Inrikes/Nyheter 10 december, 2021

Så går vänstern framåt i Svenska kyrkan: ”Räcker att titta på hur Jesus agerat”

Vänstern gjorde så stora framgångar i kyrkovalet att de själva blev förvånade. För första gången på många år backade högerpartier i ett landsomfattande val. Men varför söker sig socialister till en gammal statsinstitution med konservativa anor?

Stefan Alström svänger ut från centralstationen i Linköping. Han kör i riktning mot villaförorten Ekängen och berättar varför han, en 66-årig präst som aldrig tidigare sysslat med politik, har klivit in i stiftsfullmäktige på ett vänstermandat.

– Jag tycker alla måste göra vad de kan för att stoppa högern. Annars blir det katastrof.

Han har verkat i ”utsatta områden” stora delar av sitt yrkesliv, men de sista åren tillbringar han i den välbärgade medelklassförsamlingen Åkerbo. Paradoxalt nog är det först genom den här församlingen han har blivit kyrklig vänsterpolitiker. Han delar engagemanget med sin fru Maja.

– Hon har jobbat som diakon och mött dem som drabbades när sjukförsäkringen och a-kassan försämrades. Jag blir så trött varje gång de borgerliga säger att sjuka och arbetslösa är lata. Det är förtvivlade människor, de vill inget hellre än att jobba och bli friska.

Vi parkerar bredvid radhuslängorna och går in i den nybyggda S:t Martin-kyrkan. Stefan hämtar nattvardsvin och börjar förbereda dagens lunchmässa. Inne på hans kontor hänger en prideaffisch med en silhuett av Jesus på korset och texten ”För allas lika värde”.

– Jag lade upp den där på Visks Facebook­sida. Vi fick hur mycket elaka och grundlösa kommentarer som helst.

Vänstern i Svenska Kyrkan (Visk) gjorde succé i årets kyrkoval. Trots att högerextrema gjort kyrkan till ett avgörande slagfält i kulturkriget och näthatat ärkebiskop Antje Jackelén tills hon lämnade sociala medier, och trots att kyrkans sociala engagemang har börjat ifrågasättas allt mer även i den traditionella borgerligheten, var kyrkovalet det första landsomfattande valet på länge i vilket progressiva partier växte och borgerliga tappade. Även Sverigedemokraternas uppgång bröts. Samtidigt tog sig det ännu mer högerextrema Alternativ för Sverige in i det nationella kyrkomötet med 1,26 procent av rösterna.

Visk kampanjade aktivt och hoppades på en skjuts av Vänsterpartiets opinionslyft, men många medlemmar blev ändå själva förvånade över att de mer än fördubblade sina mandat jämfört med förra valet. En av dem var Stefan Alström, som trots att han stod en bit ned på valsedeln alltså hamnade i Linköpings stift.

Men vad gör egentligen vänstern i den forna statskyrkan, den historiskt konservativa institution som tidiga socialister såg som ett hinder för mänsklig frigörelse? Ett svar finns i den tidiga svenska socialdemokratins sätt att lösa dilemmat att många inom arbetarrörelsen var kristna samtidigt som kyrkan bromsade rörelsen som helhet. Man bestämde att inte verka för att kyrkan skulle avskaffas eller helt skiljas från staten, men att dess reaktionära kraft skulle dämpas genom att man förvandlade tron till en ”privatsak”. Av det skälet gjordes inte det totala brott med religionen som bolsjevikerna och den världskommunistiska rörelsen inledde där den tog makten.

I stället började den svenska arbetarrörelsen reformera kyrkan inifrån. Genom en långsam process av demokratisering, som också drevs av andra politiska krafter och inifrån kyrkan själv, flyttades den administrativa makten över till folkvalda partipolitiker. Så inleddes en tradition av kristna minoritetsgrupper inom arbetarrörelsen. Mest känd bland dem är Broderskapsrörelsen, som i dag heter Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Prästen och journalisten Helle Klein, chefredaktör på industrifackens tidning Dagens Arbete, ser sig som en del av den traditionen.

– Kristendom och politiskt engagemang hör ihop. Det handlar om kärleksbudet, att älska sin nästa och därmed kritisera det kärlekslösa i samhället. Det finns i båda de gammaltestamentliga profetiska traditionerna och i hur Jesus själv agerade, säger hon till Flamman.

Och hur hänger kristendom ihop med just socialism?
– Kristen tro kan aldrig rakt av kopplas till en partipolitisk inställning, att kristendom är det samma som socialism eller något annat. Jag är socialdemokrat och tycker det stämmer överens med vad jag uppfattar att kärleksetiken går ut på, men det är farligt att hävda att någon specifik politisk linje har ensamrätt till det kristna, det gjorde exempelvis apartheidregimen i Sydafrika, och Sverigedemokraterna kan ibland påstå sådant också.

Samtidigt, säger Helle Klein, måste tron kunna få politiska konsekvenser.
– Därför tycker jag att det är rätt att kyrkan tar ställning för en generös flyktingpolitik, en diakoni som inte bara är välgörenhet utan också har en kritisk solidaritet, och att man kritiserar förtryckets mekanismer. Det är min teologiska tolkning som leder mig dit, men jag får respektera att man kan tolka annorlunda.

Under 1900-talet har det gjorts försök att para ihop ett sådant kritiskt rättvisepatos med marxism, främst genom den latinamerikanska tradition som kallas ”befrielseteologi”. Enligt Klein har det påverkat den samtida Svenska kyrkan.

– Vi ser det nu som vår roll att alltid försvara människovärdet och har därför som första samfund på jorden bland annat sagt ja till homosexuellas rätt att gifta sig.

Men var går egentligen gränsen mellan radikal samhällskritik och partipolitik? Kan en sådan gräns alls dras?

Stefan Alström byter om till helvit prästskrud och inleder S:t Martin-kyrkans lunchmässa. De fem som samlats – Stefan, kyrkomusikern Kristin Stenberg, två andra ur personalen och jag – sjunger psalm 261: ”Tack för kors och tack för plåga, tack för himmelsk salighet, tack för stridens klara låga, tack för allt i evighet.”

Stefan läser en kort text av en munk i den franska kommuniteten Taizé och inleder nattvarden.
– Så är vi fastän många en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.

Vi sväljer bröd, dricker vin och sjunger en till psalm. Stefan ber den välsignelsebön och fridshälsning som avslutar de flesta gudstjänster. Och sedan en mer inofficiell variant.

– Låt oss gå i frid i vår herre Jesu Kristi namn. Nu blir det pannkakor!

Efter lunch sätter vi oss i fikarummet för att diskutera de frågor som Helle Klein teoretiserade kring – hur ser Stefan som aktiv vänsterkyrkopolitiker på kopplingen mellan kristendom, politik och socialism? Kan de föras samman till ett? Han funderar en stund.

– Det räcker väl med att titta på hur Jesus betedde sig och hur han bad oss att vara. Hur han möter kvinnan vid Sykars brunn, som tillhör en etnicitet som det ansågs att judar inte skulle umgås med. Eller när han går hem till tullindrivaren och äter middag. Det finns hela tiden i alla hans berättelser.

Stefan har varit vänstersympatisör sedan tonårens proggrevolt. Det har förstärkts bit för bit: när han tog jobb som dagsvikarie i jordbruksbranschen och blev facklig, när han volontärarbetade tillsammans med sin fru i socioekonomiskt utsatta områden i Linköping och när han utbildade sig till pedagog och började arbeta med personer med funktionsnedsättning. Det var också kärleks- och rättvisebudskapet som drog honom till kristendomen och prästyrket.

– Jag pratar inte partipolitik i min befattning som präst nu, när jag träffar församlingsbor. Men samtidigt vet ju alla var jag står.

Och då är det lika bra att inte hymla med det?
– Precis.

Hur har det tagits emot här i församlingen att du engagerat dig i Visk bredvid prästyrket?
– Jag upplever inget som helst negativt. Många har gratulerat mig. Det har kanske varit annorlunda historiskt, men det finns en acceptans kring det här i dag. Även på andra hållet, en acceptans för religion inom vänstern.

Utöver administrativa och ekonomiska frågor – hur kyrkan ska förvalta marken den äger, var den ska placera sina pengar och vilka diakonala verksamheter den ska prioritera – återkommer Stefan också till frågan om hur öppen kyrkan faktiskt är för minoriteter eller personer som inte varit där historiskt. En av hans och Visk:s profilfrågor i kyrkovalrörelsen var att nyvigda präster inte ska kunna avböja att viga samkönade par.

– Vi säger att Svenska kyrkan är öppen för alla, men det stämmer ju inte. Verksamheten och gudstjänsten är till exempel inte anpassad så att funktionshindrade kan vara med. Och om det kommer in en nysvensk i en landsbygdskyrka, hur blir hen bemött? Alla tittar. Vi är snabba med att slå oss för bröstet, men det finns mycket kvar att göra.

Alla ser inte på gränsdragningen mellan politisk ideologi och kyrka med samma lätthet som Stefan Alström – eller samma fördelar med partinärvaro i kyrkans administrativa styrning som Helle Klein. Förutom Visk ökade också den politiskt obundna nomineringsgruppen Posk i årets kyrkoval. Deras huvudfråga är att nomineringsgrupperna ska bli fria från partipolitik.

Inom den kristna vänstern finns ett slags motsvarighet i den kristna anarkismen. Den präglas, precis som sekulär anarkism, av motstånd mot staten som idé och användning av direkta olydnadsaktioner för att visa handgriplig solidaritet. En som sysslat med det är diakonen och ickevåldsaktivisten Annika Spalde. Hon har bland annat suttit i fängelse i sex månader efter att ha monterat ned tillverkningsramper för kärnvapenubåtar. Numera skriver hon böcker om kristen olydnad med titlar som Mystik och politik. När Flamman når henne har hon precis pilgrimsvandrat i grupp till klimattoppmötet i Glasgow.

– Det var en tid för reflektion om ens egen roll i omställningen men också en manifestation med fem politiska krav. Vi hade nyligen en officiell överlämning av dem till konferensen. Vi hade hoppats att någon från presidiet skulle komma, men vi fick en videohälsning.

Bland kraven fanns en begränsning av uppvärmningen till 1,5 grader och att människor vid klimatkrisens frontlinjer ska få ökat inflytande över förhandlingarna. Listan har bland annat skrivits under av Svenska kyrkans biståndsorganisation ACT och det globala nätverket Global prayer and action chain for climate justice.

– Det var tidvis mer påfrestande än man tänkte sig att leva så tätt med en stor grupp, sova på olika golv och gå varje dag. Men vi har fått fin respons från människor vi träffat längs vägen.

Annika Spalde tycker att Svenska kyrkans formella politiska ställningstaganden, i exempelvis flyktingpolitik och global rättvisa, är tillräckliga och tydliga. Däremot saknar hon handling. Och en koppling mellan handlingen och det andliga.

– Det borde vara vårt område, att låta andligheten bli en kraftkälla för omställning och klimatarbete. Där gör nuvarande påven ett mycket bra jobb. Allt som står i vårt biskopsbrev är bra, men man blir inte speciellt inspirerad.

Kyrkan skulle kunna vara en katalysator för alla människors aktiva samhällsengagemang, säger hon.

– Oavsett om man tror på Gud eller inte så har man en insida och en gemenskap med sina närmaste. Kyrkan borde vara bättre på att få människor att leva utifrån sina djupaste värderingar.

Det går mot kväll i S:t Martin-kyrkan utanför Linköping. Stefan Alström har inte tid med mer prat. I kväll är det S:t Martin-fest, uppkallad efter det helgon som också gett namn åt kyrkan. Enligt legenden ska han ha skurit sin mantel i två delar och gett halva till en frusen tiggare, trots att hans kamrater hånade honom. På kvällens fest i Ekängen blir det i stället sångstund, dramaspel och korv med bröd. Stefan skjutsar till tågstationen och berättar att ett av de första förslagen han och Visk kommer driva i Linköpings stiftsfullmäktige är att minst en kyrka i stan ska ha öppet som natthärbärge när vinterkylan kommer.

Kommer ni få igenom det?
– Inte i år, tror jag.

Ordlista

Nominerings­grupp
En samling människor som, likt ett politiskt parti, enas kring gemen­samma värderingar och ställer upp i de val som Svenska kyrkan anordnar på lokal, regional och nationell nivå. Vissa är synonyma med politiska partier, som Social­demokraterna och Centerpartiet. Andra har rötter i och nära koppling till politiska partier men är formellt fristående, som Visk. Ytterligare andra anser sig fria från partipolitik, som Posk, Öppen kyrka och Frimodig kyrka.

Diakoni
Socialt arbete i Jesus fotspår som syftar till att hjälpa med­människor och skapa en bättre värld. Ett av kyrkans grund­uppdrag. Den som vill bli diakon måste vigas, precis som en präst.

Stift
Regionalt kyrkligt förvaltnings­område. Sverige har 13 stycken.

Visk

När Svenska kyrkan skildes från staten år 2000 beslutade Vänster­partiet att sluta delta i kyrkovalet. I stället bildades den formellt oberoende nominerings­gruppen Vänstern i Svenska kyrkan (Visk), som dock har starka band till Vänsterpartiet. Många människor är engagerade i båda och Vänsterpartiet stödjer Visks val­kampanjer. I kyrko­valet 2021 fick Visk 7,63 procent. Det är en fördubbling av resultatet 2017.

Noa Söderberg
Tidigare reporter på Flamman.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 22 februari, 2024

Stormakternas dubbelspel försvagar folkrätten

Foto: Maxim Shemetov/AP.

I både Ukraina och Gaza har geopolitiken visat sig väga tyngre än människoliv. Resultatet är en farligare värld.

I buffertzonen mellan Egypten och Rafah syns lyftkranar, lastbilar och grävskopor. De ska resa en fem meter hög mur av färdiga betongblock i händelse av en palestinsk massflykt. Området är 19 kvadratkilometer stort och beräknas rymma 100 000 människor, men dess existens har ännu inte erkänts av de egyptiska myndigheterna.

Resultatet blir i värsta fall ännu ett ”flyktingläger”, eufemismen för permanenta städer för statslösa, varifrån palestinierna kan se de sista resterna av sina hem jämnas med marken. Redan nu har mer än 70 procent av infrastrukturen i Gaza förstörts, inklusive bostäder, skolor och sjukhus.

Den israeliska regeringen säger att en markinvasion väntar i Gaza vid starten för ramadan den 10 mars, såvida Hamas inte släpper all gisslan. Var den dryga miljonen palestinier som inte ryms i det egyptiska lägret ska ta vägen är oklart. FN:s humanitära chef Martin Griffiths säger därför att ett anfall mot Rafah kommer att leda till en ”slakt” som ställer palestinierna ”inför dödens dörr” (13/2).

Därmed skulle Benjamin Netanyahus högerextrema regering ignorera ordern från Internationella domstolen i Haag den 26 januari om att följa FN:s folkmordskonvention, och göra allt för att förhindra död och lidande. Netanyahu kunde inte bry sig mindre, men finner ändå en trogen uppbackare i Joe Biden, som trots sin frustration förser den israeliska presidenten med vapen.

Resultatet är inte bara katastrofalt för palestinierna, utan för hela världen. Som Amnesty Internationals chef Agnès Callamard förklarar i Foreign Affairs (15/2) signalerar förstörelsen i Gaza och västvärldens svar ”slutet för den regelbaserade ordningen och början på en ny era”. Detta samtidigt som världen blir allt mer multipolär, och ett tydligt regelverk för hur stater får behandla varandra behövs mer än någonsin.

Inte minst i förhållande till Vladimir Putin, som menar att den regelstyrda eran tog slut redan på 1990-talet. Med hänvisning till militära västliga interventioner i Belgrad, Libyen, Irak och Syrien sade han i sin krigsförklaring mot Ukraina den 24 februari 2022 att ”gamla fördrag och överenskommelser inte längre gäller”. Nu, två år senare, vet vi att han menade allvar. Han fortsätter att skicka soldater i döden, fängslar alla som säger emot, och trots det kraftfulla ukrainska motståndet är han inte beredd att erkänna landet som en suverän stat.

Som Hanna Perekhoda, historiker och medlem i ukrainska vänstergruppen Sociala rörelsen, sade när hon besökte vårt panelsamtal på Solidaritetshuset i Stockholm den 14 februari: Kriget rör oss alla. För vad är det för incitament som dessa krigsförbrytare lämnar efter sig? Rätten att ta för sig utan att omvärlden agerar.

Och hur ska vi någonsin ta en svensk högerpolitiker på orden igen i humanitära frågor, när den visat sig så likgiltig inför mördandet av drygt 28 000 palestinier på fyra månader? När den upprätthåller handeln med rysk olja och låter de ukrainska flyktingarna leva på 71 kronor om dagen?

Om vi på allvar vill skapa en värld utan erövringskrig och terror måste samma regler gälla för alla. Ryssland måste ut ur Ukraina, och Israel ut ur Gaza. Putin och Netanyahu måste till Haag. Och om de båda krigsherrarna vägrar avsluta sina krig måste omvärlden överväga att tvinga dem. Sällan har väl en FN-styrka varit mer motiverad än för att rädda de palestinier som är fast i Rafah.

Detta är den första av två ledare som jämför krigen i Gaza och Ukraina. Denna berörde internationell rätt, nästa om hur ledarna använder mytologi för att motivera sina brott.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes 22 februari, 2024

Civila kontrollanter kritiseras: ”Politiskt poserande”

Kartläggningen av kontrollanter är ett arbetsmiljöproblem, enligt Transportarbetareförbundet. Foto: Adam Ihse/TT.

En ny sajt hänger ut civilklädda kontrollanter på Göteborgs spårvagnar. Facket är kritiskt mot metoden – men menar samtidigt att Västtrafik skapar otrygghet för de anställda.

I början av februari kliver de första civila biljettkontrollanterna ombord på spårvagnarna i Göteborg. Utöver den id-bricka som måste vara synlig är de klädda precis som vilken resenär som helst, utan uniform eller den klassiska ”vita kepsen”.

Kort därefter ligger många av deras ansikten uppe på hemsidan Kontrollantkoll, som den autonoma vänstergruppen Framåt kamrater ligger bakom. Civilkontrollanterna uppmanas ”skaffa ett hederligt arbete” med en sarkastisk länk till Platsbanken, och kallas ”aggressiva och hänsynslösa låtsaspoliser [som] ska leta fattiga stackare att förstöra dag och liv för.” Guiden ”Hur du plankar i Göteborg” innehåller en mängd rutinerade tips för den som vill åka gratis.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar 21 februari, 2024

Davidsstjärnans konturer framför ett ljusspel under minnesdagen för Förintelsen vid Koralltemplet i Bukarest, Rumänien, den 29 januari 2024. Foto: Andreea Alexandru/AP.

Det ska bli olagligt att förneka Förintelsen. Det är regeringens budskap när de nu skickar ett nytt lagförslag om att kriminalisera folkmordsförnekelse på remiss till lagrådet.

Förnekelse av förintelsen är stötande och förkastligt. Nazisternas industriella massmord på Europas judar, romer och andra utsatta grupper är inte bara ett historiskt faktum utan också ett trauma vi har skyldighet att bära med oss. Detta är ett exempel på minneslagstiftning, alltså juridisk styrning av historieskrivningen.

Av flera skäl är det fel väg att gå. För det första är det inte domstolsväsendets uppgift att slå fast vilka tolkningar av historien som är riktiga eller tillåtna. Att överlåta den makten åt jurister bryter mot grundläggande principer om hur ett öppet samhälle bör behandla kunskap och okunskap. För några år sedan försökte nationalistiska politiker i Polen göra det olagligt att framhålla polsk inblandning i nazisternas folkmord. Det finns med andra ord en påtaglig risk att detta redskap i framtiden kommer att användas i ohederliga syften.

För det andra kommer det uppstå problem när domstolarna ska avgöra vilka historiska brott som omfattas av lagen. Ett stort mått av godtycklighet tycks oundvikligt. 

När det gäller Förintelsen är detta inte ett problem. Men lagen ska även omfatta andra folkmord och aggressionskrig. Vilka? För att undvika svåra gränsdragningar ska lagen begränsas till fall som behandlats i svensk eller erkänd internationell domstol. Det innefattar Förintelsen samt folkmorden i forna Jugoslavien och Rwanda, men inte det armeniska folkmordet. Vilka som ställs inför rätta i Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) i Haag får betydelse för hur lagen ska tillämpas. Men denna domstols uppgift är att lagföra förbrytare, inte att skriva historia. Varken USA eller Ryssland har anslutit sig till domstolen, och möjligheterna att döma krigsförbrytare från dessa länder är små. Den gamla klichén att segrarna skriver historien riskerar med andra ord att bli svensk lag. 

Just nu granskar Internationella domstolen (ICJ, ej att förväxla med ICC) ett ärende där Sydafrika anmält Israel för brott mot FN:s folkmordskonvention. En fällande dom skulle kunna få dramatiska konsekvenser för vad som i framtiden får sägas respektive inte sägas om Israels krig i Gaza. Detsamma gäller om Hamasledare i framtiden skulle ställas inför rätta i Haag. Dessa scenarier är hypotetiska, men vittnar om att lagstiftningen kan få oförutsedda konsekvenser. 

I utredningen till det nuvarande lagförslaget hänvisas till professorn i folkmordsstudier Gregory H. Stanton och hans teori om att alla folkmord följer en gemensam grundstruktur. Det börjar med vi och de-tänkande, och utvecklas via särskiljande och avhumanisering till regelrätta förföljelser och slutligen massmord. Förnekelsen tar sedan vid för att sopa igen spåren.

För att förhindra att historien upprepar sig behöver vi med andra ord se till alla dessa steg. Det är viktigt att motarbeta alla tendenser i samhället till att etniska, religiösa och andra grupper ställs mot varandra, utmålas som primitiva eller ondskefulla, utsätts för påhopp och glåpord. Att överlämna åt våra domstolar att sköta historieskrivningen kommer inte att lösa problemet. Kampen mot rasism måste i stället föras på bred front.

Björn Lundberg
Historiker vid Lunds universitet.
Kommentar/Utrikes 20 februari, 2024

Inspiratör. Navalnyjs porträtt hålls upp vid ryska ambassaden i Berlin den 16 februari 2024. Foto: Markus Schreiber/AP.

Med snillrika metoder lyckades Aleksej Navalnyj skapa massrörelser i ett auktoritärt land. Hans död var oundviklig – men hans insikter är eviga.

Den ryska politikern Aleksej Navalnyj dödades den 15 eller 16 februari i ett högriskfängelse i norra Ryssland. Den sanna dödsorsaken är fortsatt okänd, och detsamma gäller kroppen, som hans föräldrar och fru nu förgäves försöker få ut från de ryska myndigheterna.

Kanske får vi aldrig veta vad han dog av – ett slag, gift eller systematisk tortyr under hans tre år i fängelse. Även om många, inklusive jag själv, fortfarande har svårt att förlika sig med tanken på Navalnyjs död, har resultatet varit förväntat sedan han återvände till Ryssland i januari 2021. Efter att mirakulöst ha överlevt ett försök till förgiftning av ryska specialtjänster flög han till Moskva från Berlin för att genomgå behandling, och arresterades omedelbart.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ilya Budraitskis
Rysk historiker, som sedan invasionen av Ukraina befinner sig i landsflykt.
Ledare 19 februari, 2024

Sverigedemokraterna, Yxan och jag

Högerextremismen – en del av svensk modern historia. Foto: Staffan Lövstedt/TT

Melin och SVT väljer att glömma bort den mörka närtidshistorien.

Jag minns fortfarande första gången jag mötte en skinnskalle på nära håll. Året var 1989, jag var 18 år och hade precis börjat röra mig fritt i centrala Stockholm. Detta var samma tid som nazister hade börjat hänga runt Slussen och Gamla stan. Dagarna ägnades åt att skrämma skiten ur folk, och på nätterna spöade de sådana de inte gillade. Då var det mest homosexuella män som åkte på stryk. Invandrarnas tur kom sedan. 

En försommardag strosade jag längs Västerlånggatan när det omisskännliga lenrakade huvudet, kängorna och silhuetten av en grön bomberjacka dök upp i mitt synfält, i riktning rakt mot mig. Han presenterade sig som ”Yxan” och frågade om jag ville gå på dejt. Av ren äventyrslusta sade jag okej. Vi plankade in på Skansen och det mest anmärkningsvärda som hände var att han klättrade över stängslet in till älgen och kliade honom på mulen. I efterhand hörde jag att Yxan – kan ni tänka er? – var en brutal jävel. Under de kommande åren skulle ett antal unga utrikes födda personer få sina liv avslutade av sådana som honom. Vänsterpartiets dåvarande partiledare Gudrun Schyman undkom med en hårsmån ett attentat med en handgranat under ett förstamajtal 1993. Några av dessa var med i Bevara Sverige svenskt (BSS), andra i Sverigedemokraterna. 

I en intervju i Svenska Dagbladet (18/2) fick även Liberalernas Martin Melin anledning att plocka fram ett gammalt minne från ungefär samma tid, nämligen då han som polis var i tjänst vid Schyman-händelsen. Han minns nästan rätt och blandar ihop två av de då härjande högerextrema rörelserna. En som försvunnit från gatorna, Vam, och en som numera delar jobbadress med Melin. Det ena minnet gör honom till hjälte, och det andra till en smidig förhandlare med sitt eget samvete. 

Jag tillhör dem som uppskattat SVT:s storsatsning Historien om Sverige. De generösa expertinslagen och pigga dramatiseringar gör serien till smart underhållning. Men tiderna är känsliga, i synnerhet public services relation till politiken, så när vi kommer till sista avsnittet börjar det bränna till. Det berättas visserligen om Ådalen 31, men händelsen stökas undan som en ”stor tragedi”, utan att det nämns att Socialdemokraterna öppet klandrade socialisterna för skjutningarna, däremot vare sig arbetsgivarna Graningeverken eller militären. Här finns en obearbetad sorg som ännu spökar i kulisserna i dagspolitiken. Efter Ådalen återstår välfärdsåren och de obligatoriskt hövliga, apolitiska Palme-ögonblicken. Då stöter producenterna på bekymmer. Hur ta tittarna i mål? Lösningen: en pannbands-kille som joggar från sjuttiotalet över ängar och fält till en fluffig monolog om energikris, gröna vågen och nyliberalism och fram till eftertexten. Snipp snapp snut.   

Skinnskallarna, lasermannen, den framväxande nationella rörelsen och Sverigedemokraternas intåg i politiken, händelser som mer än något annat präglat svenskars liv de senaste trettio åren, antagligen mer än slaget vid Lützen, tåget över Stora Bält eller ens mordet på Gustav III, förbigås som om det varit krusningar på vattenytan. 

Man kan inte klandra SVT för att vara försiktiga med att skildra närtiden i ett folkligt bildningsprogram. Men det blir tydligt hur Yxans värderingar blivit hegemoniska och därför onämnbara, vilket i sin tur orsakar partiell minnesförlust hos sådana som Melin och hans Tidökamrater. Samtidigt genererar beröringsskräcken med de här decenniernas rörelser rikligt med stoff för framtida historiesatsningar. Det ser jag fram emot. Och 1989, det var ju verkligen nyss. 

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 18 februari, 2024

Fossillobbyisterna skålar medan aktivister fängslas

Greta Thunberg och hennes kamrater friades i rätten trots lagskärpningar mot aktivism. Foto: Kirsty Wigglesworth/AP.

År 2023 var det varmaste sedan mätningarna började. Regeringens svar – höjda straff för dem som som påpekar det.

Den 2 februari friades Greta Thunberg i rätten i London. Hon stod åtalad tillsammans med fyra andra miljöaktivister för störande av allmän ordning efter att ha blockerat ingången till en av fossillobbyisternas mest högprofilerade konferenser, som hölls på det femstjärniga hotellet Intercontinental i centrala London i oktober förra året.

Den årliga konferensen hette tidigare rätt och slätt ”Oil & money”. Men så får fossilkonferenser inte heta längre. 2020 döptes den om till ”Energy intelligence forum”.

På konferensen samlas oljeindustrins toppar, politiker och lobbyister för att diskutera branschens framtid, eller som säljprosan beskriver det: ”ta fram hållbara lösningar till 2000-talets energiutmaningar”. Vid årets upplaga närvarade cheferna för några av världens största oljeföretag, bland annat Shell, Aramco, och Totalenergies. Cheferna är, först och främst, måna om att deras miljöförstörande industrier inte fasas ut allt för snabbt.

På konferensens första dag blockerade ett hundratal aktivister hotellets ingångar. Många av de snopna konferensdeltagarna blev stående utanför hotellet. 26 miljöaktivister anhölls under aktionen, däribland Greta Thunberg, som under ett tal uppmanade till direkt aktion för att ”sparka oljepengarna ut ur politiken”.

Att Greta frias är en god nyhet i en annars dyster tid för klimataktivister. Flera europeiska regeringar har de senaste åren inskränkt deras rätt att protestera, samt höjt straffen för aktivism.

Trots försöken att dämpa klimataktivismen är det svårt att föreställa sig att aktionerna kommer att minska framöver.

Storbritannien är ett särskilt avskräckande exempel. Förra året infördes ny lagstiftning som ökar polisens befogenheter avsevärt och medför stora inskränkningar i demonstranters rättigheter. Den nya lagstiftningen sänker tröskeln för vad som räknas som en allvarlig störning av den allmänna ordningen och ger polisen möjlighet att utföra kroppsvisitering utan misstanke vid demonstrationer. I vissa brottmål bestämmer domaren att åtalade aktivister inte får nämna klimatkrisen eller förklara motiven för sina handlingar. Tre aktivister från Insulate Britain har fått fängelsestraff för domstolstrots efter att de brutit mot domarens regler och motiverat sina handlingar.

Även Sverige går i samma riktning. De senaste två åren har åklagarmyndigheten börjat åtala klimataktivister för både sabotage och sabotage mot blåljusverksamhet, vilket tidigare inte använts i domar som gäller demonstrationer. Båda brotten kan ge upp till fyra års fängelse. Både Moderaterna och Sverigedemokraterna har sagt att de vill införa hårdare straff för klimataktivister.

Trots försöken att dämpa klimataktivismen är det svårt att föreställa sig att aktionerna kommer att avta framöver, i takt med att temperaturen fortsätter stiga och aktivisterna blir mer desperata.

Miljöaktivisterna stärks dessutom av de stora framgångar som civil olydnad nyligen uppnått. I Nederländerna lyckades klimataktivister i höstas få politiker att rösta igenom en utfasning av statliga bidrag till fossila bränslen efter att aktivisterna blockerat en motorväg i 27 dagar och polisen anhållit över 9 000 demonstranter.

Men att införa oproportionerligt hårda straff för miljöaktivister medför en egen risk: att vanliga människor börjar sympatisera mer med de jobbiga miljökämparna utanför hotellentrén, än med de politiker i lobbyn som är mer intresserade av att straffa aktivister än att ta klimathotet på allvar.

Utrikes 18 februari, 2024

Ett år av hopp och utmaningar för Lula

Lula da Silva svors in som president den 1 januari 2023, tillsammans med representanter från olika utsatta samhällsgrupper, inklusive urfolk och funktionshindrade. Foto: Eraldo Peres/AP.

Sedan Lula återtog makten för ett år sedan har vänstern knutit sitt hopp till Brasiliens nygamla president. I ekonomin ser det mer positivt ut än befarat, men med en högervriden kongress och ett kärvt ekonomiskt världsläge tornar utmaningarna upp sig.

– Visst, det händer positiva saker i ekonomin, men det har fortfarande inte nått ned till oss.

Joselito Assis är lokal aktivist i ett fattigt område i tremiljonerstaden Salvador, i nordöstra Brasilien. Det har varit ett par tunga år med pandemin och den förra högerextrema presidenten Jair Bolsonaro. Skolorna har inte fungerat då undervisningen bedrevs digitalt under pandemin, trots att flertalet inte har tillgång till internet. Därmed har en hel generation ungdomar stått utan utbildning.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Veckobrev 16 februari, 2024

Krig är inte vackert – utan krasst, skitigt och meningslöst

Ryska soldater paraderar på Röda torget i Moskva på Segerdagen den 9 maj. Foto: Pelagia Tikhonova/Moscow News Agency via AP.

Låt mig börja med ett citat:

”Det är ohyggligt kallt: soppan fryser i snuskburken, en spottloska hinner stelna innan den slår i backen med ett skarpt litet klirr … Därborta gräver de i snön för att skaffa undan ett lik, ett liv, en sårad som inte kom fram till sjukhuset i tid och som i stället frös ihjäl eller förblödde. Därborta pågår byteshandel, sprit mot bröd.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Rörelsen 16 februari, 2024

Europa behöver en stark, rödgrön vänster

Nooshi Dadgostar från Vänsterpartiet och Pelle Dragsted från Enhedslisten.

För att bekämpa klimathotet, prishöjningarna och den växande högernationalismen behövs en stark, europeisk vänster. I dag kraftsamlar vi i Köpenhamn inför EU-valet, för ett Europa som sätter människors behov framför storföretagens vinster.

I dag samlas en rad europeiska vänsterpartier i Köpenhamn. Syftet är att enas om en rad frågor som vi vill driva tillsammans i EU-parlamentet under mandatperioden 2024-2029. 

Även om varje enskilt medlemsland i EU har sina egna specifika problem som ska lösas så ser vi från vänstern att vi också har många gemensamma frågor som vi kan samarbeta kring. Klimatförändringarna drabbar förstås oss alla, även om det just nu är södra Europa som drabbas värst av torka, skogsbränder och översvämningar. Den enorma skatteflykten angår också oss alla eftersom de uteblivna intäkterna borde ha gått till våra gemensamma välfärdssystem i stället för till skatteparadis. Många hushåll runt om i EU kämpar också i vardagen med höga mat- och elpriser, såväl som höga hyror och bostadslån.

För oss är det tydligt att det är progressiva vänsterkrafter som har lösningarna på dessa frågor. Men då måste det också bli fler av oss i EU-parlamentet! 

Många hushåll runt om i EU kämpar i vardagen med höga mat- och elpriser.

Till mötet i Köpenhamn kommer dels företrädare från de sex partier som inför förra valet enades under parollen ”Det är folkets tur nu”, det vill säga Vänsterpartiet, danska Enhedslisten, finska Vänsterförbundet, franska La France insoumise, spanska Podemos och portugisiska Bloco de Esquerda. Därtill kommer representanter från vänsterpartier från flera andra EU-länder, som Italien och Polen. Vi hoppas kunna enas kring ett tiopunktsprogram som vi kan driva under valrörelsen och därefter göra verklighet av i EU-parlamentet.

Exakt hur vårt gemensamma program kommer att se ut återstår att se, men vi är rätt säkra på att det kommer att kretsa kring följande tio punkter:

1. En grön och rättvis omställning. Det kräver att EU sätter klimatet framför marknaden och att de som släpper ut mest ändrar sig mest, notan ska inte gå till vanligt folk.

2. Bekämpa den enorma skatteflykten från EU-länderna. Vi måste öka storföretagens transparens och svartlista även europeiska skatteparadis.

3. En arbetsmarknad med bra jobb och schyssta arbetsvillkor. Vi måste motverka framväxten av allt mer otrygga anställningar och social dumpning.

4. Bekämpa åtstramningspolitiken. EU:s budgetregler måste ändras för att möjliggöra storskaliga offentliga investeringar i social och ekologisk hållbarhet. 

5. En bostadsmarknad där folk kan bo bra till rimliga priser. Det kan vi skapa genom gemensamma investeringar och sänkta bankräntor.

6. En rättvis handel. Att premiera handel med produkter som tillverkats under bra arbetsvillkor och med höga klimat- och miljökrav måste vara stommen i de handelsavtal som EU sluter med andra länder.

7. En human flyktingpolitik där asylrätten respekteras och våldet vid EU:s gränser stoppas.

8. Ett feministiskt Europa. Kvinno- och hbtqi-rörelsen står i fokus för attackerna från den växande högernationalismen. Vi står upp för kvinnors och hbtqi-personers rättigheter och fortsätter att kämpa för aborträtten och mot det könsbaserade våldet.

9. Ett Europa för fred och mot ockupation. Vi måste säkerställa stödet till såväl Ukraina som till Palestina och stå upp för folkrätten. Utrikespolitiken ska inte baseras på kärnvapenhot utan på ett försvar för mänskliga rättigheter, medling och fred.

10. Ett EU för människor, inte för lobbyister. Idag har representanter för storföretagen ett enormt inflytande på EU:s politik. Vi vill öka transparensen och bekämpa korruptionen.

Den 9 juni är det EU-val. Det blir ett val mellan å ena sidan de högerextremas nationalism och klimatförnekelse tillsammans med den traditionella högerns nyliberalism, och å andra sidan en vänster som driver på för en rättvis klimatomställning där människors behov och inte storföretagens vinster står i centrum.

Inrikes 16 februari, 2024

Facklig nytändning stoppar inte medlemstapp

Hamnarbetare från facket Transport blockerar lastning av fordon från den amerikanska elbilsjätten från hamnen i Malmö. Foto: Johan Nilsson/TT.

Trots ett högt stöd för Teslastrejken fortsätter LO att tappa medlemmar. De traditionella arbetaryrkena blir färre, och de som finns kvar blir allt svårare att nå.

Runt 6 000 personer lämnade LO-förbunden under 2023. En inbromsning jämfört med de två tidigare åren, då man totalt blev av med över 40 000 medlemmar, men en fortsättning på samma tydliga trend – facken tappar arbetare.

Samtidigt har tjänstemannafacket TCO fått hela 25 000 nya medlemmar på ett år, och akademikernas förbund Saco kan glatt rapportera att man växer för sextonde året i rad. German Bender (bilden), utredningschef på den fackliga tankesmedjan Arena Idé, ser en arbetsmarknad i förändring.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr