Det går att säga vad som helst så länge det är ett angrepp på facket. Det är såna tider nu. Facket klarar inte av att försvara sig mot fräna attacker, borgerlig vinklad media och en reellt ny situation på arbetsmarknaden. I en tid då slaget avgörs i medierna så vinner de borgerliga 3-0, för offensivt, snyggt och totalt dominerande spel. Kan man kommunicera kan sanningen bli vad som helst. Numera är de svenska arbetsgivarna på arbetarnas sida i EG-domstolen, Timbro kämpar för frihet och Moderaterna är det nya arbetarpartiet.
Arbetarrörelsen gick in i informationsåldern utan egna kommunikationskanaler, de sålde ut alla dagstidningar, de har inga egna pr- eller reklambyråer. Inte ens en tankesmedja.
Den förhärskande bilden efter konflikten i Vaxholm blev att facket vill slänga ut arbetare från andra länder. I Maciej Zarembas prisade essäserie Den polske rörmokaren i DN blev Lars-Göran Bromander symbolen för maffiametoder, rasism och inskränkthet. Inte ens Byggnads, ställde upp och försvarade honom. Historien om Lars-Göran Bromander är både en historia om borgerliga lögner och fackföreningsrörelsens svek.

Bromander är en helt vanlig, pensionerad, socialdemokratisk fullmäktigeledamot med 30 års arbete som ombudsman för Byggnads bakom sig. Han är liksom de flesta andra socialdemokratiska patriarker lugn, trygg och har stor tillförsikt till sitt agerande och den politik det bygger på.
– Jag har inte läst Zarembas artiklar, jag började men tyckte de var så hårt vinklade, och förstod genast upplägget, med DN, Bonniers och Svenskt Näringsliv i ryggen.
När dessutom kamrater och vänner dunkade honom i ryggen, frågade hur han mådde och undrade om det var illa så insåg han att han skulle må dåligt om han läste artiklarna. Så han lät bli. Tills den dag jag åkte ut och läste högt för honom och fick hans reaktioner.
”Då rycker Bromander ut med sina män. De hittar svartskallen, de går fram och kräver att få se passet.” (Zaremba, DN 11/11-2005)
Av texten framgår inte vem som använder ordet svartskalle, Bromander eller Zaremba. ”Jag skulle absolut aldrig använda ordet svartskalle”, säger Bromander. Han ser bedrövad, för att inte säga ledsen.
– När jag började jobba för 30 år sedan så fanns det redan en ombudsman på Byggnads som jobbade med ekonomisk brottslighet. Vi bekämpar svartjobbare, och det har alltid varit huvudsakligen etniska svenskar, säger Bromander.
”Vi tar ett par bilar alltså och lastar dem fulla och kör till polisstationen. Kan vi då höra litet senare på dan att, ja, nu sitter de på ett flygplan på väg till Sydamerika, då är de utvisade.” (Zaremba, DN 11/11-2005)
– Jag vet inte hur det här citatet kom till. Det jag vet är att den händelsen aldrig har hänt i verkligheten. Jag har aldrig fyllt några bilar med illegala arbetare. Det jag berättade var att vi ibland kan få larm och att vi då åker ut en grupp från Byggettan. Vi fyller några bilar med ombudsmän måste jag ha sagt för jag har aldrig tagit någon illegal arbetare i min bil och åkt någonstans, säger Bromander.

Zaremba har aldrig intervjuat Bromander, hans bild är baserad på TV-programmet Faktum. Ingen annan svensk journalist har intervjuat Bromander om bilden av honom i Zarembas essäserie, varken Byggnadsarbetaren eller LO-tidningen uppger Bromander själv. Bromander säger att han aldrig avlägsnat någon illegal arbetare från en arbetsplats, han har aldrig hört talas om någon facklig ombudsman som har gjort det. Samma sak säger andra ombudsmän, tolkar och informationsfolk på Byggettan och Byggnads huvudkontor.
Den här motbilden lyckades varken Byggnads eller LO kommunicera. Vad kan man då säga om Bromanders fackliga inspektioner? I 30 år har Lars-Göran Bromander genomfört inspektioner på byggarbetsplatser för att kolla arbetsmiljö, kollektivavtal och annat. Svartjobb har förekommit i alla år, nästan alltid av svenska arbetare eller företag. Han har anmält många svenskar och deras företag till skattemyndigheterna. Han har medverkat till att sätta folk i fängelse: ”fyra år är inte ovanligt för bokföringsbrott.” Bromander ser ingen motsättning mellan att hjälpa illegala arbetare att få ut lön och att anse att det är rätt att utlänningspolisens utvisar.
– Vi är solidariska med svensk lagstiftning.
Han har många gånger personligen hjälpt illegala arbetare som har blivit lurade att få ut sin lön. Lars-Göran Bromander berättar:
– En gång ringde polisen mig och tipsade om en firma de misstänkte hade satt i system att anmäla sina arbetare till polisen när det var dags för löning. Svinigt tyckte polisen och ringde facket.

Hans Tilly ordförande för Byggnads berättar att de försökte bemöta Zarembas artiklar i DN men inte fick. Om Bromander har han bara lovord: det är en människa som levt för arbetarrörelsen, en respekterad ombudsman. Bromanders efterträdare på Byggettan Lars Holmström kallar honom för fin kamrat och god vän.
– Ja en del ringde efteråt och var lite ursäktande om att de kanske inte hade ställt upp så mycket, säger Bromander. Ett utmärkande drag hos Bromander är att han alltid talar väl om alla: arbetare från alla länder, poliskåren, journalistkåren och självklart Byggnads.
Handlar detta enbart om Bromanders ära? Nej. Det handlar om förfall. Med välvilja och tålamod byggdes den svenska modellen tills byggarna glömde bort hur de skulle försvara den. Nu klagar facket över att de inte fick bemöta Zarembas artiklar i DN. Själva har de som sagt lagt ner alla sina dagstidningar. Egentligen är det spektakulära inte Zarembas essäserie utan fackets totala oförmåga att kommunicera en motbild. Det handlar om inkompetens från fackets sida, en ovilja att lära sig att kommunicera. Och problemet drabbar inte främst de uppe i den fackliga ledningen, problemet är att facket sviker den svenska arbetarklassen.
Att inte kunna göra sin röst hörd är ett svek mot den svenska arbetarklassen och mot dem som faktiskt tycker att facket är bra, som stöder dess idéer. De som vill stå på fackets sida. Facket vet att de gör rätt när de kämpar för kollektivavtal men självgodheten är inte kommunicerbar. För allmänheten, filtrerat via media, framstår facket som ömsom främlingsfientliga ömsom oproportionerligt aggressiva. Inkompetent kommunikationsarbete medför att själva frågan framstår som omodern och inget kan ju vara mer fel. Kollektivavtal är modernt, arbetsmiljö också, men fackets sätt att försvara det är omodernt.

De grupper där facket har potential har kanske sett fackets reklamkampanjer och ställt sig frågande. Byggnads anlitade en vanlig reklambyrå för att göra den totalt misslyckade reklamkampanjen med en byggnadsarbetare som ligger som den numera avlidna Anna Nicole Smith gjorde i HM:s reklam för underkläder. Den vikarierande informationschefen vet inte vilken reklambyrå som gjorde kampanjen. Att inte veta namnet på den reklambyrå man anlitar är en allvarlig synd i kommunikationsvärlden. Efter konflikten i Vaxholm vände sig Byggnads till en folkpartistiskt stämplad kommunikationsbyrå. Där jobbar en före detta facklig informationschef. Att få uppdraget att kommunicera verkar bygga på kamaraderi snarare än kompetens. Den nya vänstergenerationen där det finns kompetenta reklam- och kommunikationsmänniskor har facket fjärmat sig från.
– Den väckte debatt, säger ombudsmannen för Byggettan om Byggnads variant på Anna Nicole Smith och det går inte att spåra självkritik i lugnet. Hur smart är det att starta en debatt som man har noll kontroll över?
De allra flesta problemen handlar om ytan. Ytan speglar också den brist på djupet hos facket som handlar om att de inte har uppdaterat sin syn på svensk arbetarklass, svenskt klassamhälle och arbetsmarknad. Facket sviker också när de låter bli att kommunicera med och organisera nya arbetare. Det är oproportionerligt få människor med invandrarbakgrund som har tagit sig upp i den fackliga hierarkin. Det finns få människor med utländskt klingande namn aktiva i facket, som arbetar som ombudsmän, sitter i styrelser eller har viktiga poster. Fast medlemmar får de vara om de är svenska medborgare eller befinner sig i Sverige lagligt.
Då Timbro skövlar framgångar, solar sig i glansen från vem som än är liberal och Moderaterna tar in ett icke så partilojalt kommunikationsgeni som partisekreterare, då fortsätter facket att sätta partiboken framför kompetens. Kritiken från SAC aktiva om att LO borde organisera papperslösa avfärdas med att SAC lider brist på kunskap. Skräcken för SAC håller i sig sedan storstrejken 1909. När Attacrörelsen startade behandlades rörelsen som en liten samling medelklassungar. Arenagruppen ses som socialdemokratiska av alla förutom socialdemokraterna som istället för att använda sig av den enda fungerande vänsterradikala tankesmedjan i landet startar en egen.

Varje valrörelse upprörs jag över att mina fackföreningsavgifter går till att finansiera socialdemokraternas valrörelse. Lika oförstående är jag över att mina fackföreningsavgifter går till helt vanliga reklam, pr och kommunikationsbyråer. På Byggnads huvudkontor i Stockholm hänger den vackra färgrika Amelin tavlan på en arbetare, som en erinran om en tid då det fanns speciella arbetarrörelsekonstnärer, arbetarförfattare, arbetarrörelsetidningar, arbetarrörelseförlag. ”Därvid kunde det dock aldrig bli tal om ett övertagande rätt och slätt av kulturvärden ur händerna på dem som hittills, med sina privilegier, stått i de härskandes tjänst, det vore att på samma gång avpolitisera kulturen, avsäga sig klasskampen. Nu måste tvärtom en växelverkan mellan det färdiggestaltade och sökandet efter ett eget uttryck sätta in.” skriver Peter Weiss i Motståndets Estetik.
Lars-Göran Bromander, han verkar inte ha tagit skada. Facket däremot, ja de är tilltufsade säger de själva. Okammad är en synonym för tilltufsad. Det är ingen acceptabel förklaring när det finns bra frisörer.