Inrikes 17 juni, 2023

Så svek vänstern de utsatta under pandemin

Den svenska pandemidebatten präglades av patriotism, menar två forskare. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Den svenska pandemistrategin var rotad i nyliberalt idégods och försummade samhällets svagaste. Ändå avstod den svenska vänstern från att granska den kritiskt.

– När nästa pandemi knackar på dörren – och det kommer den att göra – måste vi agera beslutsamt, gemensamt och rättvist, sade WHO-chefen Tedros Adhanom Ghebreyesus (bilden) inför en fullsatt församling i Genève den 25 maj.

Detta var 20 dagar efter att WHO slutat klassificera coronapandemin som en akut hälsofara. Men hur väl rustat kommer Sverige att vara att agera beslutsamt, gemensamt och rättvist vid nästa pandemi? För att besvara den frågan måste vi återvända till den svenska coronahanteringen, som länge fått beröm från oväntat håll.

Den internationella radikalhögern har vid upprepade tillfällen hyllat den svenska pandemihanteringen. Brasiliens hårdföre ex-president Jair Bolsonaro, Donald Trumps före detta medicinske rådgivare Scott Atlas och ledande medlemmar av det tyska högerpopulistiska partiet Alternative für Deutschland är några av de många personerna på högerkanten som har prisat den svenska hanteringen och lyft fram den som en förebild för andra länder. Den 3 juni sade Floridas kulturkrigande republikanske guvernör Ron DeSantis till Aftonbladet: ”Ni borde vara stolta”.

Även ultraliberala tankesmedjor som The American Institute for Economic Research (AIER), Cato Institute och Brownstone Institute har lovordat den svenska hanteringen, när de inte har spridit klimatförnekande budskap eller kritiserat ekonomisk fördelningspolitik.

Samma sak gäller brittisk högerpress som tabloiden The Daily Mail och den mer seriösa The Telegraph. Under pandemin har dessa tidningar, liksom högertidningar i andra länder, gång på gång framställt den svenska hanteringen som en framgångssaga som andra bör efterlikna.

Även initiativtagare till den nyliberala Great Barrington Declaration, ett manifest för flockimmunitet genom naturlig infektion sponsrat av AIER och framtaget vid en konferens på deras högkvarter i Great Barrington, USA, 2020, har beskrivit Sveriges hantering som en förebild. Den svensk-amerikanska epidemiologen Martin Kulldorff, som senare lämnade sin professur på Harvard University för ett jobb på den libertarianska tankesmedjan Brownstone Institute, skrev till Sveriges statsepidemiolog Anders Tegnell (bilden) i maj 2020 och tackade honom för Folkhälsomyndighetens ”kloka och epidemiologiskt sunda COVID-19 arbete”, som han kallade för en ”modell för resten av världen.” Även den indisk-amerikanske epidemiologen Jay Bhattacharya, en annan initiativtagare till GBD, har upprepade gånger hyllat den svenska strategin på Twitter. På senare tid har han kampanjat för Ron DeSantis i dennes försök att bli president i USA.

Det bör understrykas att den internationella radikalhögern har haft goda skäl att gilla den svenska pandemihanteringen. Svenska myndigheters skepsis till munskydd, tveksamhet till offentliga smittskyddsåtgärder och motstånd mot nedstängningar av privata verksamheter (vissa offentliga verksamheter, som exempelvis gymnasie- och högskolor, har som bekant stängts ned i Sverige) har av naturliga skäl fallit högern på läppen. Återkommande har den utländska högern använt den svenska hanteringen som ett användbart slagträ i sina politiska strider.

Därtill finns ett djupare ideologiskt släktskap mellan den svenska pandemihanteringen och den internationella högern: den svenska hanteringen har uttryckligen byggt på nyliberala principer för krishantering.

Innan nästa pandemi bryter ut måste Sveriges vänster likafullt rannsaka sitt agerande under coronapandemin.

Sedan 1990-talet har svensk krishantering i växande grad utgått från nyliberala idéer om eget ansvar och delegering av offentliga skyldigheter till enskilda medborgare. Detta har gällt krishantering i stort. Oavsett om det har handlat om skogsbränder, påverkad matförsörjning eller hemtransport till Sverige i händelse av kris utomlands så har den svenska staten överlåtit en större del av ansvaret för krisskyddet till enskilda medborgare. En regeringsproposition från 2014 (2013/14: 144) framhöll till exempel att ”Avvägningen mellan det allmännas ansvar och enskilda människors ansvar baseras på grundsynen att den enskilde har ett primärt ansvar för att skydda sitt liv och sin egendom.” Som forskarna Carl Rådestad och Oscar Larsson har noterat i en studie har ett allt större ansvar placerats på individer sedan 1990-talet ”då de förväntades ta ansvar för sin egen säkerhet”.1

Individualiseringen av ansvar har motiverats med att offentliga resurser kan frigöras om man låter individer tillgodose en större del av sin säkerhet själva, men förändringen bör också ses som ett led i ett bredare försök att avlöva delar av statens tidigare ansvarsområden. Som den franska filosofen Emilie Hache har påpekat har talet om eget ansvar en central plats inom nyliberalismen och har under de senaste decennierna upprepade gånger använts i europeiska och nordamerikanska länder för att underbygga försök att minska statens åtaganden. Allt från trafiksäkerhet till ekonomisk välfärd har lagts på individers axlar under parollen om eget ansvar.

Under pandemin fick talet om eget ansvar en framskjuten plats i de svenska myndigheternas smittskyddsstrategi. Smittan, sades det i intervjuer och på upprepade presskonferenser, skulle bringas under kontroll, inte genom offentliga smittskyddsåtgärder som smittspårning, förbättrad ventilation, karantänsättning av sjuka, lansering av en pandemiapp eller annat som kunde skötas i offentlig regi, utan genom den enskilda individens följsamhet gentemot myndigheternas smittskyddsråd.

Genom eget ansvar skulle samhällets smittskydd säkras, löd myndigheternas budskap. En kollektiv kris skulle i den nyliberala krishanteringens anda skötas genom individuella insatser. Det var ett slags epidemiologisk motsvarighet till idéer om grön och etisk konsumtion som svar på miljöförstörelse och en orättvis världshandel.

Hanteringen av pandemin ledde till stark polarisering. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Ur ett vänsterperspektiv är detta givetvis djupt problematiskt. Att påstå att smittskydd är en fråga om eget ansvar är att individualisera ett samhällsproblem och bortse från de djupa klyftorna och kraftiga beroendeförhållandena som råder mellan samhällets invånare. En solidarisk smitthantering hade framhållit samhällets gemensamma ansvar för att skydda sårbara och utsatta människor. Men i Sverige valde statsmakten att delegera ansvaret för människors liv till ojämlika medborgare med olika förutsättningar och incitament för att skydda sig själva och andra.

Folkhälsomyndigheten gjorde ont värre genom att utforma sina smittskyddsråd med den kontorsarbetande medelklassen för ögonen – det vill säga människor som kunde arbeta hemifrån, sällan bodde i flergenerationsboenden och hade utrymme i hemmen att isolera sig om de blev sjuka. Arbetets Martin Klepke har i flera artiklar pekat på den svenska pandemistrategins starka medelklassperspektiv. Arbetare, har han skrivit, har kastats under bussen när smittskyddsråd utfärdats som saknat förankring i deras verklighet.

Föga förvånande har grupper som saknat goda möjligheter att skydda sig själva lidit hårdast under pandemin i Sverige – betydligt hårdare än i våra grannländer där statsmakten tagit ett mer resolut ansvar för samhällets smittskydd.

I Sverige har fattiga människor, arbetare i serviceyrken, personer med stödinsatser och äldre på boenden farit illa när offentliga smittskyddsåtgärder ersatts med vädjanden till individer.

Det orättvisa smittskyddet har lämnat svarta spår i statistiken. I juni 2022 hade 1 av 621 svenskar dött i Covid-19 enligt statistik från Socialstyrelsen. Samma siffra för svenskar med personlig assistans var 1 av 169. Hur det ser ut i dag vet vi inte då Socialstyrelsen har slutat publicera statistiken.

Flera rapporter har vidare visat att utrikesfödda och arbetare löpt störst risk för att dö i Covid-19. En rapport från Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, omnämnd av Klepke, slog fast i november 2020 att ”[i]nkomst är den socioekonomiska faktor som har tydligast koppling till risk att dö i covid-19.”

Trots de problematiska inslagen i den svenska pandemihanteringen har vänstern i allmänhet avstått från att kritisera den. Klepke, den socialdemokratiska debattören Daniel Suhonen och Feministiskt initiativs ekonomipolitiske talesperson Martin Jordö är några av de sällsynta personerna inom vänstern som ifrågasatt den.

I stället har hyllningarna från vänstern duggat tätt. Vänsterpartiets folkhälsopolitiska talesperson Karin Rågsjö kallade Anders Tegnell för en ”byråkrat med hjältegloria”. Den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Hanna Gunnarsson twittrade: ”All makt åt Tegnell, vår befriare”. Aftonbladets Lena Mellin kallade Tegnell för ”svenska folkets guide till galaxen”. Hennes kollega Peter Kadhammar beskrev honom som ”hjälten i en äventyrsfilm”. Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg har sällan missat ett tillfälle att berömma den svenska hanteringen på tidningens ledarsida.

Vårdpersonalen saknade inte sällan adekvat skyddsutrustning. Foto: Staffan Löwstedt/SvD/TT.

I stället för att problematisera en pandemihantering som utgått från den nyliberala devisen om eget ansvar och systematiskt blundat för samhällets ekonomiska och sociala klyftor har den svenska vänstern förhållit sig underdånigt gentemot Folkhälsomyndigheten. Myndigheten som gjort en rad allvarliga felbedömningar och vars hantering kritiserats skarpt av bland annat Coronakommissionen, Kungliga vetenskapsakademin och häromveckan också av Riksrevisionen har fredats från så gott som all kritik av personer som i andra sammanhang betonar vikten av att vara maktkritisk.

Sannolikt har vänsterns foglighet bottnat i en önskan om att stå upp för Folkhälsomyndigheten i en tid av spirande etablissemangsmisstro från svenska högerkrafter, förenat med en nationell stolthet över det svenska förvaltningssystemet och en ovilja att syna den ideologiska logiken i myndighetens beslut. Kanske har en bidragande faktor också varit att tongivande vänsterprofiler – som under pandemin sällan har reflekterat över sin egen uppburna socioekonomiska position – i många fall själva tillhör den privilegierade medelklass som skonats av virusspridningens värsta härjningar.

Resultatet har blivit att stora delar av den svenska vänstern har hamnat på samma sida i den globala pandemidebatten som Trump, Bolsonaro, Nigel Farage, AIER, Cato Institute och andra företrädare för den utländska radikalhögern. Särskilt pikant har det varit när svenska vänsterröster som Karin Rågsjö och Arbetets Daniel Swedin spridit tendentiösa artiklar och rapporter från högerkällor, däribland en text från högertabloiden Toronto Sun om en ogranskad preprint författad av en GBD-signatär, en annan ogranskad och grundligt sågad rapport av bland annat nyliberalen Steve Hanke och för den delen även en artikel från svenska Timbro, som alla tycktes ge stöd åt den svenska pandemistrategin.

Det stämmer att Sverige haft färre dödsfall i Covid-19 än flera andra länder i Europa, om än många fler än våra betydligt mer snarlika nordiska grannar. Att utfallet av pandemin inte blivit värre här har vi bland annat våra gynnsamma sociala, demografiska och geografiska förutsättningar att tacka, liksom den framgångsrika vaccinationskampanjen under 2021 samt Sveriges förhållandevis utbyggda sociala skyddsnät. Till del är detta ett resultat av vänsterns historiska kamp för solidaritet och skydd av samhällets utsatta.

Föga förvånande har grupper som saknat goda möjligheter att skydda sig själva lidit hårdast under pandemin i Sverige

Allt detta bör vi ta fasta på, här finns åtskilligt att finna tillförsikt i inför framtiden.

Men innan nästa pandemi bryter ut måste Sveriges vänster likafullt rannsaka sitt agerande under coronapandemin. Hur kunde tongivande svenska vänsterprofiler omfamna en pandemihantering med tydliga nyliberala grundvalar, som blundade för samhällets utsatta och vann den internationella radikalhögerns berättigade gillande? Vilka lärdomar kan den svenska vänstern dra av detta till nästa gång?

En viktig lärdom är att den svenska vänstern bör orientera sig mer internationellt vid en ny internationell kris. Under coronapandemin föreföll många personer inom vänstern sakna insikt om att den svenska pandemihanteringen sågs som en förebild av nyliberaler, libertarianer och andra grupper inom den utländska radikalhögern. I stället positionerade den sig helt och hållet i relation till inhemska politiska motståndare som Sverigedemokraterna och delar av borgerligheten.

Följden blev en märklig omkastning av förhållandet som rådde i resten av världen. I Sverige kritiserade SD den nyliberala pandemistrategin medan vänstern försvarade den.

Vid framtida pandemier och andra kollektiva kriser (till exempel klimatkrisen) vore det önskvärt om den svenska vänstern stannade upp och övervägde hur den bäst kan omsätta grundläggande vänsterpolitiska principer, som till exempel gemenskap och solidaritet, i praktisk politik. Att individualisera ansvaret för att möta en kollektiv kris är helt enkelt inte ett ställningstagande som någon till vänster bör stödja.

Förhoppningsvis kommer misstagen under coronapandemin att innebära startskottet för ett nödvändigt förändringsarbete, inte bara inom svensk förvaltningskultur, utan även inom vänstern.

Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Reportage 03 juli, 2025

En annan värld är möjlig

På en kulle i Solna berättar ”ET” – Erik Thomas Persson, ufo-aktivist – om vad han en kväll såg på stjärnhimlen. Foto: Liz Fällman.

Är vi ensamma i universum? Ufo-gåtan har gäckat generationer av skeptiker, troende och nyfikna, från rymdkommunister till underrättelsetjänster. Där någon fruktar ett högteknologiskt hot hoppas någon annan på kosmisk frälsning – från oss själva.

– Det var en klart lysande ljusprick, kanske tre gånger större än Venus, bakom dimmolnen. Den färdades vad som måste varit ett par mil över himlen, på åtta-tio sekunder, helt tyst.

Vi står i gassande sol på berget i Solna där Erik Thomas Persson, eller ”ET” som han kallas i ufo-sammanhang, hade en av sina första himmelsupplevelser för några år sedan. Sin allra närmsta kontakt vill han inte riktigt berätta om, då han – trots allt vi redan avhandlat senaste timmen – är rädd att jag skulle mista allt förtroende för honom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 03 juli, 2025

Vänstern måste börja bygga igen

I maj meddelades att Australiens första labbodlade kött snart finns på menyerna. Tre nya produkter, däribland en foie gras skapad från odlade celler från japansk vaktel, har godkänts för försäljning. Foto: Jessica Hromas/Guardian/eyevine/TT.

I New York visar Zohran Mamdani att framtidstro, investeringar och politisk fantasi kan vinna väljarnas hjärtan. Det är dags att sluta förvalta bristen – och börja bygga överflöd.

Är framtiden ljus eller mörk?

Svårt att säga. Men visst blir man glad att se New Yorks nya favoritsocialist Zohran Mamdani skrämma slag på miljardärerna i världens rikaste stad. Han vann inte bara det demokratiska primärvalet med löften om hyresreglering och bostadsbyggande, allmän barnomsorg, gratis kollektivtrafik, och statliga matbutiker som pressar ned priserna. Han visade också att om man vill vinna människors hjärtan behövs framtidstro och inte bara krislarm.

Och det är kanske hans främsta bidrag till vår tids vänster. Hoppet.

De senaste månaderna har boken Abundance, skriven av de liberala journalisterna Derek Thompson och Ezra Klein, diskuterats flitigt i USA. I veckans nummer djupdyker Mathias Wåg i hur löften om överflöd inte bara tillhör borgerligheten, utan också varit ett viktigt recept för vänsterframgångar, om än i annan tappning än deras liberala sådana.

Det räcker inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Ändå har delar av den amerikanska vänstern varit märkbart stängd inför bokens budskap. Trots att den förespråkar storskaliga statliga investeringar, i kombination med att plocka bort hämmande statlig byråkrati, har man låtsats som att det är en vänstervariant av Elon Musks nedskärningsprogram Doge. Det avslöjar något i en inställning som klamrat sig fast i delar av vänstern: tanken att uppgiften är att stoppa olika projekt.

Karaktäristiskt nog har Zohran Mamdani en annan syn. När han fick frågan av en journalist om han är ”Abundance-pillrad” svarade han: ”Det där samtalet har bidragit med mycket.”

Det räcker nämligen inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Men den främsta framtidsorienterade ideologin som levererats till vänster om socialdemokratin på senare år är tyvärr den destruktiva teorin om nedväxt. Alltså att tillväxten som sådan är ett hot, och att världens befolkning måste övertygas att leva allt fattigare liv. Det finns kloka röster som talar om selektiv nedväxt – men de drunknar ofta i en puritansk moralism som skrämmer bort fler än den övertygar.

I praktiken betyder det att den gryende medelklassen i Indien, Kina och andra delar av världen måste leva utan de bilar och kylskåp som vi andra tar för givet. Lycka till att förklara det för dem.

Människan är anpasslig och klarar garanterat att överleva under extrema väderförhållanden och matbrist. Men som politiskt projekt är det inte bara dött: det framstår allt mer som om de nyliberala slipskillarna på Timbro får eldunderstöd för sin åtstramningspolitik av hippiekusinerna från Järna.

Det betyder inte att all tillväxt är bra sådan. Däremot handlar det, som den norska statsvetaren Ola Innset förklarade i Flamman (3/4 2023), om att skala ned fossiltunga sektorer och skifta upp sådana som bringar lycka och framsteg. Och vad gäller grundpoängen har Klein och Thompson rätt – det räcker inte med att omfördela, det bästa sättet att skapa mer åt fler är att bygga. (Höghastighetståg, solparker, lågprisbostäder…)

I veckans nummer samlar vi några texter som blickar framåt i tiden, med rymdkommunistiska drömmar om Mars och ufon. Givetvis med glimten i ögat – det är inte där vår tids främsta kamper står. Men när det gäller AI har vänstern intagit sitt sedvanliga nejsägande. Detta trots att här finns ett verktyg som gör historiens alla kunskaper tillgängliga vid våra fingerspetsar, och som en gång för alla tycks visa att jakten på sanning och skönhet är ett kollektivt äventyr snarare än enskilda geniers verk.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Svaret kan inte vara att reglera sönder teknologin, med hänvisning till individers intellektuella egendomar, utan att utforska hur verktygen kan ta mänskligheten till nya höjder. Givetvis samtidigt som vi säger till AI-företagen: Tack för de fina verktygen, men de är resultatet av vår kollektiva strävan. Dags att lämna tillbaka dem.

Högern har insett att tiden är kommen för överflödspolitik, men bara när det gäller försvaret och kärnkraften. Den kommer aldrig att bygga någonting annat, då den prioriterar kortsiktiga skattesänkningar och meningslösa rotavdrag för nya spishällar, i stället för att bygga det som samhället verkligen behöver.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Tänk dig att vakna utan stress i kroppen. Lägenheten är ljus, tyst och sval – elen kommer från det nationella sol- och vindnätet som byggdes ut under åren då man äntligen slutade lyssna på Timbro och började bygga igen. Ventilationen är perfekt, och köket fullt av råvaror från det offentliga distributionssystemet. Hyran är låg och stabil. Inte för att du har tur – utan för att bostäder är allmän egendom.

Du tar hissen ned till gatan. Några barn leker med drönare mellan träden. Ett pensionerat undersköterskepar matar duvor. Du går till det kooperativa kaféet i kvarteret, där ingen behöver stressa över marginaler. Du tar en kaffe och en smörgås med labbodlad entrecôte, rökt tomat och fermenterad citronmajonnäs. Det smakar utmärkt, och du tar en till, bara för att du kan.

Jobbet börjar vid nio. Du arbetar fyra dagar i veckan med att planera regionala tåglinjer, på ett samägt bolag där vinsterna återinvesteras i ny teknik, kortare arbetsveckor och bättre förmåner. Alla har tjänstepension, veckolång återhämtningsledighet och rätt till kompetensutveckling varje år. Du funderar på ett år i Rio de Janeiro.

Läs mer

På lunchen tränar du i det kommunala gymmet, bastar snabbt och äter med några kollegor. Diskussionerna rör sig mellan AI-promptning, boktips, nya tågmodeller och fotbollsresultat. En bjuder på ekologiskt bubbelvatten från sitt odlingskooperativ. En annan delar ut hemgjorda maränger – han testade ett nytt köksprogram kvällen innan.

På eftermiddagen hämtar du din dotter på förskolan. Hon visar upp en liten robot som barnen byggt tillsammans, med återvunna delar från gamla leksaker. Du skrattar – den är klumpig men rör sig, nästan. Ni tar snabbtåget hem, smidigt och tyst, och går sista biten genom en bilfri stadsgata där ett jazzband spelar under ett körsbärsträd. Någon frågar om ni vill ha glass.

Du tackar ja. Det finns gott om allt nu.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter/Reportage 02 juli, 2025

Koks i lasten?

Genom Gävle hamn, som drivits helt av turkiska Yilport sedan 2016, passerar sex miljoner ton gods - varje år. Foto: Gävle Hamn.

Allt fler svenska hamnar gör jättebeslag av kokain, ofta bland bananer eller andra laster från Sydamerika. Men i Gävle hamn, som drivs av turkiska Yilport och tar emot hälften av Sveriges kaffe, har man bara hittat två gram – på 15 år. ”Något myndigheterna borde undersöka”, menar amerikanska experten Douglas Farah.

2016 skakar några mäktiga män hand på Sydamerikas västkust. I ett och samma rum hittas Ecuadors dåvarande vänsterpresident Rafael Correa, Turkiets ledare Recep Tayyip Erdogan, och Robert Yildirim – högste chef för transport- och gruvjätten Yildirim Group.

Den största turkiska investeringen i Ecuador någonsin – 750 miljoner dollar – har just rotts i hamn. Containerhamnen Puerto Bolivár ägs nu på ett 50-årskontrakt av Yildirim-gruppens hamnbolag Yilport, som är mitt i en global expansionsfas.

Ecuador är en bananrepublik i ordets bokstavliga mening. Mellan 6 och 7 miljoner ton bananer – en tredjedel av världens konsumtion – lämnar landet årligen, främst genom Puerto Bolivár och hamnarna i den större staden Guayaquil, där Yilports regionala högkvarter ligger.

Landet har också under 2020-talet allt oftare börjat kallas en narkostat. Douglas Farah (bilden), grävande journalist och expert på organiserad brottslighet som verkat i Sydamerika sedan 1980-talet, berättar för Flamman att Ecuador länge varit viktigt i det vita guldets leveranskedja, men hur det på senare år blivit ”enormt”.

– Ecuador var alltid något av en ”lagerlokal”, med [vänstergerillan] Farc vid colombianska gränsen mot öst, och Peru i söder. Två storproducenter till grannländer, som behövde någonstans att förvara allt, säger han.

Douglas Farah fortsätter förklara hur fredsavtalet 2016 mellan Farc och Colombias regering ledde till att gerillan fragmenterades, och utbrytargrupper sökte nya möjligheter att förflytta eller expandera verksamheten.

– Dessutom är den officiella valutan i Ecuador den amerikanska dollarn, och bankerna nästan helt oreglerade.

Gräns. Beväpnad ecuadoriansk soldat i en av Guayaquils hamnar. Cesar Munoz/AP

Hela 57 procent av banancontainrarna från Guayaquil innehåller kokain när de kontrolleras i belgiska Antwerpen, enligt en rapport från EU-kommissionen, som besökte Guayaquil 2023 under Ylva Johanssons ledning.

– Bananlaster får förtur, för att de är så tidskänsliga. Ruttnar bananerna till sjöss på grund av en dags försening förlorar du miljontals dollar, förklarar Douglas Farah, och berättar att kokain även ofta göms bland blommor av samma anledning – pålitlighet och punktlighet.

Förra året beslagtogs 419 ton kokain i Europa, berättar Laurent Laniel, analytiker på EU:s drogmyndighet EUDA.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 02 juli, 2025

Från rosé till revolution

Extinction Rebellions röda rebeller intar Donners plats i Visby. Foto: Christine Olsson/TT.

Under Almedalsveckan träffas företag och pr-byråer för att dela upp framtiden mellan sig. Emot sig har de allt från allvarsamma fackmingel till rödklädda klimataktivister och ufo-entusiaster. Låt kampen börja.

På Donners plats i Visby skär en läkare upp magen på en docka. Bakom axeln står en polis som ser till att allt går rätt till, och annars står en järnbur strax bredvid.

Den knappast diskreta aktionen gestaltar Falun Gongs anklagelse om att Kina fängslar deras anhängare och stjäl deras organ. Och vad vore väl Almedalsveckan utan deras närvaro – från mediterandet i gula tröjor framför biblioteket till den ständigt inkilade Epoch Times-mikrofonen på presskonferenserna.

Partiledartalen hålls i parken ett par hundra meter bort, men torget här fångar nog Almedalsandan ännu bättre. Precis intill finns en öppen scen där Direktdemokraterna uppmanar en handfull åhörare att inte ”kasta bort sin röst” och i stället rösta på dem.

En annan gång hör jag en kvinna varna för islamiseringen av Sverige, och en tredje berättar en man i solglasögon – som tycks titta på en var på torget man än står – att fyra tuber som rest tusen kilometer i timmen bevisar att utomjordingar finns. Det rapporteras av fyra piloter, och bekräftades av 20 till, men det spelar ingen roll hur mycket bevis som finns då vi människor är flockdjur.


Talet får mig att tänka att Almedalens demokratiska ådra är omöjlig att helt dränka i företagssponsrad cava. Tills jag träffar på Lisa Pelling, chef för tankesmedjan Arena Idé, som förbereder sig för ett panelsamtal på en innergård. Vi kommer snabbt in på Almedalens jippofiering.

Hon säger att hon mejlade det statliga tågbolaget Green Cargo för att erbjuda sin medverkan i deras panelsamtal om hållbara godstransporter. Arena Idé har nyligen gett ut en rapport om klimatsmarta resor, och hon har nyligen skrivit en debattartikel om varför staten borde ta över underhållet.

Men svaret kom inte från Green Cargo, utan från pr-byrån Rud Pedersen, som meddelade att hennes insatser ”passar inte riktigt in i det tänkta temat”. Som av en händelse hade Lisa Pelling (bilden) på Linkedin en månad tidigare frågat byråchefen Morten Rud Pedersen varför de samarbetar med fossiljättar som BP, och han svarade att de är en ”stolt partner” som ska ”hjälpa dem navigera från fossilbränsle till nya energikällor”.

Nu undrar hon varför ett grönt statligt bolag går via en byrå, i stället för att själva styra dagordningen för sin scen.

– Hur svårt är det att ordna seminarier själva? suckar hon.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Utrikes 01 juli, 2025

Grönt överflöd börjar i kloaken

Zohran Mamdani kampanjade på löftet om en stad som invånarna har råd med. Foto: Yuki Iwamura/AP.

I en amerikansk vänster som tappat hoppet kommer nu idéerna från liberalt håll, senast i form av boken ”Abundance”. Med deras hjälp kan en muslimsk socialist snart ta makten i USA:s största stad. Men hur ny – och hur liberal – är egentligen den överflödsideologi som tagit New Yorks väljare med storm?

”Är du en avloppssocialist”, frågar den liberala journalisten Derek Thompson sin poddgäst Zohran Mamdani. Intervjun sker en vecka före primärvalet för att utse Demokratiska partiets borgmästarkandidat för New York. Mamdani skrattar och säger han gärna kallar sig det.

Socialisten Zohran Mamdani lyckades oväntat besegra motkandidaten Andrew Cuomo i Demokraternas primärval och är nu favorittippad som ny borgmästare för New York. Mamdani lyckades på kort tid bygga en valkampanj under parollen ”A city we can afford” – en stad vi har råd med – som fick ut 40 000 valarbetare på gatorna.

Avloppssocialister var öknamnet på det tidiga amerikanska socialdemokratiska partiet i den gamla industristaden Milwaukee, Wisconsin i slutet av 1800-talet. Under 70 år var socialdemokraterna en stark regional politisk kraft som inriktade sig på att leverera kännbara förbättringar i arbetarklassens vardagsliv. De försökte hitta konkreta lösningar på industrialismens problem, genom att lyfta frågor som folkhälsa, utsläppsrening och höjd boendestandard.

Socialdemokraterna i Milkwaukee var särskilt stolta över det kommunala avloppssystem de lyckats få igenom, som förbättrade arbetarnas hälsa och livslängd. De bar glåpordet avloppssocialist som en guldkrona, men själva föredrog de begreppet konstruktiv socialism: en handlingskraftig socialism som levererade konkret politik som förbättrade arbetarnas liv.

För Derek Thompson var Mamdani en given gäst att bjuda in till sin populära podcast Plain English. Vid ett valmöte den 14 juni hade borgmästarkandidaten hållit ett tal som ekade av Occupy Wall Streets och Bernie Sanders retorik, där han förklarade att det nya stadsstyret måste ha en konkret plan att leverera överflöd som gynnar de 99 procenten i stället för de 1 procenten. Det var just ordet överflöd (abundance) som fångade Thompsons uppmärksamhet. Hade den liberala poddaren och den socialistiska agitatorn något gemensamt?

Efter Donald Trumps valseger i USA har en infekterad debatt kring Demokraternas framtid nästan slitit partiet itu. Vissa har argumenterat för att partiet måste återta patriotismen och överge antirasistiska eller feministiska ståndpunkter som stämplats som ”woke”, medan andra har hållit tyst i hopp om att Trumps politik ska underminera sig själv.

Ett av de mer innovativa försöken att förnya partiet kommer från Derek Thompson. I mars släppte han tillsammans med den populära New York Times-journalisten och poddaren Ezra Klein storsäljaren Abundance (Avid Reader Press). Boken är en liberal stridsskrift för att omvandla Demokraterna och lansera en ny politik för USA. Kritikerna menade att boken bara var ”en ompaketering av nyliberalismen för en post-nyliberal värld”.

Klein och Thompson försöker hitta en väg att göra liberalismen relevant igen, så att den åter kan bli en framgångsrik politisk kraft och övervinna sin kris. Liberalismen måste bli attraktiv och börja leverera. De stigande levnadsomkostnaderna drev väljarna att rösta på Trump. Hur ska de kunna vinnas tillbaka?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 01 juli, 2025

Öresundsbron visar upp Malmös inställda framtid

Öresundsbron är Europas femte längsta bro. Foto: Pierre Mens/Scanpix/TT.

Minnena flyter ihop. Det kan inte vara när han gick in på en hemmafest på Istedgade och bajsade ned toagolvet efter många öl och en dåligt tillagad hipsterburgare. Då lommade min vän i väg utan att säga något och tog Öresundståget tillbaks över bron.

Nej, det här var en annan gång. Floss på Larsbjørnsstræde. Tio tequilashots för 100 danska. Sedan hade han tappat sitt pass och vid den här tiden stod inhyrda vakter på Kastrups tågperrong och krävde id-handling för påstigning mot Sverige. Vi behövde kunna förhandla. Det fick bli taxi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)