Inrikes 17 juni, 2023

Så svek vänstern de utsatta under pandemin

Den svenska pandemidebatten präglades av patriotism, menar två forskare. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Den svenska pandemistrategin var rotad i nyliberalt idégods och försummade samhällets svagaste. Ändå avstod den svenska vänstern från att granska den kritiskt.

– När nästa pandemi knackar på dörren – och det kommer den att göra – måste vi agera beslutsamt, gemensamt och rättvist, sade WHO-chefen Tedros Adhanom Ghebreyesus (bilden) inför en fullsatt församling i Genève den 25 maj.

Detta var 20 dagar efter att WHO slutat klassificera coronapandemin som en akut hälsofara. Men hur väl rustat kommer Sverige att vara att agera beslutsamt, gemensamt och rättvist vid nästa pandemi? För att besvara den frågan måste vi återvända till den svenska coronahanteringen, som länge fått beröm från oväntat håll.

Den internationella radikalhögern har vid upprepade tillfällen hyllat den svenska pandemihanteringen. Brasiliens hårdföre ex-president Jair Bolsonaro, Donald Trumps före detta medicinske rådgivare Scott Atlas och ledande medlemmar av det tyska högerpopulistiska partiet Alternative für Deutschland är några av de många personerna på högerkanten som har prisat den svenska hanteringen och lyft fram den som en förebild för andra länder. Den 3 juni sade Floridas kulturkrigande republikanske guvernör Ron DeSantis till Aftonbladet: ”Ni borde vara stolta”.

Även ultraliberala tankesmedjor som The American Institute for Economic Research (AIER), Cato Institute och Brownstone Institute har lovordat den svenska hanteringen, när de inte har spridit klimatförnekande budskap eller kritiserat ekonomisk fördelningspolitik.

Samma sak gäller brittisk högerpress som tabloiden The Daily Mail och den mer seriösa The Telegraph. Under pandemin har dessa tidningar, liksom högertidningar i andra länder, gång på gång framställt den svenska hanteringen som en framgångssaga som andra bör efterlikna.

Även initiativtagare till den nyliberala Great Barrington Declaration, ett manifest för flockimmunitet genom naturlig infektion sponsrat av AIER och framtaget vid en konferens på deras högkvarter i Great Barrington, USA, 2020, har beskrivit Sveriges hantering som en förebild. Den svensk-amerikanska epidemiologen Martin Kulldorff, som senare lämnade sin professur på Harvard University för ett jobb på den libertarianska tankesmedjan Brownstone Institute, skrev till Sveriges statsepidemiolog Anders Tegnell (bilden) i maj 2020 och tackade honom för Folkhälsomyndighetens ”kloka och epidemiologiskt sunda COVID-19 arbete”, som han kallade för en ”modell för resten av världen.” Även den indisk-amerikanske epidemiologen Jay Bhattacharya, en annan initiativtagare till GBD, har upprepade gånger hyllat den svenska strategin på Twitter. På senare tid har han kampanjat för Ron DeSantis i dennes försök att bli president i USA.

Det bör understrykas att den internationella radikalhögern har haft goda skäl att gilla den svenska pandemihanteringen. Svenska myndigheters skepsis till munskydd, tveksamhet till offentliga smittskyddsåtgärder och motstånd mot nedstängningar av privata verksamheter (vissa offentliga verksamheter, som exempelvis gymnasie- och högskolor, har som bekant stängts ned i Sverige) har av naturliga skäl fallit högern på läppen. Återkommande har den utländska högern använt den svenska hanteringen som ett användbart slagträ i sina politiska strider.

Därtill finns ett djupare ideologiskt släktskap mellan den svenska pandemihanteringen och den internationella högern: den svenska hanteringen har uttryckligen byggt på nyliberala principer för krishantering.

Innan nästa pandemi bryter ut måste Sveriges vänster likafullt rannsaka sitt agerande under coronapandemin.

Sedan 1990-talet har svensk krishantering i växande grad utgått från nyliberala idéer om eget ansvar och delegering av offentliga skyldigheter till enskilda medborgare. Detta har gällt krishantering i stort. Oavsett om det har handlat om skogsbränder, påverkad matförsörjning eller hemtransport till Sverige i händelse av kris utomlands så har den svenska staten överlåtit en större del av ansvaret för krisskyddet till enskilda medborgare. En regeringsproposition från 2014 (2013/14: 144) framhöll till exempel att ”Avvägningen mellan det allmännas ansvar och enskilda människors ansvar baseras på grundsynen att den enskilde har ett primärt ansvar för att skydda sitt liv och sin egendom.” Som forskarna Carl Rådestad och Oscar Larsson har noterat i en studie har ett allt större ansvar placerats på individer sedan 1990-talet ”då de förväntades ta ansvar för sin egen säkerhet”.1

Individualiseringen av ansvar har motiverats med att offentliga resurser kan frigöras om man låter individer tillgodose en större del av sin säkerhet själva, men förändringen bör också ses som ett led i ett bredare försök att avlöva delar av statens tidigare ansvarsområden. Som den franska filosofen Emilie Hache har påpekat har talet om eget ansvar en central plats inom nyliberalismen och har under de senaste decennierna upprepade gånger använts i europeiska och nordamerikanska länder för att underbygga försök att minska statens åtaganden. Allt från trafiksäkerhet till ekonomisk välfärd har lagts på individers axlar under parollen om eget ansvar.

Under pandemin fick talet om eget ansvar en framskjuten plats i de svenska myndigheternas smittskyddsstrategi. Smittan, sades det i intervjuer och på upprepade presskonferenser, skulle bringas under kontroll, inte genom offentliga smittskyddsåtgärder som smittspårning, förbättrad ventilation, karantänsättning av sjuka, lansering av en pandemiapp eller annat som kunde skötas i offentlig regi, utan genom den enskilda individens följsamhet gentemot myndigheternas smittskyddsråd.

Genom eget ansvar skulle samhällets smittskydd säkras, löd myndigheternas budskap. En kollektiv kris skulle i den nyliberala krishanteringens anda skötas genom individuella insatser. Det var ett slags epidemiologisk motsvarighet till idéer om grön och etisk konsumtion som svar på miljöförstörelse och en orättvis världshandel.

Hanteringen av pandemin ledde till stark polarisering. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Ur ett vänsterperspektiv är detta givetvis djupt problematiskt. Att påstå att smittskydd är en fråga om eget ansvar är att individualisera ett samhällsproblem och bortse från de djupa klyftorna och kraftiga beroendeförhållandena som råder mellan samhällets invånare. En solidarisk smitthantering hade framhållit samhällets gemensamma ansvar för att skydda sårbara och utsatta människor. Men i Sverige valde statsmakten att delegera ansvaret för människors liv till ojämlika medborgare med olika förutsättningar och incitament för att skydda sig själva och andra.

Folkhälsomyndigheten gjorde ont värre genom att utforma sina smittskyddsråd med den kontorsarbetande medelklassen för ögonen – det vill säga människor som kunde arbeta hemifrån, sällan bodde i flergenerationsboenden och hade utrymme i hemmen att isolera sig om de blev sjuka. Arbetets Martin Klepke har i flera artiklar pekat på den svenska pandemistrategins starka medelklassperspektiv. Arbetare, har han skrivit, har kastats under bussen när smittskyddsråd utfärdats som saknat förankring i deras verklighet.

Föga förvånande har grupper som saknat goda möjligheter att skydda sig själva lidit hårdast under pandemin i Sverige – betydligt hårdare än i våra grannländer där statsmakten tagit ett mer resolut ansvar för samhällets smittskydd.

I Sverige har fattiga människor, arbetare i serviceyrken, personer med stödinsatser och äldre på boenden farit illa när offentliga smittskyddsåtgärder ersatts med vädjanden till individer.

Det orättvisa smittskyddet har lämnat svarta spår i statistiken. I juni 2022 hade 1 av 621 svenskar dött i Covid-19 enligt statistik från Socialstyrelsen. Samma siffra för svenskar med personlig assistans var 1 av 169. Hur det ser ut i dag vet vi inte då Socialstyrelsen har slutat publicera statistiken.

Flera rapporter har vidare visat att utrikesfödda och arbetare löpt störst risk för att dö i Covid-19. En rapport från Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, omnämnd av Klepke, slog fast i november 2020 att ”[i]nkomst är den socioekonomiska faktor som har tydligast koppling till risk att dö i covid-19.”

Trots de problematiska inslagen i den svenska pandemihanteringen har vänstern i allmänhet avstått från att kritisera den. Klepke, den socialdemokratiska debattören Daniel Suhonen och Feministiskt initiativs ekonomipolitiske talesperson Martin Jordö är några av de sällsynta personerna inom vänstern som ifrågasatt den.

I stället har hyllningarna från vänstern duggat tätt. Vänsterpartiets folkhälsopolitiska talesperson Karin Rågsjö kallade Anders Tegnell för en ”byråkrat med hjältegloria”. Den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Hanna Gunnarsson twittrade: ”All makt åt Tegnell, vår befriare”. Aftonbladets Lena Mellin kallade Tegnell för ”svenska folkets guide till galaxen”. Hennes kollega Peter Kadhammar beskrev honom som ”hjälten i en äventyrsfilm”. Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg har sällan missat ett tillfälle att berömma den svenska hanteringen på tidningens ledarsida.

Vårdpersonalen saknade inte sällan adekvat skyddsutrustning. Foto: Staffan Löwstedt/SvD/TT.

I stället för att problematisera en pandemihantering som utgått från den nyliberala devisen om eget ansvar och systematiskt blundat för samhällets ekonomiska och sociala klyftor har den svenska vänstern förhållit sig underdånigt gentemot Folkhälsomyndigheten. Myndigheten som gjort en rad allvarliga felbedömningar och vars hantering kritiserats skarpt av bland annat Coronakommissionen, Kungliga vetenskapsakademin och häromveckan också av Riksrevisionen har fredats från så gott som all kritik av personer som i andra sammanhang betonar vikten av att vara maktkritisk.

Sannolikt har vänsterns foglighet bottnat i en önskan om att stå upp för Folkhälsomyndigheten i en tid av spirande etablissemangsmisstro från svenska högerkrafter, förenat med en nationell stolthet över det svenska förvaltningssystemet och en ovilja att syna den ideologiska logiken i myndighetens beslut. Kanske har en bidragande faktor också varit att tongivande vänsterprofiler – som under pandemin sällan har reflekterat över sin egen uppburna socioekonomiska position – i många fall själva tillhör den privilegierade medelklass som skonats av virusspridningens värsta härjningar.

Resultatet har blivit att stora delar av den svenska vänstern har hamnat på samma sida i den globala pandemidebatten som Trump, Bolsonaro, Nigel Farage, AIER, Cato Institute och andra företrädare för den utländska radikalhögern. Särskilt pikant har det varit när svenska vänsterröster som Karin Rågsjö och Arbetets Daniel Swedin spridit tendentiösa artiklar och rapporter från högerkällor, däribland en text från högertabloiden Toronto Sun om en ogranskad preprint författad av en GBD-signatär, en annan ogranskad och grundligt sågad rapport av bland annat nyliberalen Steve Hanke och för den delen även en artikel från svenska Timbro, som alla tycktes ge stöd åt den svenska pandemistrategin.

Det stämmer att Sverige haft färre dödsfall i Covid-19 än flera andra länder i Europa, om än många fler än våra betydligt mer snarlika nordiska grannar. Att utfallet av pandemin inte blivit värre här har vi bland annat våra gynnsamma sociala, demografiska och geografiska förutsättningar att tacka, liksom den framgångsrika vaccinationskampanjen under 2021 samt Sveriges förhållandevis utbyggda sociala skyddsnät. Till del är detta ett resultat av vänsterns historiska kamp för solidaritet och skydd av samhällets utsatta.

Föga förvånande har grupper som saknat goda möjligheter att skydda sig själva lidit hårdast under pandemin i Sverige

Allt detta bör vi ta fasta på, här finns åtskilligt att finna tillförsikt i inför framtiden.

Men innan nästa pandemi bryter ut måste Sveriges vänster likafullt rannsaka sitt agerande under coronapandemin. Hur kunde tongivande svenska vänsterprofiler omfamna en pandemihantering med tydliga nyliberala grundvalar, som blundade för samhällets utsatta och vann den internationella radikalhögerns berättigade gillande? Vilka lärdomar kan den svenska vänstern dra av detta till nästa gång?

En viktig lärdom är att den svenska vänstern bör orientera sig mer internationellt vid en ny internationell kris. Under coronapandemin föreföll många personer inom vänstern sakna insikt om att den svenska pandemihanteringen sågs som en förebild av nyliberaler, libertarianer och andra grupper inom den utländska radikalhögern. I stället positionerade den sig helt och hållet i relation till inhemska politiska motståndare som Sverigedemokraterna och delar av borgerligheten.

Följden blev en märklig omkastning av förhållandet som rådde i resten av världen. I Sverige kritiserade SD den nyliberala pandemistrategin medan vänstern försvarade den.

Vid framtida pandemier och andra kollektiva kriser (till exempel klimatkrisen) vore det önskvärt om den svenska vänstern stannade upp och övervägde hur den bäst kan omsätta grundläggande vänsterpolitiska principer, som till exempel gemenskap och solidaritet, i praktisk politik. Att individualisera ansvaret för att möta en kollektiv kris är helt enkelt inte ett ställningstagande som någon till vänster bör stödja.

Förhoppningsvis kommer misstagen under coronapandemin att innebära startskottet för ett nödvändigt förändringsarbete, inte bara inom svensk förvaltningskultur, utan även inom vänstern.

Veckobrev 17 maj, 2025

Eurovision ger Israels krig en glittrig kuliss

Israel deltar med låten ”A new day will rise” – men vilken morgondag ges palestinierna i Gaza? Foto: Martin Meissner/AP.

Såg du Mello i går?

Det var dags för Eurovision-semifinal i schweiziska Basel – och Israels bidrag gick vidare till final. Låten heter ”A New Day Will Rise” och framfördes av Yuval Raphael, som själv överlevde Hamas terrordåd mot musikfestivalen Nova den 7 oktober. En stark berättelse, och balladens budskap – precis som fjolårets ”October Rain” – är en vag bearbetning av traumat, komplett med vattenfall, stråkar och tonartshöjning.

Kritiken mot att Israels låtar är för politiska är i grunden missriktad. Självklart ska musiken få ta sig an nationell sorg – vad ska den annars vara till för? Snarare hade mer substans kunnat lyfta det som annars mest är ett glittrigt jippo.

Problemet ligger någon helt annanstans.

Israel är just nu mitt i en katastrofal krigsinsats. Över 53 000 palestinier har dödats. 90 procent har tvingats på flykt. Landet blockerar mat- och hjälpsändningar till en svältande befolkning. Bara i går dödades över 100 personer i ett flyganfall.

Det är en massaker som världen ser – men låter pågå.

Samtidigt deltar Israel i Eurovision som om inget har hänt. Ryssland kastades däremot ut ur tävlingen 2022, med hänvisning till kriget i Ukraina. Då hette det från arrangörerna: ”Beslutet återspeglar oro för att deltagandet av ett ryskt bidrag skulle äventyra tävlingens rykte.”

Varför gäller inte samma princip nu?

Inte sällan sägs att tävlingen inte ska politiseras, men president Isaac Herzog har själv kallat Israels Eurovision-medverkan för ett viktigt inslag i landets ”offentliga diplomati”. Att delta är ett uttalande, sade han – ett sätt att trotsa dem som vill ”driva bort oss från varje scen.”

Samma Herzog har också sagt att ”ett helt folk där ute är ansvarigt” – i direkt referens till palestinierna i Gaza. Det är ett uttalande som legitimerar kollektiv bestraffning, och därmed också det vi i dag ser: död, hunger, förödelse.

Gårdagens scen var alltså inte neutral. Det var en välregisserad propagandabild – mitt i ett krig. Ett försök att visa världen ett land som sjunger om gemenskap och en ny dag, medan två miljoner människor lider under bomberna.

Israel borde inte ha fått tävla i kväll. Och Eurovision – ni är hycklare.

Kultur 17 maj, 2025

Från vardagsmöbel till tortyrredskap

Under 14 år samlade Ida Börjel in berättelser från Palestina och Israel. Foto:

Hur många av rösterna på Ida Börjels 14-åriga inspelningar har hunnit tystats av Israels bomber? ”Röd anemon” är ett fysiskt bevis på vikten av att fortsätta tala med varandra.

En grupp poeter från norr reser till Palestina för att möta andra poeter i ett feministiskt översättningsprojekt. En av dem har en diktafon, och fjorton år efter resan omarbetas insamlat samtal och sorl till dokumentärdikt. Det är premissen för Röd anemon, Ida Börjels senaste diktverk.

Poeterna skämtar, tjafsar, dricker vin och talar ingående om poesi och politik. Om poetiska språkdräkter, om kvinnans situation, om samhällets organisering, om de stora mästarna Fadwa Tuqan och Mahmoud Darwish, om släktskap mellan ord, om frihetens betydelse, om lämpligheten i att ha en hbtq-sektion i en tidskrift och om Sverigedemokraternas frammarsch – bland annat.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 16 maj, 2025

V röstar ja till lag om förolämpning: ”Tror vi hamnat rätt”

En dialogpolis vid en manifestation av Extinction Rebellion i centrala Stockholm. Foto: Lars Schröder / TT.

Vänsterpartisten Gudrun Nordborg röstade ja till lagen förolämpning mot tjänsteman. Miljöpartiet säger nej – men tjänstemannafacken vill att ännu fler omfattas.

– Det är varken en självklar eller enkel fråga, och vi har diskuterat den i flera olika sittningar. Det är en avvägning mellan att skydda en viss grupp, och vilka risker det innebär, säger Gudrun Nordborg, rättspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

– Vi tror att vi har hamnat på rätt sida.

Hon valde i torsdags att rösta ja till propositionen ”Ett starkare skydd för offentliganställda mot våld, hot och trakasserier” i justitieutskottet. Av de åtta partierna opponerade sig enbart Miljöpartiet. Tisdagen den 20 maj sker debatten och voteringen i riksdagen.

Under rubriken döljer sig ett återinförande av det nygamla brottet ***förolämpning mot tjänsteman***, som avskaffades 1976 men nu återigen står på agendan. Den som ”riktar beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende” mot en statligt anställd tjänsteman, i syfte att ”kränka dennes självkänsla eller värdighet”, ska kunna få fängelse i upp till sex månader, om brottet bedöms grovt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 16 maj, 2025

Boxarkillarna i Judehusets källare väckte respekt

Ricki Neuman utanför ”Judehuset”. Mitt emot låg Sunnerdahlska huset. Foto: Paulina Sokolow.

I sökandet efter sin mammas historia fann journalisten Ricki Neuman den svensk-judiska arbetarklassen från Östeuropa. Den skulle stuvas undan och försvenskas.

Min mamma berättade nyligen att deras migrantkrets brukade kalla min uppväxtort, Saltsjö-Boo, för ”Salcie-Boo”. Både för att det var så det lät när de polsktalande skulle försöka få grepp om svenskans alla sje-ljud, men också på skämt. Salcie är smeknamn för Sara på jiddisch, vilket skulle syfta på att många polska judar bosatt sig i den då nyaste etappen av Stockholms miljonprogram. Men något ghetto var det aldrig. Så många var vi inte.

Något som däremot är en unik bit judisk gemenskap är berättelsen om Judehuset, ett stort gult bostadshus på Klippgatan 19 på Söders höjder i Stockholm. I dagens öron låter det snudd på makabert, men åren mellan 1913 och en bit in på 1900-talet bodde här nyanlända mindre bemedlade judiska fattiglappar som flyttat i en jämn ström från Östeuropa från mitten av 1800-talet och framåt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 16 maj, 2025

Låt påvens ord skynda på Medins frigivning

På sin första presskonferens talade Leo XIV om fängslade journalister och beskrev pressfriheten som en ”dyrbar gåva”. Foto: Domenico Stinellis/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Några ord på den nyvalde katolske påven Leo XIV:s första presskonferens, inför 6 000 närvarande journalister, fick mig att spetsa öronen och bli varm i hjärtat. Äntligen står en kyrklig ledare tydligt upp för oskyldigt fängslade journalister som bara gör sitt arbete.

”Lidandet hos dessa fängslade journalister utmanar nationernas och det internationella samfundets samveten och uppmanar oss alla att värna om de dyrbara gåvorna yttrandefrihet och pressfrihet”, sade han.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 15 maj, 2025

En kvinna sörjer Uruguays tidigare presidenten Jose Mujica, som jordfästes i huvudstaden Montevideo under onsdagen den 14 maj. Foto: Santiago Mazzarovich/AP/TT.

Få politiker har speglat den latinamerikanska vänsterns historia som José ”Pepe” Mujica. Och ingen annan har gjort det på ett mer sympatiskt sätt. Hans död i cancer i tisdags kväll, kort innan han skulle ha fyllt 90, är slutet på en era.

Efter uppväxten i en familj i lägre medelklassen drogs Mujica tidigt in i politiken. Som så många andra unga på 60-talet ifrågasatte han snart det traditionella gnetandet i partipolitiken. Likt andra unga latinamerikanska revolutionärer drogs de till idén om att en gerilla får mer gjort.

I Uruguay hade man dock ett problem. Det finns varken berg eller skogar att gömma sig i. Men ”Tupamaros”, som rörelsen kom att kallas efter den revolutionära inkahövdingen Túpac Amaru, satte sig för att göra vad ingen hittills prövat: en stadsgerilla. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 15 maj, 2025

Fredshetsarna verkar törsta efter mer krig

Utan en regelbaserad världsordning kan stormakterna ta sig för exakt vad de vill, skriver debattören. Foto: Darko Vojinovic/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Ukraina-Solidaritet ser som en av våra uppgifter att ta politisk strid mot de små grupperingar som påstår sig tillhöra vänstern, men som aldrig har klarat av att ta tydlig ställning för Ukrainas försvar.
Ofta sker det med pacifistiska argument som hämtats direkt från den ryska propagandan, till exempel i det upprop som 105 debattörer publicerade i Aftonbladet den 19 april.

De hävdar att Sverige och övriga länder i Europa inte behöver oroa sig för Ryssland. I stället för att rusta upp försvaret vill man använda vad man kallar ”strategisk empati” – att visa förståelse för Putins perspektiv och ryska intressen.

Det har kommit många bra svar på de 105:s upprop, men en viktig aspekt har inte uppmärksammats tillräckligt. I början av uppropet avvisar man helt ”försvar av den så kallade ’regelbaserade ordningen’”. De skriver: ”Denna ordning är ingen fredlig ordning, utan en konstruktion som utvecklats av västvärlden under USA:s ledning, med syftet att säkra västvärldens dominans och livsstil.”

När man talar om den regelbaserade världsordningen i samband med kriget mot Ukraina handlar det i första hand om respekt för internationellt erkända gränser mellan länder, och att det inte är tillåtet att annektera ett annat lands territorium.

När uppropet underkänner denna ordning, så innebär det indirekt att de ger sitt stöd åt Rysslands annektering av Krym 2014, och inte heller motsätter sig Rysslands strävan att annektera de fyra östliga ukrainska provinser som Putin påstår för evigt kommer att vara en del av Ryssland.

Vad har de att erbjuda som alternativ, annat än empati med Putin?

1994 förband sig Ryssland att respektera och försvara Ukrainas dåvarande gränser i och med Budapestavtalet, som slöts i samband med att landet överlämnade sina gamla sovjetiska kärnvapen till Ryssland. Men sådant spelar uppenbarligen ingen roll enligt de 105. Det är fritt fram för Ryssland att när Putin behagar ignorera ingångna avtal och att invadera nya länder.

Det som faktiskt gör detta ännu mer uppseendeväckande när de 105 vill kasta den regelbaserade världsordningen på soptippen, är att USA nyligen har fått en ny president som pratar om att annektera Panamakanalen, Kanada, Grönland och Gaza. Om Trump gör allvar av planerna undrar jag om de 105 glatt kommer att acceptera även detta. Eller gäller deras strategiska empati enbart Putin och Ryssland?

Uppropet har undertecknats av en lång rad akademiker, flera med vänsterprofil. Här finns även två pensionerade biskopar. Här finns Svenska Freds förra ordförande och några så kallade fredsforskare – som alltså verkar tycka att stormakterna kan invadera sina grannländer när de så önskar.

Det vore intressant att veta hur många av undertecknarna som förstått konsekvenserna av vad de satt sitt namn under. Ett par av dem har sagt att de inte håller med om allt i uppropet, men att det viktigaste är att ta ställning mot upprustningen av Sverige och Europa.

Detta trots att nästan ingen längre tror på att USA kommer att gripa in till Europas försvar om Ryssland attackerar oss. Redan för ett år sedan sade Trump ordagrant att han uppmuntrar Ryssland att göra vad i helvete de önskar med de europeiska Natoländer som inte till fullo uppfyller kraven på försvarsbudgetarnas storlek.

De 105 säger ingenting om hur Ukraina ska överleva som nation om USA ställer sig på Putins sida. Och inget om vad som ytterst ligger bakom de ryska försöken att erövra Ukraina. Man skriver: ”Det innebär inte att Rysslands agerande kan tolkas som ett hot mot hela Europa.”

Med andra ord ska vi lita på att Ryssland väljer ett annat offer än Sverige nästa gång. Tur för oss i Sverige att Finland och Baltikum ligger emellan – än så länge.

Vad har de 105 att erbjuda som alternativ, annat än empati med Putin? Även om de är helt emot satsningar på det svenska försvaret så finns det ju annat de hade kunnat ta ställning för. Exempelvis att använda de 300 miljarder dollar i beslagtagna, frusna ryska tillgångar som finns i Väst till stöd för Ukraina. Eller att stoppa de hundratals fartyg i den ryska skuggflottan som gör att Ryssland kan fortsätta sälja sin olja till världen. Fartyg som dessutom är i så dåligt skick att de utgör en gigantisk miljöfara, framför allt i Östersjön.

Läs mer

Frågar ni mig så är det de 105 undertecknarna och deras upprop som hör hemma på soptippen – tillsammans med den ryska skuggflottan! Och inte den regelbaserade världsordningen, den som Ukraina försvarar. Och som därmed försvarar även Sveriges fred och frihet.

Slava Ukraini.

Tal vid Nordic Ukraine Forums manifestation på Norrmalmstorg den 11 maj.

Kommentar 15 maj, 2025

Nooshi Dadgostar (V), Amanda Lind (MP) och Magdalena Andersson (S) efter partiledardebatten i Agenda i Sveriges television, oktober 2024. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Så som partierna på vänsterkanten beter sig är det tur att de spelar mindre roll än vad vi tror. Att förändra samhället handlar inte om att vinna val, skriver Niklas Altermark.

Avhopp, uteslutningar och ständiga skandaler. Såsom partierna på vänsterkanten beter sig lär Tidögänget gnugga händerna.

När valkampanjen drar igång om ett drygt år kommer det heta att vänstern inte är regeringsduglig. När Vänsterpartiets ledning sedan försöker bevisa motsatsen så kommer en högljudd intern opposition att kräva Nooshis huvud på ett fat. Allt enligt ett väl etablerat mönster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 maj, 2025

Syndikalister i Uppsala splittras kring sexköp

Syndikalistflaggor vid en demonstration i Köpenhamn. Foto: Wikimedia Commons.

Vid helgens årsmöte valde Uppsala LS, en lokal sektion av SAC, att ställa sig bakom en ”total avkriminalisering” av sexarbete. Efter beslutet har flera medlemmar begärt utträde ur den syndikalistiska fackföreningen.

Sexköp ska avkriminaliseras. Det tog fackförbundet SAC:s lokalsektion i Uppsala ställning för vid ett årsmöte i söndags. Motionen beskriver det som ”en självklar moralisk och facklig ställning att vara för den totala avkriminaliseringen av sexarbete”, och hänvisar till rapporter från FN och Amnesty.

– Med avkriminalisering, som finns i Nya Zealand och Belgien, har arbetarna makten. De kan jobba för sig själva och bestämma vad de vill göra, säger Candy Fox, avgående medlem av styrelsen i Uppsala LS, till Flamman.

Hon är författare till motionen, som bland annat anför att kriminaliseringen av kunder leder till ökad övervakning av sexarbetare, samt att de blir av med inkomstmöjligheter. Motionen lyfter avkriminaliseringen i Belgien och Nya Zealand som positiva exempel, bland annat då en sexarbetare i det senare fallet kunnat dra sin arbetsgivare inför domstol för sexuella trakasserier.

Hon säger att skillnaden mot legalisering är att avkriminalisering inte innebär samma restriktiva former av reglering.

– I länder där man legaliserat, som Tyskland, så har det lett till regleringar runt tillstånd för sexarbete, vilket ökar makten för arbetsköpare som sitter på kapitalet. Där behöver man kapital och administrativ ork att hantera dessa regelverk, vilket vidhåller maktstrukturen mellan arbetarna och deras chefer.

Enligt förslaget väljer man att ta ”principiell ställning emot den så kallade svenska modellen och emot alla former av kriminalisering av sexarbete inklusive av kunderna och aktiviteter som utförs av tredje part”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 maj, 2025

KD-toppar bjöd in bosättarlobbyist till riksdagen

Eugene Kontorovich (mitten) på plats i riksdagen. Foto: Skärmdump.

I veckan bjöd KD-politiker från riksdagens svensk-israeliska vänskapsgrupp in en bosättarkopplad jurist och lobbyist till riksdagen – för att diskutera ”heta ämnen” som ”ICC:s korruption”. ”Ytterst bedrövligt”, kommenterar Håkan Svenneling (V).

”Härligt möte i den svenska riksdagen idag med ett dussin lagstiftare, där vi diskuterade ’legaliteten i belägring’, korruptionen i ICC, och andra heta ämnen inom internationell rätt”, skriver Eugene Kontorovich på X den 13 maj. 

Bilden är från ett mötesrum i riksdagen – och runt honom står flera i Kristdemokraternas riksdagsgrupp. På en annan bild skakar han hand med sverigedemokraten Rasmus Giertz, som motionerat om svensk vapenexport till Israel, och nämner Rashid Farivar (SD) som en annan medlem i ”Sveriges största pro-israeliska parti”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr