Sverige står inför en osäker säkerhetspolitisk framtid. I alla fall om regeringen, bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet, och högeroppositionen får bestämma. De vill nämligen anta ett värdlandsavtal som ger militäralliansen Nato möjlighet att använda svensk mark i såväl krig som i fred. Tajmingen är ironisk. Mitt under pågående flyktingkris har EU bett Nato att stoppa flyktingbåtar utanför Greklands kust. Samtidigt begår Nato-landet Turkiet grova övergrepp mot den kurdiska befolkningen. På andra sidan Atlanten är högerpopulisten och miljardären Donald Trump på god väg att bli republikanernas presidentkandidat. Han har lovat att som president i det ledande Nato-landet lägga en bombmatta över Syrien och Irak.

“It takes two to tango”. Det gäller inte minst militär kapprustning. Medan svenska högerpolitiker och hökar kastar längtansfulla blickar över Östersjön i hopp om att sikta ett ryskt ubåtsperiskop, har militäralliansen Nato flyttat fram sina positioner i Europa. Idag består Nato av 28 medlemsstater, varav 22 är EU-länder. Baltländerna, Polen, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern är samtliga medlemmar i militäralliansen. Rysslands aggression i Ukraina – som nu närmar sig Nato – och den ökade spänningen mellan Ryssland och andra grannländer har inte uppstått i ett säkerhetspolitiskt vakuum. Trots tidigare löften om en buffertzon mellan Nato och Ryssland, upplever sig Ryssland omringat av en fientlig militärallians med en substantiell kärnvapenarsenal. Kapprustningen med Nato är ett hot mot ett Europa som redan präglas av stor osäkerhet och instabilitet.

Värdlands-avtalet för på ett avgörande sätt Sverige närmare Nato.

Vilken roll Sverige spelar vid en militär konflikten avgörs idag. Sverige är ett av få europeiska länder som inte ingår i Nato. Det är inte en svaghet, utan tvärtom en styrka om Europa skulle ställas inför situation där medling och diplomatiska insatser är nödvändiga för deeskalering och nedrustning.
Värdlandsavtalet för på ett avgörande sätt Sverige närmare Nato. Det är ingen liten sak. Förutom de strategiskt tvivelaktiga argumenten för avtalet har själva processen genomförts i en tid när folkopinionen varit tydligt emot en NATO-anslutning. Detta till trots, skyndade de två stora partierna i riksdagen, Socialdemokraterna och Moderaterna, processen igenom riksdagen, struntade i viktiga remissinsatser som Amnesty och Svenska Freds och har in i det sista försökt undvika en bred och öppen offentlig debatt. En framtidsfråga som borde underställas en folkomröstning har istället kidnappats av två partier som gör upp om saken i slutna rum. Värdlandsavtalet är inte bara en tunn säkerhetspolitisk soppa utan också en demokratisk skandal.

Ökat Nato-samarbete enligt avtalet innebär inte bara en mer osäker och militariserad Östersjöregion. Avtalet är otydligt, utan konkreta skrivningar om hur ett framtida samarbete mellan Sverige och Nato kan komma att utformas. Avtalet berör inte heller frågan om Nato:s kärnvapenarsenal. Kommer kärnvapenbestyckade vapen att placeras på svensk mark? Kommer vår regering att ha ryggrad nog att stå emot om  Nato vill placera kärnvapen på svensk mark? Kommer Sverige att därmed bli mål för ett framtida kärnvapenangrepp? I och med värdlandsavtalet, är svaret på frågorna att ingen vet. Det är ett farligt svar på en viktig säkerhetspolitisk fråga som avgjorts bakom ryggen på det svenska folket.