Hösten 1982 publicerade Hans Magnus Enzensberger en uppmärksammad reportageserie i Dagens Nyheter – Svensk höst – där den svenska modellen beskrevs som en förmyndarstat med medborgare som alltid trodde myndigheterna om gott. Staten var den ”gode herden” som genom ”mild terror” lade människors liv till rätta. En något karikerad bild som fick stort genomslag i debatten innan det svenska folkhemmets successiva nedmontering.
Nu återkommer han med en skrift där han tar ett helhetsgrepp över den europeiska unionen. I Sanftes Monster Brüssel oder die Entmündigung Europas (Det mjuka monstret Bryssel eller Europas omyndigförklaring), Suhrkamp 2011, vänds kritiken mot EU och den överstatliga regleringspolitik som lagt sig som en våt filt över Europa.

Enzensberger betonar unionens demokratiska underskott, att man politiskt omyndigförklarat de europeiska medborgarna. Han ansluter sig därmed till EU-skeptikernas uppfattning, att de demokratiska landvinningar som en gång gjordes på nationell nivå håller på att urholkas i takt med en tilltagande överstatlighet. Uppskattningsvis 80 procent av lagstiftningen i Europa bestäms inte längre av de nationella parlamenten, utan av olika myndigheter i Bryssel. Det handlar inte som i klassiska rättsstater om lagar utan om direktiv och förordningar.
Initiativrätten för utfärdande av dessa direktiv ligger hos den icke folkvalda kommissionen. Det låga deltagandet i valen till europaparlamentet vittnar om det främlingskap medborgarna känner inför beslut som fattats långt över deras huvuden, något som inte bekymrar de styrande. Tvärtom, skriver Enzensberger, är medborgarpassivitet ett paradisiskt tillstånd för dem som anser sig ha exklusiv förmåga att fatta riktiga beslut. Varje tanke på nya folkomröstningar utlöser panik hos EU-byråkraterna. Sju omröstningar med icke önskvärt utfall avskräcker från fler försök i den vägen.

Det finns tydliga paralleller mellan Enzensbergers nya bok och hans tidigare kritik av den svenska modellen. Han löper visserligen inte linan ut genom att beskriva EU som ett folkhem i megaformat, men i bägge fallen rör det sig om ett mjukt sätt att utöva makt. Unionens företrädare vill som gångna tiders upplysta despoter ordna allt till det bästa utan att medborgarna tillfrågas. Häri ligger också den största skillnaden gentemot det svenska folkhemmet, vars demokratiska förankring Enzensberger aldrig betvivlat. Lika stor är skillnaden gentemot regelrätta diktaturer. I dagens Europa byggs inte fängelser för oliktänkande. I stället satsas på vad som i politikermun heter ”förbättrad kommunikation”, en eufemism för enkelriktad propaganda vars enda syfte är att uppfostra en alltmer bångstyrig befolkning till att tänka rätt, det vill säga som byråkraterna i Bryssel.
Enzensberger utpekar framförallt den maktfullkomlige kommissionspresidenten Manuel Barroso, som låter alla som motsätter sig hans planer på en nyliberal EU-stat få höra att de inte handlar i enlighet med ”den europeiska andan”.
Enzensberger är ingen agitator som manar till revolt. Men han vill inte ha ett Europa, där de folkvalda parlamenten förlorat all kontroll över den ekonomiska politiken. Med tilltagande överstatlighet följer urholkning av den politiska demokratin och bakom hörnet lurar en europeisk kapitalism av samma auktoritära slag som dagens kinesiska marknadssocialism.

Enligt Enzensberger kommer var och en som identifierar sig med Europa förr eller senare att hamna i opposition mot den federalistiska EU-stat som håller på att ta form. Att med milt tvång försöka omskola 500 miljoner människor till lydiga EU-medborgare är dömt att misslyckas. Eurokraterna kommer att ställas inför en folkstorm. En förutsägelse som redan tycks på väg att besannas att döma av händelseutvecklingen i det krisdrabbade Grekland.