Inrikes 22 oktober, 2020

Så vilseledde bussjätten sina förare: ”Flixbus ville bara köpa loss en konkurrent”

Flixbus har gått från liten startup till världens största bussföretag på nio år, med hjälp av riskkapital utan risk. Här är historien om hur de köpte in sig i  Sverige och bröt sina löften till chaufförerna.

Det blev inga större rubriker när långfärdsbussföretaget Swebus såldes i maj 2018. I branschtidningen Resforum/Trafikforum berättade Magnus Rosén, vd på ägarbolaget Nobina, att de hade hittat en ”bra köpare” som innebar en ”bra lösning för alla parter”.

Några månader senare sparkades alla chaufförer, med löftet att de snart skulle få köra igen. Det fick de, men i en ny position. En av chaufförerna berättar för Flamman:

– Jag fick börja på timme. Jag körde exakt samma trafik som tidigare, men nu var bussarna målade gröna. Som tur var hade min fru fast jobb, så hyran blev betald.

Han, liksom de flesta chaufförer Flamman har pratat med, går med på att berätta om erfarenheterna av den nya ägaren på ett villkor: total anonymitet. Tyska Flixbus är världens största företag för långdistansresor och svalde i samband med köpet av Swebus en stor del av den svenska marknaden. Få vill riskera framtida jobbmöjligheter. Men utan namn och bild kan chauffören berätta vidare:

– Vissa kollegor lämnade på stående fot när de fick veta att Flixbus tagit över. För min del blev det väldigt mycket helger. Det första året jobbade jag alla helger utom fyra stycken. När man går på timme tar man vad man får.
Han säger att omkring en tiondel av dem som hade jobbat på hans bussdepå fick jobb hos den nya underleverantör som Flixbus anlitade för att trafikera linjen. Ett år senare gick underleverantören i konkurs.

Flixbus grundades i München år 2011 inför den kommande avregleringen av den tyska bussmarknaden. 2015 gick de ihop med största konkurrenten Meinfernbus och 2018 ägde de 90 procent av den tyska marknaden för långfärdsbussresor.

Medgrundaren Jochen Engert säger i en intervju med finanstidningen The Economist att framgångarna beror på företagets app-­ekonomiska affärsmodell, som han jämför med taxitjänsten Uber: inga anställda förare, inga dyra fordonsflottor.

Uber anlitar förvisso privatpersoner genom enskilda firmor, medan Flixbus anlitar större lokala bussbolag. Men tanken är densamma – att utlokalisera kapitaltunga riskmoment som ägande av bussar och anställande av personal till mindre aktörer och sedan sluta avtal med dem. Bussarna lackeras i ljusgrönt och bär Flixbus logotyp, men ägs av någon annan.

Affärsmodellen har små risker och är lätt att skala upp, och Flixbus har därför riskkapital­rekord i den tyska techbranschen. Totalt värderas bolaget till omkring 2 miljarder dollar och bland investerarna finns bland andra Luxord Capital Group, General Atlantic och fonder som hanteras av amerikanska Blackrock.

Eftersom Flixbus inte är börsnoterat kan det använda riskkapitalet till att gå med medveten förlust under uppbyggnadsfasen, och på så vis snabbt ta sig in på nya marknader genom att erbjuda mycket låga priser. Äldre konkurrenter – Megabus, Euro­lines, Postbus, med flera – har inte kunnat matcha priserna och till slut blivit uppköpta. Därefter har Flixbus återigen kunnat höja biljett­priserna.

På så vis har de etablerat sig på nya platser och blivit av med konkurrenter i mycket snabb takt. I dag har bolaget en dominerande ställning i Central- och Östeuropa och Skandinavien, finns i Storbritannien och USA och siktar på Indien och resten av Asien. ”På sju år har vi blivit världens största bussföretag med över 400 000 dagliga rutter”, sammanfattar moderbolaget Flixmobilitys vd Andre Schwaemmlein det hela i en intervju med aktie­börsen Nasdaqs nättidning.

Flixbus har blivit en attraktiv investerings­möjlighet eftersom kostnaderna – såsom själva bussarna – ligger på andra företag. Och därmed även riskerna. Foto: Tor Gasslander.

Flixbus har blivit en attraktiv investerings­möjlighet eftersom kostnaderna – såsom själva bussarna – ligger på andra företag. Och därmed även riskerna. Foto: Tor Gasslander.

Flamman har pratat med en handfull chaufförer, fackligt förtroendevalda och ombudsmän med insyn i hur Flixbus uppköp av det svenska linjebussföretaget Swebus gick till, och vad det fick för konsekvenser. Deras vittnesmål stämmer överens och bildar följande historia:

Swebus drogs med ekonomiska problem. Bussjätten Nobina, som hade köpt företaget under tidigt 2000-tal och ägde varumärket, bussarna, depåerna och övrig infrastruktur, sökte en lösning. Man gjorde neddragningar och sammanslagningar, men ville på sikt ”renodla” verksamheten för att fokusera på den regionala kollektivtrafik som betalade sig betydligt bättre.

Parallellt med detta hade Flixbus etablerat sig i Sverige. Pressmeddelandet som publicerades 4 april 2017 inleddes med en uppräkning av bolagets konkurrenskraftiga priser: Malmö–­Berlin från 279 kronor, Helsingborg­Oslo från 199 kronor, Malmö­–Köpenhamn från 49 kronor.

Swebus hade hittat sin köpare och i maj 2018 offentliggjordes att Flixbus tog över aktierna i Swebus Express AB. Chaufförerna fortsatte alltså vara anställda av samma bolag, som fick en ny helägare. En fackligt engagerad före detta Swebuschaufför i södra Sverige säger att beskedet kom som en total överraskning och att kollegorna i hans arbetslag inte informerades om någon framtida modell med under­entreprenörer.

– Från början sades det att Flixbus skulle driva Swebus vidare och köra på som vanligt med de anställda som följde med.

Så när fackliga representanter på er arbetsplats informerades om övertagandet sades det att verksamheten skulle fortsätta i samma form?

– Ja. Vi undrade ju, och det som meddelades var att man skulle driva det vidare som vanligt. ”Tills vidare”, lade de till, och det var väl för att kunna göra vad de ville. När vi med tiden fick reda på hur de gjort i andra länder blev vi ännu mer skeptiska.

Hösten 2018, några månader efter över­tagandet, kallade Flixbus till uppsägningsförhandlingar på grund av arbetsbrist. Företaget meddelade att de bestämt sig för att följa den affärsmodell de använder i resten av världen. Bussarna skulle ställas av, de anställda plockas bort och linjerna i stället köras av små lokala bussbolag.

Budskapet till chaufförerna var att de kunde söka jobb hos de nya underleverantörerna. Där skulle de behövas. Den som ville skulle få fortsätta köra.

Clas Hellsing, ombudsman på Transport­arbetare­förbundet, konstaterar att det inte blev på det viset. Han jobbade på fackförbundet Kommunal vid tiden för Swebus-­försäljningen, och hade övergripande ansvar för den fackliga verksamheten på Nobina. På frågan om hur många chaufförer som faktiskt fick fortsätta jobba efter uppköpet och uppsägningarna svarar han:

– De spreds nog ganska brett över fältet. Många gick till konkurrenterna.

Han säger att han ”absolut” känner till berättelser som den i början av det här reportaget – att chaufförer som hade fast jobb på Swebus hamnade som timanställda hos Flixbus nya underleverantör på samma linje. Exakt samma arbetsuppgift som tidigare, på exakt samma vägar, med en ny färg på bussen och utan anställningstrygghet.

Har du någon uppfattning om hur många som råkade ut för det?

– Det har jag svårt att yttra mig om, men jag vet att det var mycket vanligare än man trodde. Det är det som känns så lusigt. Att chaufförer som kört så många år och haft en trygg anställning sedan får börja om som timanställda och göra samma sak. Eftersom ägarna gör affärer på det här sättet.

Flera av de fackligt engagerade chaufförer som Flamman pratat med är förvånade och besvikna på att Nobina sålde Swebus till ett bolag med Flixbus affärsmodell. De beskriver Nobina som en ”seriös motpart i övrigt” och att det genom åren byggts upp ett förtroende.

När Flamman ringer Nobina för att ställa frågor om försäljningen ber de att få återkomma. Kommunikationschef David Erixon skickar sedan ett kort mejl: ”Det är i dag mer än två år sedan vi sålde Swebus och vi kan inte recensera andra företags beslut, utan eventuella frågor bör ställas till Flixbus.”

Clas Hellsing pekar mot Flixbus-sidan som pådrivande i försäljningen.

– Det handlade om att köpa ut en konkurrent. Deras affärsmodell i hela Europa har varit att växa genom förvärv som de sedan kontrakterar bort. Det ekonomiska ansvaret fördelas ut på entreprenörer i ett slags ”just in time”-modell – har man inga kunder så har man inga kostnader, och har man kunder så får underentreprenören stå för kostnaderna.

Kommer den strategin att fortsätta fungera, tror du?

– Ja. Det här var ju en tidig variant av plattformsekonomi. De anlitar inte egenåkare som i taxibranschen, men det är små lokala bussbolag som får stå för risken.

Kajsa Ekelund, pr-­ansvarig för Flixbus i Norden, säger att bolaget var ”väldigt transparent” mot alla anställda i samband med uppköpet.

– Man berättade att man skulle analysera vilken affärsmodell man skulle fortsätta med. Det vill säga att antingen fortsätta i regin där man köpt upp Swebus, eller använda partnermodellen.

Den modell som ni har i övriga Europa sedan tidigare?

– Det stämmer. Det är hela affärsmodellen. Så det gjordes en utvärdering över sommaren 2018, och man kom fram till att partnermodellen var att föredra. Då blev man ju tvungen att säga upp all personal och sedan återanställa dem hos våra partners. En majoritet valde då att kliva vidare och bli anställda av våra partners.

Det var en väldigt positiv siffra som vi var glada över, säger Ekelund och fortsätter:

– Det man ska veta om bussbranschen är att det fattas chaufförer. Så det är väldigt lätt för dem att få jobb.

Chaufförer jag pratat med säger att uppsägningarna kom oväntat. Ni delar inte den bilden?

– Nej, jag pratade med vår vd och han delar inte alls den bilden. Han säger att Flixbus blev väl emottagna när vi klev in, eftersom Swebus hade ekonomiska problem. Han säger också att det blev applåder och väldigt glada tillrop på vissa ställen när de berättade. Så hans uppfattning är inte att Flixbus varit otydliga. Det var heller aldrig tanken att duktiga busschaufförer inte skulle jobba vidare. Så vi var jätteglada när så många som en majoritet valde att gå vidare till våra partners, att vi kunde ta med oss kompetent personal.

Gällande de busschaufförer som fick timanställning på positioner där de tidigare varit fastanställda säger Kajsa Ekelund att Flixbus ”tittar på helheten”.

– Vi kan inte gå in och titta på detaljer i individuella fall. Du har ju inte pratat med majoriteten av våra chaufförer. Så det blir svårt för mig att kommentera den frågan.

Hon betonar att alla Flixbus underleverantörer har kollektivavtal.

– Det är väldigt viktigt att våra chaufförer och busspartners ska ha det bra. Jag vill trycka på det, och understryka att det absolut inte finns något slags affärsidé där vi inte bryr oss om våra busspartners eller chaufförer.

I dag, två och ett halvt år efter uppköpet, rullar Flixbus affärsmodell med lokala underleverantörer vidare. Den 30 september publiceras en annons på Arbetsförmedlingens platsbank. Ett nystartat bemanningsbolag söker en deltidschaufför till Flixbus linje mellan Stockholm och Jönköping. Chauffören Bea Nalles­dotter mejlar en ansökan och får en fråga tillbaka: ”Hej har du rätt till stöd från Arbetsförmedlingen?”

Mejlkonversationen, som Flamman har tagit del av, fortsätter med att Bea Nallesdotter frågar om bemanningsbolaget har kollektiv­avtal. Sedan får hon inget svar.

Bemanningsbolaget registrerades 2020 och har två styrelseledamöter. Den ena av dem, en man i 70-årsåldern, har aktiva skuldärenden hos Kronofogden på nästan 180 000 kronor. På bemanningsbolagets hemsida finns ingen information om dess historia eller hur många som är anställda.

Ingen av de underleverantörer som enligt Flixbus trafikerar linjen Stockholm–Jönköping känns vid bemanningsbolaget. Flixbus nordiska pr-ansvariga Kajsa Ekelund känner inte heller till företaget. Hon ber att få återkomma, och har vid Flammans pressläggning ännu inte gjort det.

Flixmobilitys tågverksamhet Flixtrain skulle enligt plan ha etablerats i Sverige i år, men lanseringen sköts upp på grund av corona­pandemin. Företaget förbereder för expansion i Sydamerika, Asien och djupare in i USA. En tjänst för gruppresor, Flixbus Charter, finns på planeringsbordet, liksom en tjänst för ”long distance ridesharing”, Flix Car. Ett projekt för flygresor, Flix 2 Fly, befinner sig i teststadiet.

Noa Söderberg
Tidigare reporter på Flamman.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Rörelsen 19 juli, 2024

Ett sista engångsligg med Stockholm Pride

Försvarsmakten deltar i Stockholm Pride 2023 – i kamouflage. Foto: Oscar Olsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Det queera och antifascistiska blocket har sedan 2016 varit ett av de största i Stockholms prideparad. Närvaron av våra kroppar och budskap har under dessa år både utmanat och synliggjort maktstrukturerna i paraden, som under regnbågens färger blivit en avbild av det kommersialiserade och fascistiska samhället.

När homo-, transfoba och rasistiska grupper tillåtits att marschera stolt i samma parad har vi samlats för att visa att vi är fler än dem. Blocket har varit gruset i regnbågskapitalismens sko och har alltid mötts av en orimlig polisnärvaro, ajabajasamtal och den ständigt närvarande frågan: ”Kommer vi tillåtas gå i paraden i år?”

Trots att vi lyckats karva ut en radikal bit i en annars hopplös parad har vår längtan efter att göra slut med Stockholm Pride likt en dysfunktionell relation ständigt varit levande. Problemen eskalerade under flera års tid, men när Prideledningen förra året uttalade sig om vårt block och Erdogandockan kände vi att bägaren runnit över. Prideledningen slängde våra queera syskon i Turkiet och Kurdistan under bussen, och relationen hade officiellt övergått från infekterad till destruktiv.

Samtidigt som vi planerat och drömt om ett politiskt pride i nätverket Reclaim pride Stockholm har våra hjärtan krossats och vår kamp behövts på annat håll. Det pågående folkmordet i Palestina har manat oss att ta över gatorna. I månader har vårt skrik efter eldupphör ekat i staden. Sedan demonstrationernas start har vi i snöstorm, regn och hetta mötts under parollen ”Queer as in free Palestine”.

Vi har sett israeliska soldater posera med regnbågsflaggor framför ett sönderbombat Gaza. Vi har sett reklamfilmer som marknadsför Tel Avivs stränder som ett gayvänligt resmål. Vi har sett hurrande liberaler som firar att homosexuella officerare välkomnas i den israeliska armén. Vi har sett och kartlagt brotten.

Vi gör det för att påminna hur Prideparaden borde vara en plats för samhällsförändring och politiska krav.

Israels rosatvätt är genomskinlig, och ingen regnbågsflagga är stor nog att dölja våldet. I verkligheten bjuder Israel in festglada turister att dansa på ockuperad mark, ovanpå ruinerna av etniskt rensade palestinska byar. En homosexuell officer bär samma vapen, samma förtryckaruniform och är lika mycket en del av att upprätthålla en kolonial regim som den heterosexuella soldaten. Vi säger: inte i vårt namn. Inte i vårt fucking namn.

Svenska politikers tystnad över det pågående folkmordet i Gaza har varit öronbedövande men vi är inte förvånade. Det är samma politiker som länge kysst förtryckarregimers ringar. Det är samma svenska politiker som i augusti kommer att gå i Stockholms prideparad. Hur många av Gazas barn måste dö för att någon med makt ska ta ställning? Vi undrar om Prideledningen kommer att låta Israels ambassad gå i paraden trots domen i ICJ, de otaliga bevisen på brott mot mänskliga rättigheter och skoningslöst mördande.

Läs mer

Den palestinska flaggan har varit årets mest laddade symbol, förbjuden på arenan under Eurovision i Malmö samtidigt som prideflaggan välkomnas (men bara om den används i opolitiskt syfte). I år kommer vi därför att hålla prideflaggan (i ett jävligt politiskt syfte) i ena handen och palestinska flaggan i den andra. Vi gör det för att påminna hur Prideparaden borde vara en plats för samhällsförändring och politiska krav.

Lördagen den 3 augusti samlas vi därför i paraden för ett engångsligg med Stockholm Pride. Vi samlas under parollen Queers for Palestine. Att gå i blocket är att göra motstånd och inte låta den dödliga tystnaden passera. Vi queera vet att Pride föddes ur upplopp, protest och en bubblande ilska. En hunger efter rätten att få leva, dansa och älska. Pride för oss är en dag för handling och solidaritet. Pride betyder att minnas dem som kastade första stenen och låta deras arv och vår kamp eka över gatorna. Vi är queera antifascister för att vi vet vilka kroppar som drabbas av det fascistiska våldet.

Krönika/Kultur 18 juli, 2024

Anant Ambani och Radhika Merchants bröllop i Gujarat, Indien, har kostat 6 miljarder svenska kronor. Bild: Reliance Industries via AP.

Doften av garam masala och gurkmeja i gyllene sagoskrud ska få världen att ge efter för oligarkernas fascistiska framtidsvisioner.

Vad passar bättre att bryta av det dystopiska nyhetsflödet från krig och valrörelser än ett färgsprakande indiskt sagobröllop? Med sin visuella orgasm av glittrande sarier, uppsluppna danser och spelande neonfontäner, har det fått Metgalan att framstå som en vetelängdsstel fika med bostadsrättsföreningen.

Detta har hänt: Asiens rikaste man, Mukesh Ambani, har hållit ett flera veckor långt bröllop för sin son Anant. Bruden är Radhika Merchant, även hon dotter till en förmögen indisk familj och festen, med drygt 1 000 privatjetinflugna gäster från hela världen, ägde rum i förra veckan i Jamnagar i den indiska delstaten Gujarat. Budget: 6 miljarder kronor.  

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 17 juli, 2024

Profeten från Åsele

Sverker Sörlin ser hur slöjd, språk och humaniora nedvärderas av rådande kunskapsideal. Foto: Leonidas Aretakis.

Redan för 40 år sedan förutspådde Sverker Sörlin att Norrland skulle bli skådeplats för kampen om framtiden. Men han anade inte hur paradoxal konflikten skulle bli.

Mitt i junis värmebölja är jag mest sugen på att få veta mer om Snö, Sverker Sörlins bok som kommer ut i höst. Men den är inte riktigt klar och han meddelar att han bara går med på en intervju om han får fokusera på sitt stora ämne: den gröna omställningen och Norrland som symbol för ett globalt vägskäl. Det går jag med på.

Härom veckan godkände Högsta domstolen gruvbrytning i Gallók i Jokkmokk, ett område som innefattar samebyn Jåhkågasska tjiellde. Frågan bränner. Medan sista ordet inte är sagt, då företaget först måste söka miljötillstånd i mark- och miljödomstolen, tilltar friktionen likt ett muller ur jordens inre. Den gröna omställningen med Parisavtal ska efterlevas, jobb ska skapas och Sverige ska åter bli den ledande, ultramoderna och konkurrenskraftiga industrinationen. Välstånd blir eventuellt en del av frukten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Utrikes 16 juli, 2024

”Du står precis där min bror dödades”

En förstörd gata i Tulkarem dagen efter ett israeliskt flyganfall. Foto: Florian Elabdi.

Åren före den 7 oktober 2023 var bland de dödligaste på länge för civila på Västbanken. Det har fått en ny generation palestinier i flyktinglägren att förkasta det palestinska självstyret och se väpnat motstånd som det enda sättet att uppnå frihet.

En israelisk soldat höjer sitt automatgevär mot mig. Sedan gestikulerar han åt mig att ta en omväg genom ett ogräsfält för att nå en grupp palestinska journalister som står uppradade utanför lägret.

– Vi filmade dig när du gick. Vi var rädda att du skulle bli skjuten, säger en av de lokala journalisterna med lättad min när jag till slut når fram till gruppen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Florian Elabdi
Journalist från Danmark.
Inrikes 15 juli, 2024

Frihet är mer än förkortad arbetstid

1978 förkortades arbetstiden senast, då 25 dagars semester infördes i Sverige. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Det arbete som tog 40 timmar att utföra för femtio år sedan tar 13 timmar i dag. Ändå har inte arbetstiden kortats. Men i kampen för kortare arbetstid får vänstern inte missa det verkliga målet: friheten.

Det rör på sig i frågan om arbetstidsförkortning. Under våren har frågan lyfts av socialdemokratiska toppar som Annika Strandhäll som nästa stora reform. Initiativet hyllas av Daniel Suhonen: ”Det skulle säkra valseger 2026. Och återval 2030.”

Till och med vissa företag har hakat på för att locka personal och minska sjukskrivningstalen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johan Alfonsson
Forskare vid högskolan i Halmstad.
Kultur 14 juli, 2024

Bladvändare om Walter Benjamins badsemester

Enstöringen Ludwig Wittgenstein, doldisen Ernst Cassirer, slarvern Walter Benjamin och nazisten Martin Heidegger. Foto: Wikimedia, AP (montage).

Wolfram Eilenbergers gruppbiografi över 20-talets filosofer sätter det personliga i förgrunden, men fastnar ibland i sina egna arketyper.

I Wolfram Eilenbergers Trollkarlarnas tid: Filosofins stora årtionde 1919-1929, tecknas ett fängslande grupporträtt av fyra förgrundsgestalter inom den tyskspråkiga filosofin. Den bortglömda Ernst Cassirer, den ångestfyllda, rebelliska Martin Heidegger, den frisinnade men enstöriga Ludwig Wittgenstein, och det vilsna geniet Walter Benjamin.

Det är en brokig skara – på många vis. Men de är sammanbundna av tiden, närmare bestämt efterkrigsåren och Weimarrepublikens politiska och sociala flux. Med undantag för Heiddegger och Cassirer stötte de aldrig in i varann, men om de hade gjort det så hade det garanterat lett till hätska diskussioner. Eilenbergs metod – att väva samman vitt skilda tänkare, aktiva under samma period, känns igen från den tidigare på svenska utgivna Frihetens lågor: Filosofins räddning i en mörk tid 1933–1943, som skildrade Simone de Beauvoir, Simone Weil, Hannah Arendt och Ayn Rand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 13 juli, 2024

I vår tids politik har det mänskliga blivit en bugg

Att politikerna låter som papegojor har lämnat plats för falukorvspopulisterna Jan Emanuel Johansson och Sara Skyttedal. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Sociala medier har fått politiker att välja korta, förutbestämda budskap framför att svara på journalisternas frågor. Inte konstigt att så många föredrar roliga frifräsare som verkar äkta – som Donald Trump och Sara Skyttedal.

Inför det amerikanska presidentvalet 1908 kom en ny teknologi att sprida kandidaternas budskap när William Taft och William Jennings Bryan spelade in sammanlagt 22 fonografcylindrar, en primitiv uppfinning som möjliggjorde inspelningar som varade två minuter per cylinder. Rösten separerades från människan, partiernas budskap kokades ned till ”ljudsnuttar” (sound bites), minnesvärda korta kommentarer.

Trots att reklamen i tidskriften Edison Phonograph Monthly försökte påvisa vilket radikalt teknologiskt skifte det innebar att kunna höra ”presidentkandidater i ens eget hem och lyssna till deras politiska åsikter uttryckta i deras verkliga röster” sågs inte inspelningarna som mer än kuriosa: en entreprenör i New York tog till och med betalt för ”debatten” han skapade i en spelhall, när han spelade upp cylindrarna bakom pappfigurer på Taft och Bryan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Agri Ismaïl
Författare.
Ledare 12 juli, 2024

Underskatta inte hotet från LO

LO:s nya ordförande Johan Lindholm vill se en mer offensiv socialdemokrati. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Den nytillträdda LO-ordföranden Johan Lindholm hotar att dra in pengarna till Socialdemokraterna. Vi har hört det förr, men denna gång kan det vara på allvar.

Plötsligt skakar marken i arbetarrörelsen. De sex miljoner kronor LO ger årligen till partiet kan komma att dras in om inte Socialdemokraterna levererar arbetarpolitik, sade LO:s nyvalde, beryktat bråkige ordförande Johan Lindholm till Expressen härom veckan (25/6).

Framför allt handlar det om karensavdraget, som Lindholm, med rätta, kallar ”orättvis klasslagstiftning”. De som drabbas hårdast är de som tjänar sämst. Som kör bussen, tar hand om barnen och de gamla, lagar maten, håller rent, bygger landet. LO:s medlemmar, som inte kan arbeta från soffan när de blir sjuka.

Attityden är främmande. LO har nämligen länge fungerat som Socialdemokraternas fackliga utskott. Den del av organisationen som ansvarat för klassfrågorna, men som framför allt följer partilinjen och ordnar fram arbetarröster i valet.

Företrädare för både Socialdemokraterna och facken ska ha blivit nervösa. Men menar Lindholm verkligen allvar?

Hade någon frågat mig för några år sedan hade jag fnyst åt frågan. Min fackliga erfarenhet består nämligen, tyvärr, av en rad besvikelser. Över att sjunkande medlemstal möts med klagosång och passivitet. Att de reformistiska rötterna sitter så djupt att man går med på att sälja ut både strejkrätten och lagen om anställningsskydd. Att inte kunna försäkra kollegan som funderar på att gå med i facket, att ja, 500 kronor är mycket på en städlön, men den dagen du behöver hjälp kommer facket att finnas där. Trakasserier, uppdrivet tempo och utslitna axlar väger många gånger nämligen lätt, när det i andra vågskålen finns samförstånd och fred.

Med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster.

År 1995 var 85 procent av arbetarna anslutna till ett fackförbund. 2023 hade siffran sjunkit till 59 procent. En förklaring till det stadiga tappet, som fackligt engagerade gärna för fram, är nyliberalismens intåg i Sverige och i människors medvetanden. Kollektivism blev omodernt. Klasskampen hamnade i skuggan av kulturkrig.

Det ligger mycket i det. Men lika mycket handlar tappet om att medlemmarna tagit sin hand från en organisation som inte längre håller vad den lovar. Som levererar just besvikelser.

Visst hade Johan Lindholm kunnat varit en fortsättning på den utvecklingen. En frasradikal som sluter upp i ledet när det gäller. Men mycket talar faktiskt för motsatsen. Som ordförande för Byggnads var han en av dem som vägrade skriva under las-överenskommelsen. Han representerade ett av de förbund som slutade ge pengar till Socialdemokraterna, och i sitt installationstal på LO-kongressen lyfte han vikten av organisatorisk självförbättring för att stärka medlemssiffrorna.

Men viktigare än Johan Lindholm som person är faktiskt tiden. Mitt i all rasistisk smörja drar nämligen en vänstervind genom landet. Främst tar den sig uttryck i att Socialdemokraterna för första gången verkar mena allvar med att vilja driva en så radikal fråga som arbetstidsförkortning – som till och med spås bli valfråga 2026.

Läs mer

Låt oss inte vara naiva. LO kommer aldrig att hejda sig själv från en god, klassöverskridande kompromiss, oavsett vem som styr. Men med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin, ställa krav och sätta klassfrågorna i centrum, finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster. Det är en utveckling att möta med så öppna armar det bara går.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 11 juli, 2024

Isande precision om Chiles klassamhälle

Hanna Nordenhöks översättning av Zeráns språk är precist. Meningarna är korta, något som passar det svenska språket. Foto: Lorena Palavecino.

Likt ett klassiskt drama med subtila lager vecklas hembiträdet Estelas tragedi ut. Det motstånd som kokat i henne sedan länge ekar även på Santiagos gator. Allt är på väg att brista.

När romanen börjar har tragedin redan inträffat. Hembiträdet Estela García är inlåst, häktad? Flickan är död. Från sin cell talar Estela, hon vill bli utsläppt, hon ska berätta för oss vad som har hänt. Är det mord och var det Estela som begick det?

Med det till synes enkla greppet, blir jag fångad av den chilenska författaren Alia Trabucco Zeráns senaste roman Rent hus. Men det handlar inte bara om mordmysteriet eller den olycksbådande profetian, uttalad av Estelas mor och som tagen ur en grekisk tragedi, om att döden alltid kommer i par om tre. Trabucco Zerán har strukturerat romanen i korta kapitel som blir till lagom stora munsbitar, skrivna med ett rakt och direkt språk. På så sätt bryter hon med den spanskspråkiga litterära traditionen av långa meningar med satser som avlöser varandra. Resultatet ser enkelt ut, men det kräver stor precision och skicklighet. Estela talar direkt till mig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Adriana Aires Rastén
Översättare och poet
Rörelsen 11 juli, 2024

Drömmen om jämlikhet har ersatt socialistiska ambitioner

Tygpåse i tunnelbanan med ett jämlikhetsbudskap. Foto: Helena Landstedt/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

I en artikel i Flamman #24 hävdar Carl Cederström att giljotinen skrämde Marx från att använda ordet jämlikhet. Tanken som han hämtat från den amerikanske historikern Darrin McMahon är att maskinen blev en symbol för upplysningen och dess jämlikhetstanke. Med ”skräckväldets” massavrättningar skulle en motvilja ha uppstått mot att använda ordet jämlikhet.

Stämmer detta? Jag har inte läst McMahon men är tveksam till tesen. I artikeln lämnas inte heller några belägg för att Marx på grund av giljotinen skulle ha skrämts från att använda ordet jämlikhet. I stället hänvisas till att det bland de utopiska socialisterna fanns en motvilja och att den skulle ha delats av Marx.

Jag är övertygad om att helt andra skäl är anledningen till att Marx inte använde ordet jämlikhet i Kommunistiska manifestet. Cederström berör också i förbigående dessa skäl. Jämlikhet var för Marx en ”illusion” som distraherade folk från den verkliga kampen som gick ut på att störta kapitalismen.

I Manifestet slås tydligt fast att kommunisternas läror ingalunda vilar på ”idéer och principer”. Jämlikhet är en sådan idé. Idéer är ju i grunden bara ett uttryck för rådande maktförhållanden och den klasskamp som pågår enligt Marx. Under kapitalistiska förhållanden är jämlikhet därför en omöjlighet.

Uppgiften är att få ett slut på utsugningen, på löneslaveriet, att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning. Detta innebär inte att Marx var motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut var andra uppgifter viktigare. Marx’ uppfattning delades av den socialdemokratiska arbetarrörelse som växte fram under slutet på 1800-talet. Programmatiskt talades inte om jämlikhet utan uppgiften var att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning.

Marx var inte motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut då var andra uppgifter viktigare.

Detta är slående om vi går till den svenska socialdemokratins partiprogram. Jämlikhetstanken finns i programmen från första början men den är inte central. Det första partiprogrammet från 1897 skrevs av Axel Danielsson efter mönster från den tyska socialdemokratins Erfurtprogram. Uppgiften är arbetarklassens befrielse genom avskaffandet av det privata ägandet av produktionsmedel. Så länge detta är huvuduppgiften finns ingen anledning att lägga stor energi på att åstadkomma den jämlikhet som ändå med automatik skulle komma med det socialistiska samhället.

Inte förrän med det partiprogram som antas 1944 och som är skrivet av Ernst Wigforss dyker ordet jämlikhet upp tre gånger. Perspektivet och inriktningen är inte längre ett avskaffande av den privata äganderätten till produktionsmedlen. Nu ska det borgerliga samhället omdanas så att ”bestämmanderätten över produktionen lägges i hela folkets händer”. Då blir jämlikhetsfrågan central och ordet relevant. Det är ett samhälle på ”frihetens och likställighetens grund” som ska ersätta kapitalismen.

Läs mer

I takt med att de socialistiska ambitionerna sedan bli mindre framträdande i partiprogrammen under slutet av 1900-talet ökar frekvensen av ordet jämlikhet. Jämlikhet blir under 1960- och 1970-talet den centrala politiska frågan samtidigt som ägandefrågan tonas ned programmatiskt till förmån för ett individperspektiv som tar sig uttryck i formuleringar om människors lika värde och krav på lika chanser.

Per Sundgren
Författare och tidigare politiker.