Vänsterpartiets 41:a kongress i Örebro är över. Stämningen var bra, debatterna höll mycket hög nivå och partiledningen åkte hem med inte allt för stora förluster – vilket ger dem mandat att göra mer av samma sak som tidigare. Det är bra förutsättningar för framtiden. Men för att Vänsterpartiet ska kunna bli det 15-procentparti som det har potential att bli, så måste partiet bygga en större rörelse. Utan en rörelse som kan försvara och prata om politiken är det svårt att bygga det förtroende som behövs för att nå fler än den traditionella väljarbasen (”Kamrat 4 procent”) och de trendkänsliga storstadsväljarna.
2015 var första gången sedan 2008 som Vänsterpartiet tappade medlemmar. I rättvisans namn är det viktigt att säga att partiet fortfarande är större än vad det varit på flera årtionden. Men det är ändå ett hack i en annars uppåtgående trend. Jag tror att man måste göra följande för att bygga en rörelse för vänsterpolitik:
- Medlemmarna måste få praktisera vänsterpolitik
Man kan anta att folk väljer att ta steget in i V på grund av politik. En debatt i fikarummet, något man sett eller läst föder en tanke om att det är lättare att förändra genom att arbeta tillsammans. Naturligtvis är det viktigt med lokalpolitik, men om den första frågan man får på ett möte med Vänsterpartiet är hur man ställer sig till att sitta i en nämnd, möter inte det förväntningen man som ny medlem har av att vara en del av en stor rörelse med stora mål. Det är heller inte så att man ska få frågan ”Vad vill du göra, då?”. För hur ska man kunna veta det om man aldrig varit med i ett parti förut? Förväntningarna på att nya medlemmar klarar av saker ska vara höga. Men att de från början ska veta hur och vad man ska göra är inte så troligt. Ge dem i stället valmöjligheter redan från början. Här är en studiegrupp, här är tio olika flygbladsutdelningar, i helgen har vi dörrknackning här och här och här. Vad är annars poängen med att gå med i V?
I bästa fall blir man ändå en del av lokal rörelse som jobbar för fler förskolor eller rätt till heltid i kommunen. Den springande punkten är att partiet måste skapa känslan av en lokal politisk rörelse. Den gamla principen om att ropen hörs högre om alla skriker samma sak, samtidigt gäller fortfarande. Det var när alla partiföreningar var ute och pratade om vinster i välfärden frågan lyftes in på den ”stora” politiska dagordningen. Det är så man måste göra med skattehöjningar, sextimmarsdagen och migrationspolitiken också. - Det måste formuleras ett projekt
Ett stort fokus på sakpolitiska frågor tar utrymme från större och mer systemkritiska perspektiv. Strategin är att prata om frågor man kan vinna. Det är en bra strategi men om man inte kopplar frågorna till det större projektet försvinner helhetsbilden. Varför ska partiet då prata om helhetsbilden och målet för politiken? För att väljarna saknar det. Alltifrån DN:s ledarsida till hjärnan bakom ”Nya Moderaterna”, Ulrica Schenström, menar att det saknas politiker som vågar ”dra med de stora penseldragen”. Feministiskt initiativ har gjort det mycket klart för väljarna att deras samhälle ser väldigt annorlunda ut, men är sämre på att måla upp på vilket sätt? Sverigedemokraternas dystopiska och rasistiska bild av hur samhället borde vara är hemsk, men den finns ändå. Tillbaka till det renrasiga folkhemmet.
Jonas Sjöstedt gick i sitt avslutningstal på kongressen till angrepp mot Miljöpartiet och deras oförmåga att stoppa Vattenfall från att sälja kolgruvorna i Tyskland. Efter talet inleddes en ”hemlig” blixt-kampanj i frågan. Det är superbra att skapa tryck på Miljöpartiet och genom kongressens beslut om ett eko-eko-program har partiet också fått uppmärksamhet för den hårdare linjen i klimatpolitiken, men om kampanjerna inte förankras i distrikten och bärs av medlemmarna kommer den heller inte användas i särskilt hög utsträckning. Min poäng är: formulera först ett tydligt projekt och en inramning om vart vi ska, då blir det också lättare att genomföra kortare kampanjer för att skapa tryck i sakfrågor. - Högre förväntningar på partiföreningarna
Jonas Sjöstedt är en mycket mobil partiledare. Han åker runt till såväl Malmö, Göteborg och Stockholm som Ale, Ljusnarsberg och Osby. Det är bra. Men för att mötena, där partiets högsta ledning lägger ner dyrbar tid, inte bara ska bli en av alla samlingar där ”goda” människor klappar varandra på ryggen för att vi har så rätt, måste ett partiledarbesök betyda mer. Varför inte ställa krav på föreningarna att anordna flygbladsutdelningar innan mötet, inte enbart om att Sjöstedt kommer, utan också om varför det är viktigt att organisera sig? Skriva extra många debattartiklar i lokaltidningen? Kräva att partiföreningen anordnar minst två uppstartsmöten för nya medlemmar efter det att Sjöstedt lämnat bygden. Sjöstedts besök skulle på så vis generera betydligt mer aktivitet och högre effekt. Det behövs.
Under våren har det pratats mycket om Bernie Sanders, Jeremy Corbyn och Podemos och på vilka sätt vänstern i Sverige kan ta intryck av dem. Det går aldrig att översätta ett politiskt projekt till en helt annan politisk kontext. Men ändå, gemensamt för dessa framgångsrika vänsterpolitiska projekt är att man lyckats forma en rörelse som jobbar åt samma håll, för samma syfte och mål.
Så ser det inte ut för V idag. Det beror inte på okunskap, utan på att ”projektet” är luddigt. Oavsett om det eftersträvade målet är regeringssamverkan eller opposition måste medlemmarna veta vad de ska försvara. De måste känna till projektet och få argumenten, annars kommer det vara mycket svårt att bygga det förtroende som behövs för att växa.
Jag gick med i den revolutionära delen av arbetarrörelsen under slutet av 90-talet. Gudrun Schyman och Jenny Lindahl, som var Vänsterpartiets respektive Ung Vänsters ordförande, passade in i min världsbild och förändrade den successivt till det bättre. Jag läste Darling slaviskt på biblioteket, lyssnade på trallpunk om att hata överklassen, och jag var arg på den religiösa extremism som frikyrkorna i min hembygd utgjorde.
Då satte vänsterns företrädare ord på min frustration över samhället och gav mig verktygen för att förstå hur jag skulle förändra – både i stort och smått. Om Vänsterpartiet lyckas med det, och kombinerar det med en realistisk men systemkritisk linje, finns det inga gränser för hur framgångsrikt det kan bli.
