Det påstås att den svenska historien präglas av jämlikhet och samförstånd. Men i själva verket är den svenska jämlikheten en historisk parentes. Flamman läser ekonomhistorikern Erik Bengtssons aktuella bok om ”svenskarnas nationalmyt”.
När moderatledaren Ulf Kristersson 2019 beskrev den svenska jämlikheten som kopplad ”till vår historia av fria, självägande bönder” var det inte ett utfall av vanlig borgerlig historierevisionism utan ett direkt arv från vad ekonomhistorikern Erik Bengtsson kallar för ”svenskarnas nationalmyt”. Även rekordårens socialdemokrater gillade att förklara sitt maktanspråk som en logisk följd av urgamla – typiskt svenska – traditioner av jämlikhets- och frihetssträvan.
I sin nyutkomna bok Världens jämlikaste land? slår Bengtsson dock hål på myten om ”en jämlik, bondedriven och fredlig svensk historia med en konsensuspolitik som förebådade 1900-talets svenska modell”. I själva verket var det svenska samhället länge unikt odemokratiskt i Västeuropa. 1867 hade exempelvis endast 21 procent av de vuxna männen i Sverige rösträtt, att jämföra med 73 procent i Danmark och 100 procent i såväl Tyskland som Frankrike. Företag fick däremot rösta och rösträtten var graderad efter inkomst. I skånska Bollerup kontrollerade som ett resultat av detta en enda person 98 procent av rösterna. Att Sverige ”före 1909 var ett av Europas minst demokratiska är ett faktum som inte passar med den nationella självbilden”. Därför börjar exempelvis Bonniers standardverk om svenska statsministrar med liberalen Karl Staaf, som i ett hav av friherrar var fullständigt icke-representativ för svensk politik före hans eget tillträde.
Frågan varför ekonomisk och social jämlikhet i Väst – och särskilt i Sverige – så kusligt nära överensstämmer i tid med kommunismens uppgång och fall i Öst lämnas därhän.
Från 1920-talet och framåt utvecklas dock det svenska samhället i en mer jämlik och demokratisk riktning och runt 1980–81 var Sverige det land i världshistorien som uppvisat minst inkomstskillnader. I stället för att söka förklaringar i vikingarnas ting eller sockenstämmor menar Bengtsson att det var ett resultat av arbetarrörelsens politiska strävan. Eftersom ojämlikheten i Sverige var så extrem, och röstsystemet så extremt exkluderande, tvingades arbetarrörelsen tidigt till att bygga upp parallella strukturer till den rådande makten, vilket i sinom tid kom att bita den svenska överklassen i ändan.
En som fruktade vad som komma skulle var högerledaren och industrimannen Christian Lundberg som 1906 konstaterade att ”vänstern är välorganiserad, högern är överlägsen och indolent”. Samtidigt som arbetarklassen alltmer organiserade sig var den svenska överklassen så maktfullkomlig och självgod att dess egen position riskerade att bli akut hotad. Något som dock är unikt för Sverige är att motsättningarna aldrig resulterade i något regelrätt klasskrig. ”Allmän rösträtt är priset, för vilken bourgeoisien kan få köpa sig avveckling medelst administration, i stället för konkurs, anhängiggjord vid revolutionens domstol”, hälsade Hjalmar Branting och den svenska överklassen vek sig för den, relativt billiga, kostnaden 1919.
Men det var först efter att de sett sin ryska motsvarighet tappa både gods och huvuden under samma period och revolutionen var på vippen att även segra så nära inpå som i Tyskland och Finland. I Bengtssons historieskrivning tonas dock hotet om revolution ned till förmån för folkrörelsernas styrka. Frågan varför ekonomisk och social jämlikhet i Väst – och särskilt i Sverige – så kusligt nära överensstämmer i tid med kommunismens uppgång och fall i Öst lämnas därhän.
Men Bengtsson är noga med att påpeka att den ”avveckling” Branting hotade borgarklassen med aldrig blev verklighet. Socialdemokratin nöjde sig med höjd levnadsstandard för en del av arbetarklassen men utmanade aldrig i grunden den ekonomiska makten i Sverige. Snarare har den svenska överklassen frodats under det socialdemokratiska väldet, men det är en annan historia som inte heller den får plats i Bengtssons bok.
Enligt myten som Ulf Kristersson åberopar var Sverige förr ett land av självägande bönder och nu ett land av driftiga små-företagare, trots att man vid en enkel fakta-koll kan slå fast att den stora delen ”fria” bönder i själva verket var mer eller mindre livegna och endast 9,5 procent av arbetskraften i Sverige är företagare. Och vad gäller ekonomisk jämlikhet och social rörlighet så fortsätter ägandet och förmögenheterna i Sverige att gå i arv inom en hand-full familjer oavsett regeringarnas färgkombinationer. Borgerligheten må fortsatt vara indolent i tänkandet, men den har lärt sig en del om organisering sedan Christian Lundbergs oro 1906.
