När Pippi Långstrump återutgavs 2015 gjorde förlaget en omtalad redigering. Pippis pappa är numera Söderhavskung. Ändringen gjordes utifrån Pippis tänkta läsare idag, och är förstås i Astrid Lindgrens anda.
En annan författare som har omredigerats för att bättre passa vår samtid är Katarina Taikon. Nu senast genom återutgivningen av Zigenerska, hennes debutbok från 1963, där ”zigenare” har ersatts med ”rom” i syfte att inte reproducera vad som i dag anses vara rasistisk terminologi. Beslutet har tagits av bokens förläggare Lawen Mohtadi i samråd med Taikons barn.
”Rimliga bearbetningar”, menar Malin Krutmeijer i Aftonbladet (4/2). Tveksamt och klåfingrigt ingrepp som underskattar läsarens kritiska förmåga, skriver Rasmus Landström i UNT (2/2).
Efter de polariserade diskussionerna kring Pippis pappa kan det verka som om det finns två läger i svensk offentlighet där det ena ropar censur och det andra rasist. Men faktum är att det är omöjligt att ha fastslagna normer kring vad som ska och inte ska ändras när böcker ges ut på nytt. De vägledande principerna bakom utgivningen och deras påverkan på texten måste bedömas från fall till fall.
Självklart finns det ett stort värde i att i en debattbok som skjuter rakt in i dagens diskussioner om romers situation inte reproducerar det missvisande och numera nedsättande ”zigenare”. Samtidigt ska man vara på det klara med att vinsterna med redigeringen blir på bekostnad av någonting annat.
Vad händer till exempel med möjligheten att förstå hur Katarina Taikon – som vann sympatier genom att leka med fördomar och vända dem till sin fördel – kommunicerade politiskt i sin samtid? Hur påverkas det historiska värdet i texten? Och vad gör redigeringarna i vissa passager med den text som inte ändras?
Vissa konsekvenser av Mohtadis val sticker dessvärre i ögonen. Katarina Taikons ironiska och retoriska strategier i förhållande till begreppet zigenare skorrar, alternativt försvinner helt, när ordet byts ut. Kanske tydligast i titeln Zigenerska som i den gamla utgåvan framstår som en hyllning till den romska identiteten, men i den nya snarare får innebörden av ett skällsord.
Ytterligare ett problem är att texten ibland blir polemisk på ett konstgjort sätt när det endast är Taikon själv som använder ”rom” medan ”zigenare” står kvar i rapporter, citat och uttalanden av meningsmotståndare och politiker. Därigenom införs en underlig dimension av misstänkliggörande på anakronistiska premisser. Men det är som om det inte spelar någon roll eftersom till exempel Ivar Lo Johansson och Palme idag (rättvist) döms hårt för sina uttalanden om romer. De är avfärdade som fiender, inte möjliga allierade.
För mig är den sortens förstärkta polemik tyvärr inte i linje med Taikon som debattör. Inkluderande, ödmjuk och strategisk var hon expert på att övertyga och omvända med glimten i ögat. Hon hade just de egenskaper som så ofta saknas i dagens hätska och polariserade debatter.
