller när han går hem till tullindrivaren och äter middag. Det finns hela tiden i alla hans berättelser.

Stefan har varit vänstersympatisör sedan tonårens proggrevolt. Det har förstärkts bit för bit: när han tog jobb som dagsvikarie i jordbruksbranschen och blev facklig, när han volontärarbetade tillsammans med sin fru i socioekonomiskt utsatta områden i Linköping och när han utbildade sig till pedagog och började arbeta med personer med funktionsnedsättning. Det var också kärleks- och rättvisebudskapet som drog honom till kristendomen och prästyrket.

– Jag pratar inte partipolitik i min befattning som präst nu, när jag träffar församlingsbor. Men samtidigt vet ju alla var jag står.

Och då är det lika bra att inte hymla med det?
– Precis.

Hur har det tagits emot här i församlingen att du engagerat dig i Visk bredvid prästyrket?
– Jag upplever inget som helst negativt. Många har gratulerat mig. Det har kanske varit annorlunda historiskt, men det finns en acceptans kring det här i dag. Även på andra hållet, en acceptans för religion inom vänstern.

Utöver administrativa och ekonomiska frågor – hur kyrkan ska förvalta marken den äger, var den ska placera sina pengar och vilka diakonala verksamheter den ska prioritera – återkommer Stefan också till frågan om hur öppen kyrkan faktiskt är för minoriteter eller personer som inte varit där historiskt. En av hans och Visk:s profilfrågor i kyrkovalrörelsen var att nyvigda präster inte ska kunna avböja att viga samkönade par.

– Vi säger att Svenska kyrkan är öppen för alla, men det stämmer ju inte. Verksamheten och gudstjänsten är till exempel inte anpassad så att funktionshindrade kan vara med. Och om det kommer in en nysvensk i en landsbygdskyrka, hur blir hen bemött? Alla tittar. Vi är snabba med att slå oss för bröstet, men det finns mycket kvar att göra.

Alla ser inte på gränsdragningen mellan politisk ideologi och kyrka med samma lätthet som Stefan Alström – eller samma fördelar med partinärvaro i kyrkans administrativa styrning som Helle Klein. Förutom Visk ökade också den politiskt obundna nomineringsgruppen Posk i årets kyrkoval. Deras huvudfråga är att nomineringsgrupperna ska bli fria från partipolitik.

Inom den kristna vänstern finns ett slags motsvarighet i den kristna anarkismen. Den präglas, precis som sekulär anarkism, av motstånd mot staten som idé och användning av direkta olydnadsaktioner för att visa handgriplig solidaritet. En som sysslat med det är diakonen och ickevåldsaktivisten Annika Spalde. Hon har bland annat suttit i fängelse i sex månader efter att ha monterat ned tillverkningsramper för kärnvapenubåtar. Numera skriver hon böcker om kristen olydnad med titlar som Mystik och politik. När Flamman når henne har hon precis pilgrimsvandrat i grupp till klimattoppmötet i Glasgow.

– Det var en tid för reflektion om ens egen roll i omställningen men också en manifestation med fem politiska krav. Vi hade nyligen en officiell överlämning av dem till konferensen. Vi hade hoppats att någon från presidiet skulle komma, men vi fick en videohälsning.

Bland kraven fanns en begränsning av uppvärmningen till 1,5 grader och att människor vid klimatkrisens frontlinjer ska få ökat inflytande över förhandlingarna. Listan har bland annat skrivits under av Svenska kyrkans biståndsorganisation ACT och det globala nätverket Global prayer and action chain for climate justice.

– Det var tidvis mer påfrestande än man tänkte sig att leva så tätt med en stor grupp, sova på olika golv och gå varje dag. Men vi har fått fin respons från människor vi träffat längs vägen.

Annika Spalde tycker att Svenska kyrkans formella politiska ställningstaganden, i exempelvis flyktingpolitik och global rättvisa, är tillräckliga och tydliga. Däremot saknar hon handling. Och en koppling mellan handlingen och det andliga.

– Det borde vara vårt område, att låta andligheten bli en kraftkälla för omställning och klimatarbete. Där gör nuvarande påven ett mycket bra jobb. Allt som står i vårt biskopsbrev är bra, men man blir inte speciellt inspirerad.

Kyrkan skulle kunna vara en katalysator för alla människors aktiva samhällsengagemang, säger hon.

– Oavsett om man tror på Gud eller inte så har man en insida och en gemenskap med sina närmaste. Kyrkan borde vara bättre på att få människor att leva utifrån sina djupaste värderingar.

Det går mot kväll i S:t Martin-kyrkan utanför Linköping. Stefan Alström har inte tid med mer prat. I kväll är det S:t Martin-fest, uppkallad efter det helgon som också gett namn åt kyrkan. Enligt legenden ska han ha skurit sin mantel i två delar och gett halva till en frusen tiggare, trots att hans kamrater hånade honom. På kvällens fest i Ekängen blir det i stället sångstund, dramaspel och korv med bröd. Stefan skjutsar till tågstationen och berättar att ett av de första förslagen han och Visk kommer driva i Linköpings stiftsfullmäktige är att minst en kyrka i stan ska ha öppet som natthärbärge när vinterkylan kommer.

Kommer ni få igenom det?
– Inte i år, tror jag.

Ordlista

Nominerings­grupp
En samling människor som, likt ett politiskt parti, enas kring gemen­samma värderingar och ställer upp i de val som Svenska kyrkan anordnar på lokal, regional och nationell nivå. Vissa är synonyma med politiska partier, som Social­demokraterna och Centerpartiet. Andra har rötter i och nära koppling till politiska partier men är formellt fristående, som Visk. Ytterligare andra anser sig fria från partipolitik, som Posk, Öppen kyrka och Frimodig kyrka.

Diakoni
Socialt arbete i Jesus fotspår som syftar till att hjälpa med­människor och skapa en bättre värld. Ett av kyrkans grund­uppdrag. Den som vill bli diakon måste vigas, precis som en präst.

Stift
Regionalt kyrkligt förvaltnings­område. Sverige har 13 stycken.

Visk

När Svenska kyrkan skildes från staten år 2000 beslutade Vänster­partiet att sluta delta i kyrkovalet. I stället bildades den formellt oberoende nominerings­gruppen Vänstern i Svenska kyrkan (Visk), som dock har starka band till Vänsterpartiet. Många människor är engagerade i båda och Vänsterpartiet stödjer Visks val­kampanjer. I kyrko­valet 2021 fick Visk 7,63 procent. Det är en fördubbling av resultatet 2017.

Noa Söderberg
Tidigare reporter på Flamman.noa.soderberg@flamman.se

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfattar veckan som gått. Prenumera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 29 maj, 2023

Strategiska stämningar – högerns nya vapen mot pressfriheten

Torypartiet och Italiens bröder är två av många europeiska högerpartier som försvarat ”slapps”, strategiska stämningar för att motverka granskningar. Foto: Alberto Pezzali/AP.

Stämningar mot journalister har blivit en vanlig metod för att tysta granskningar. Men samtidigt som både Mathias Wåg och Bianca Meyer utsätts för metoden i Sverige, så försöker våra EU-representanter urvattna unionens försök att bemöta den.

Förra veckan hölls rättegången mot Mathias Wåg. Vänsterjournalisten, som bland annat har belönats med Guldspaden, stäms för grovt förtal för att 2018 ha beskrivit högerextremisten Dan Lindberg som ”en av Sveriges ökändaste dömda nazister” på Twitter. Detta som kommentar på en artikel i högerextrema Nya Tider, som kräver svar från Expressens dåvarande chefredaktör Thomas Mattsson, och där Lindberg beskrivs som ”journalist”.

Relevant information när någon anklagas för att smita undan ”granskning”, kan tyckas.

Samtidigt pågår ett liknande fall där högerextremisten Nick Alinia har stämt Bianca Meyer för ett januariavsnitt av hennes podd Unge Meyers lidande, med titeln ”Att håna en nazistpyssling”. Där kallar medpoddaren Jonatan Unge honom för ”nassepyssling”, med hänvisning till Alinias extremism i längd och åsikter.

Bakom båda stämningarna står den högerextrema aktivisten Christian Peterson, som kallar sig själv ”Förtalsombudsmannen”. Då det i båda fallen handlar om 20 000 kronor – en summa som lätt kan kampanjas ihop – motiveras stämningarna knappast av pengar. Troligen inte heller om den skada som individerna har lidit, med tanke på att de själva har mångfaldigat spridningen av denna bortglömda tweet och månadens nyord ”nazistpyssling”.

I stället handlar det om att göra det svårare att prata explicit om extremhögern, och därmed även att granska den. Poängen är inte ens att vinna, utan att göra försvararen – och i förlängningen oss alla – för rädd och trött för att upprätthålla sina granskningar.

Internationellt kallas denna strategi för slapp eller strategiska rättegångar mot allmänhetens deltagande (”strategic lawsuits against public participation”). Den har på senare år blivit ett viktigt verktyg i händerna på alla som vill undvika granskning, i synnerhet kriminella nätverk och högerregeringar.

Den 1 juni hördes vittnesmålet från stjärnjournalisten Roberto Saviano, som har stämts av Italiens tidigare inrikesminister Matteo Salvini som han – även det på Twitter 2018 – har kallat ”ministern för den kriminella underjorden”. I november stod han också inför rätta för att ha kallat premiärminister Georgia Meloni och hennes vice Salvini för ”jävlar” (bastardi) på grund av deras uttalanden om migranter, och en tredje tvist gäller hans beskrivning av kulturministern Gennaro Sangiuliano som en ”medioker journalist och Putins levnadstecknare”.

Det finns många exempel bland Moderaternas systerpartier i Europa, som grekiska Ny Demokratis förföljelse av den holländska journalisten Ingeborg Beugel för hennes rapporter om hur landet behandlar flyktingar. Storbritannien har under Torypartiet blivit ett europeiskt centrum för ”slappar”, som inkluderar oligarken Roman Abramovitjs stämning av journalisten Catherin Belton för hennes bok Putins krets (Bonniers, 2021) och det kazakiska gruvbolaget ENRC:s stämning mot journalisten Tom Burgis för hans bok om ”smutsiga pengar”. Båda journalister vann sina mål, men till priset av mycket tid och pengar. Ändå stoppade Torypartiet i november en lagändring som skulle göra det svårare att tysta granskningar via domstolarna. Metoden är använd sedan länge av högerpartier i Polen, Ungern och Slovenien.

Den 27 april 2022 tog EU fram ett direktivförslag för att motverka dessa attacker mot pressfriheten, till applåder från bland annat organisationen Case (”Coalition against slapps in Europe”). Sverige har som ordförandeland varit ansvarigt för att ta fram ett kompromissförslag. Hur regeringen har agerat? Du vet redan svaret.

Som tidningen Journalisten har rapporterat menar Case att det svenska förslaget är ”självdestruktivt, går tvärtemot syftet med direktivet och undergräver dess andemening.” Enligt organisationen är lagen så urvattnad att den endast täcker en tiondel av de 570 slapp-målen som identifierats, förlorar sin avskräckande effekt då skadeståndsklausulen tagits bort, samt definierar ”ogrundade” påståenden så snävt att lagen blir oanvändbar.

Det ligger en stark symbolik i att Unesco utser den svenska tryckfrihetsförordningen till världsminne samma år som Sverige tappar en placering i det pressfrihetsindex som sammanställs av Reportrar utan gränser. Detta sedan riksdagen i januari röstade igenom den ”spionlag” som ska försvåra för granskningar som kan skada Sveriges förhållande till andra länder. Bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet röstade emot.

Att Tidölaget – känt för att förespråka ”journalistrugby” mot reportrar – skulle ta hoten på allvar är knappast troligt. Snarare lär detta bli ännu ett område där Sverige en gång i tiden excellerade, men där de senaste årtiondenas högergir har gjort oss till medelmåttor.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Kultur 29 maj, 2023

Vem blir smalast och snyggast?

"Flickdjur" är danska Cecilie Linds åttonde bok. Foto: Laerke Posselt.

I “Flickdjur” är besattheten av att inte äta en fråga om kontroll, (auto)erotik och att göra sig tom och mottaglig för andras drömmar.

”Vem vill inte knulla en tjej på femton” säger en man i Flickdjur. Och det räcker att se på hur dagens reklam kapitaliserar på och sexualiserar ungdom för att instämma. Sällan har skönhetsideal varit så närvarande, tillgängliga och inflytelserika. Genom att leka med och omfamna klyschor skriver Cecilie Lind utmanande om flickskap, ätstörning och barns sexualitet.

Cecilie Lind (f. 1991) debuterade 2010 och har sedan dess gett ut åtta böcker. Flickdjur, översatt från danska av Jonas Rasmussen, är en 176 sidor lång roman med formen av en långdikt, i betydelsen att styckena är oregelbundna i sin längd: ibland är de en sida, men i de flesta fall är de några rader korta. Linds språk är starkt poetiskt och späckat med dramatiska övergångar och bilder ur flickdjurens universum – en värld bestående av päls, sidenklänningar och rosor.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Utrikes 27 maj, 2023

Här står klimatförändringarna folket upp till halsen

På Bulacans gator är klimatförändringarna en del av vardagen. Foto: Jonas Sjöstedt.

Ständiga regnstormar tvingar invånarna i filippinska Bulacan att vada i vatten. Nu kräver de förändring – men emot sig har de stora kapitalintressen. Jonas Sjöstedt rapporterar från klimatförändringarnas frontlinje.

Det är eftermiddag, vattnet stiger sakta och täcker allt fler gator i Bulacan strax norr om Manila. Vattnet svämmar över stadens gator nästan alla eftermiddagar. Har det regnat mycket eller om tidvattnet är högt så att havsvattnet tränger in blir det ännu värre.

I det smutsiga vattnet flyter sopor. En hund står och äter ur en kastad blöja. Flugorna surrar i luften. Folk vadar genom det smutsiga vattnet.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Nyheter 26 maj, 2023

Vänstern behöver en kommunistisk horisont

Lisa Jonasson, "Spelrum" (Collage av pappersklipp och trä, 2021). Foto: Nora Bencivenni.

En vänster som slutar tänka bortom kapitalismen blir konservativ, skrämd och kan enbart föreställa sig framtiden i form av dystopier. I den tredje delen av Flammans utopiserie letar Mathias Wåg efter de frön till ett annat samhälle som kapitalismen sår överallt.

Vi älskar våra dystopier. Vi frossar i nyheter om förfallet, trots att det skrämmer oss. Våra partier tävlar om vem som kan måla upp mörkast framtidsscenario och mobilisera hämndkänslor mot utpekade syndabockar som beskylls för katastrofen. På våra sociala medier lyfts det mest upprörande innehållet fram av algoritmerna. Vår populärkultur översvämmas av berättelser om undergången och postapokalypsen, den ödelagda jorden där zombierna eller mördarmaskinerna driver runt. Dystopierna har vi överallt, utopierna ser vi ingenstans.

En av Sveriges radios populäraste poddar är P3 Dystopia, som nu är inne på sitt femte år. P3 Dystopia är ”podden om allt som går åt helvete”, om ”saker som står på spel” och ”vår tids stora ödesfrågor”. Avsnitten handlar om olika större katastrofscenarier som klimatförstörelse, krig, svält, pandemier, regnskogsskövlingar och gigantiska vulkanutbrott. Men den levererar också dystopiska skildringar av mer vardagliga fenomen, som det slitsamma lönearbetet, influerare, hälsoindustrin, ungas klimatångest, tappad framtidstro, drogbekämpning, identitetspolitik och reklam. Programmet tar tendenser som finns i dag och driver dem till sin spets, ser hur de skulle kunna utvecklas till framtida katastrofer om de fortsätter på samma bana som nu. Dramatiserade scenarier blandas med kommentarer från forskare och filosofer, som vrider och vänder på hotbilderna.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Rörelsen 26 maj, 2023

Släta inte över problemen med islamism

Imamen i Stockholms moské Mahmoud Khalfi är ”stolt” över att vara inspirerad av Muslimska brödraskapet. Foto: Jessica Gow/TT.

Yasmine Abdullahi skriver i en ledare i Flamman nummer 19 om Jimmie Åkesson, SD och islamhat. Hennes artikel är starkt vinklad och måste bemötas, då det faktum att det finns islamhat och att muslimer ofta diskrimineras i det svenska samhället bara är en del av problematiken kring islam i Sverige. Att SD är ett osympatiskt främlingsfientligt parti gör inte islamisterna och deras politik mera sympatisk.

Muslimska brödraskapet, som mer än andra varit ideologiska inspiratörer och format islams agenda hos oss, anser sig vara talesmän för ett av Gud inspirerat perfekt samhällssystem. Detta står följaktligen över allting och kan inte kritiseras. Muslimska brödraskapet är mot sekulär lagstiftning och anser att lagarna i ett samhälle ska härledas ur sharia. Islam utgår från Koranen och den så kallade heliga seden, sunna. Denna grundläggande hållning innebär att Muslimska brödraskapet är i opposition till de sekulära värderingar som råder i Västvärlden inom bland annat kvinnors rättigheter, yttrandefrihet, hbtq-rättigheter och religionsfrihet för alla.

Givet är att social sammanhållning och integration blir svåra att genomföra, då sådana trossatser styr tanke och handling.

Imamen i Stockholms moské Mahmoud Khalfi förklarar i DN att han är stolt över att vara inspirerad av Muslimska brödraskapet. Det säger allt om hans livssyn. Någon revolt mot denna totalitära övertygelse har inte märkts bland andra ledande svenska muslimer.

Muslimska Brödrarskapet grundades 1928 men fick vind i seglen och spred sina läror med framgång först i och med den iranska revolutionen 1979, som radikaliserat islam. Kortkort och annan lätt klädsel försvann efterhand i stora delar av den muslimska världen. Slöjan, hijab, blev uniform för anständiga kvinnor.

Den europeiska vänster, som en gång kämpade solidariskt med den spanska arbetarklassen mot francofascismen, lyfte inte ett finger då deras kamrater som stött ayatollah Khomeini, blev förföljda och mördade tillsammans med kurder. Islamofascismen segrade och sitter alltjämt kvar vid makten. Hur kan Yasmine Abdullahi kritisera motstånd mot slöjan som förtryckande religiöst förbud, då hon vet vad som hänt de kämpande kvinnorna i Iran?

När ska sanningen börja få genomslag i alla kretsar i Sverige? Det är bittert att erkänna strukturella misstag, men någonstans måste det börja. Inte minst för de muslimers skull som bara vill vara ifred och sköta sin relation till Gud på egen hand.

Yasmine Abdullahi svarar direkt:

Hej Ullmar,

Det är intressant att du fokuserar på islamism, när min text handlar om islamofobin. Inte en gång uttrycker jag stöd för odemokratiska ideologier. Jag undrar också varifrån du får att muslimer i Sverige skulle efterleva det muslimska brödraskapets linje. Det kanske kommer som en överraskning, men studier visar att majoriteten av svenska muslimer inte är medlemmar i något samfund.

Jag är inte emot att Sverige undersöker vad som föder extrema tankesätt. Men man behöver för den skull inte avfärda ett av de största problemen som Sverige har – nämligen den växande islamofobin.

Yasmine Abdullahi

Kultur 25 maj, 2023

Rushdie släpper loss gudinnekrafter

Salman Rushdie förlorade synen på sitt högra öga efter att ha attackerats med kniv under en föreläsning 2022. Foto: Frank Franklin II/AP.

Episk fantasi om civilisationers ständiga rörelse i uppgång och fall.

I inledningen av Segerstaden, Salman Rushdies femtonde roman, är det 1300-tal och miljön är Vijayanagarriket i södra Indien, en hinduisk högkultur som existerade mellan 1300-och 1600-talet och som utgör ett slags Sydasiens Romarrike. Här har det nyligen utkämpats ett krig mellan två mindre kungadömen och den nioåriga flickan Pampa Kampana bevittnar när hennes mor begår rituellt självmord. Efter denna traumatiska händelse blir Pampa Kampana tagen i besittning av gudinnan Pampa, som ger henne evigt liv och magiska krafter och berättar om hennes kommande öde: hon ska spela en central roll för uppkomsten av staden Bisnaga, ”Segerstaden”.

De krafter som Pampa Kampana får är att genom sitt berättande skapa och ge liv åt Segerstaden. Staden blir genom hennes berättande till ett världens pluralistiska underverk, där kvinnorna får handlingsfrihet och inflytande i ett samhälle som tidigare varit patriarkalt och dominerats av militären. Allt religiöst förtryck försvinner och en smältdegel uppstår där kulturer och religioner tillåts att samexistera.

Men även en berättare som har magiska krafter är så pass mänsklig att hon till slut blir offer för sina egna ambitioner. Under åren som går i stadens historia blir den ena härskaren avlöst av nästa och nästa, och samtidigt som lojaliteterna och maktförhållandena förändras, går också Pampa Kampanas berättande ned sig i maktbegär, missförstånd och glömska.

Segerstaden går småningom över i en militär succession och barbari, för att precis som andra civilisationer till slut falla. Under sina 240 levnadsår låter Pampa Kampana genom sitt berättande dock Segerstaden ständigt återuppstå.

Med Segerstaden har Rushdie skapat en historisk fantasi, inspirerad av både indisk forntidshistoria och hinduisk myt. I detta har Rushdie intresserat sig för civilisationens uppgång och fall och historieskrivningen. I ett stycke säger Pampa Kampana: ”Historia är inte bara konsekvensen av människors handlingar utan också deras glömska.”

Men boken är lika mycket en allegoriskt bländande hyllning till berättandets kraft och uthållighet. Civilisationer kommer och går, men orden och skrifterna består alltid. ”Ord är den enda segraren”, som Pampa Kampana utropar i ett stycke av romanen.

Det är svårt att läsa romanen och inte tänka på priset Rushdie har betalat för sitt engagemang sedan 1988, då Irans ayatolla Khomeini utfärdade en fatwa mot honom, eller på den knivattack som han utsattes för 2022 under en föreläsning som vara nära att kosta honom livet.

Ledare 25 maj, 2023

Skolans halspulsåder blöder – dags att ingripa

De kämpande lärarna behöver vårt stöd. Foto: Anders Wiklund/TT.

Nedskärningar gör att tusentals tjänster försvinner. Lärarna behöver vårt stöd, så låt oss ta till gatorna.

”Ett stålbad.” ”Makabert.” ”Början på slutet för den svenska skolan.”

När regeringens brutala nedskärningar tvingar skolor att sparka personal skräder lärarna inte orden. Därför löper i maj en protestvåg genom landet – Stockholm (6/5), Arvika (13/5), Gävle (23/5), Göteborg (25/5), Umeå (27/5) och Örebro (31/5). Fler städer lär följa.

Varje kartnål vittnar om en egen tragedi.

I Stockholm startade Hanna Garberg och andra upprörda lärare Instagramkontot ”Stockholms skolor larmar” med vittnesmål från svältfödda skolor:

Vi som är kvar ska undervisa, finnas på skolgården och samtidigt ta hand om elever som behöver stöd, som slåss, som behöver gå undan.

I min klass har jag 31 elever, 7 med flera diagnoser och ytterligare 4 med behov av särskilt stöd. I dag har vi två elevassistenter till klassen, till hösten ingen. Vem ska hjälpa? Vem ska lyssna? Vem ska trösta? Och från mitt perspektiv: hur ska jag orka?

I Göteborg går 59 skolor med underskott, och förvaltningen beräknar att 500 tjänster ska försvinna till hösten. I Örebro har man enligt Sveriges Lärare genomgått ett ”stålbad” på över 200 miljoner kronor sedan 2017. ”En så stor andel som cirka 25 procent av eleverna i grundskolan blir inte behöriga till ett nationellt gymnasieprogram”, säger Pär Boström på Sveriges Lärare Örebro. ”Utslagningen börjar redan i grundskolan.”

Detta nyliberala ekonomiska tänkande delar högern med Socialdemokraterna. Det som måste till är alltså ett systemskifte.

Efter protesten gick S-styret i Stockholm med på att skjuta till 102 miljoner – en seger visserligen, men enligt Sveriges Lärare saknas 12 miljarder i skolsektorn och tillfälliga pengar är just tillfälliga. Eller med läraren Hanna Garbergs ord: ”Det är som att få ett litet plåster på en blödande halspulsåder.” (Vi Lärare, 16/5)

Men trots regeringens nedskärningar så påstår Lotta Edholm i söndagens Agenda att hon ”satsar”, och nämner ett sidoprojekt om speciallärare. Men allt som inte är att räkna upp budgeten – på både statlig och kommunal nivå – är att hålla såret öppet.

Det finns alltså fler bovar än ”friskoleministern”, som Daniel Suhonen nyligen kallade henne. De har dock tråkigare namn som ”finanspolitiska ramverket” och ”överskottsmålet” som innebär att Sverige ska eftersträva en onödigt låg statsskuld samt tvinga skolor och sjukhus att göra ett överskott. Principerna infördes på 1990-talet och är alltså inte den naturliga ordning som de ofta framställs som. Dessa årliga nedskärningar kallas sedan för ”effektiviseringar” eller ”reformutrymme” för att föra väljarna bakom ljuset. Detta nyliberala ekonomiska tänkande delar högern med Socialdemokraterna. Det som måste till är alltså ett systemskifte.

Men folket låter sig inte luras. Vi ser ju hur klasserna sväller medan bibliotek och skolgårdar krymper, och hur Sveriges lärare går på knäna för att hjälpa våra barn. Därför vill en majoritet kasta ut de vinstdrivande företagen ur skolan och välfärden, och att det offentliga borde sluta drivas med vinst som syfte.

Lärarna visar vägen genom att ta till gatorna – vi är skyldiga dem att ansluta oss.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Kultur 24 maj, 2023

I Ester Nilssons värld förenas människorna i köttet

Med bara havregryn i skålen hade ”Egenmäktigt förfarande” blivit en torftig bok.

I Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande bjuder huvudpersonen Ester Nilsson över sitt kärleksintresse Hugo Rask på ”gruyèrekyckling med ris och grönsallad” – en maträtt plockad direkt från sjuttiotalets receptkort. Morgonen efter vill Ester bjuda på frukost, men Hugo betackar sig. Han förklarar att frukost för honom inte är något mer än ”energi så att man orkar fram till lunch”. Ester blir frustrerad av hans instrumentella förhållningssätt till maten, och försöker förgäves förklara att frukost är ”mer än att bara äta […] mer än bara energi”.

”Är du hungrig?” är en återkommande replik i Ester Nilsson-böckerna. När jag läste dem tillsammans med min flickvän blev Esters och Hugos matvanor ett stående skämt och samtalsämne. Vi lagade den beiga gruyèrekycklingen till middag och letade upp den ”berömda kiosk” där Ester köper en vegokorv inför sitt första möte på tu man hand med Hugo Rask. Vi besökte till och med det Seven Eleven där Ester äter ett av sina ”mer torftiga morgonmål i livet” – en kaffe och en trekantsmacka utan pålägg. Att äta maten blev ett sätt att förstå Ester och hennes värld.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Jacob Lundberg
Marknadsförare och skribent på Flamman.jacob.lundberg@flamman.se
Kommentar/Kultur 24 maj, 2023

Den samiske arkitekten Joar Nangos Girjegumpi på Venedigbiennalen. Foto: Joar Nango.

Valet står inte mellan Gert Wingårdhs betongklossar och handlagda tegelhus på Östermalm. En arkitekturdebatt som inte besvarar hur de marginaliserade ska bo är inte värd någonting.

Grattis killar! Nu får ni som månat om er progressiva kultur-aura äntligen riskfritt titulera er konservativa. Naturligtvis krävs det att rätt man vid rätt tidpunkt tar skuttet över till andra sidan. Inte oväntat blev det alla statusstressade metrosexuella småbarnspappors idol, den melankoliske Eric Schüldt, som till slut gjorde det. Nu skedde det häromveckan i Expressen, där han delgav sina funderingar efter en promenad i Lärkstan, ett kvarter i centrala Stockholm där de sekelgamla enfamiljsvillorna kostar mellan 70 och 100 miljoner kronor. Varför kan inte fler få bo så här fint? filosoferade han generöst. Sedan följde en punschmyndig uppräkning av Stora Konstnärer, vars ära behöver återställas efter att de utsatts för… ja, någon oklar kränkning. I texten smakar han på ordet med samma vällust och lika många gånger som Jimmie Åkesson sade Skamlös Vinhora i den senaste partiledardebatten. ”Konservativ” – kittlande i munnen som en hantverksöl i en gentrifierad närförort. Den Schüldt pekar ut som hindret för att välfärdens arbetsbin ska få ta del av skönhet är arkitekten Gert Wingårdh, som inte precis gjort sig känd för att rita sossiga flerbostadshus, utan prisats för sina högprofilerade glas- och betongbyggnader beställda av ängsliga kommunpolitiker som velat sätta sin bygd ”på kartan”. De här samma-typ-av-annorlunda-saker i monumentalformat har inte bara gett honom det finaste svenska arkitekturpriset, utan även en topplacering på Arkitekturupprorets dödslista. En tvekamp som således utspelas på en intellektuell yta stor som en laptop. För att ändå visa sig från sin innovativa sida lanserar Schüldt i samma text begreppet historiepositivitet, en benämning som landar misstänkt nära Sverigedemokraternas astigmatiska körsbärsplockning i föreställningen om hur folk bodde och levde förr i tiden. Vågar verkligen ingen vara mer visionär i en så livsviktig fråga som vårt framtida boende, våra livsmiljöer och reella hot mot tak över huvudet? Jo självklart. Men inte här.

När jag skriver det här håller de sista detaljerna på att sättas i årets arkitekturbiennal i Venedig. Den nordiska paviljongen är vikt åt den samiska arkitekten Joar Nango, som de senaste 20 åren ägnat sig åt helt andra saker än triviala fasadfrågor som marmorpilastrar kontra Bauhaus. Fokus för Nango, född i nordnorska Alta 1979, är i stället människans nomadiska historia – och kanske framtid? – och vårt beroende av olika sorters kunskaper i relation till hållbarhet och överlevnadsknep. Ordet fastighet antyder att hus handlar om något solitt och orörligt. Som vi vet är det en illusion. Hus förstörs i krig, spolas bort i översvämningar eller står tomma när lånelöften spricker och avgifter chockhöjs. Människomassor sätts i rörelse. Som sinnebilden för de här tillfälliga livsvillkoren, står i paviljongen något som liknar en husvagn på medar, fylld med det allra nödvändigaste samt med ett litet bibliotek. Girjegumpi: The Sámi architecture library (nordsamiska: girji, bok, och gumpi, en mobil renskötarstuga på slädmedar, ofta dragen av en snöskoter). Litteraturen i den inredda stugan består av rariteter om samisk byggkunskap, aktivism och urfolks specialistkunskap.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.kultur@flamman.se
Inrikes/Nyheter 24 maj, 2023

Barnet uppgav att pappan bet henne ”över hela kroppen” – familjen flyttades till annan kommun

Tidigare civilminister Ida Karikainen ville att fenomenet ”social dumpning” skulle utredas. Nuvarande civilminister Erik Slottner lade ned utredningen. Foto: Jessica Gow, Christine Olsson/TT.

Regeringens nedlagda utredning om ”social dumpning” skapar oro bland kommunpolitiker. Tack vare en JO-anmälan mot Sundbybergs kommun kan Flamman nu ge en unik inblick i hur en familj med stora problem i stället för stöd fick hjälp att flytta.

Det var 2019 som socialtjänsten i Sundbyberg för första gången fick höra talas om familjen. Dokument som Flamman har tagit del av hänvisar till en lång rad orosanmälningar under åren som följer. Polis, privatpersoner, skola och socialjour har alla varnat socialtjänsten. På tre år visar åtminstone fyra utredningar att det med stor sannolikhet förekommer våld i hemmet.

Mamman och pappan slår varandra. Enligt Sundbybergs socialtjänst, som gör utredningarna, är det våld de använder potentiellt dödligt. Pappan i familjen har dessutom vanföreställningar och stoppas av polisen med narkotika på sig.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tor Gasslander
Redaktionschef. Tipsa om nyheter på 070–2902554.tor.gasslander@flamman.se