En trappa ned, i rummet med den imponerande gamla havresilor, hänger stora, röda textförsedda banér. Gabriela Pinillas sparsmakade installation både förstärker, och informeras av, rummets industriella statur. Det är snyggt. Precis som Johansson intresserar sig Pinilla för artegna skildringar som ett sätt att förstå allmängiltiga tendenser: berättelser om ett specifikt bostadsområde, familj eller förgrundsgestalt. Här handlar det om poeten och författaren María de los Ángeles Cano, tillika Colombias första kvinnliga ledare. I nästa rum en väggmålning och en film om motstånd mot polisrazzior och kampen för bostäder och mark i Bogotá, och på ett bord, hennes illustrerade böcker.

På ett annat våningsplan finns Anders Marners fotografier från 1960- och 70-talens Boden och Stockholm som ackompanjeras av en essä skriven av Marner där han betraktar bilderna 50 år senare. Parallellt visas Roxy Farhat och Göran Hugo Olssons film La société du spectacle, samt Bernt Selberg och Lena Lagerstams material från Kalix kommun som dokumenterar miljörörelsen i området.

Efter denna djupdykning är det märkvärdigt att stiga in i, rentav svepas bort, av Elina Juopperis elegant installerade ljud- och filminstallation, som ställer turister vid världens största vattenkraftsdamm mot berättelsen om Elwhafolkets först ödelagda och därefter återställda flod. Och i rummet bredvid står Juopperi själv med hundratals hoprullade ranor. I över 20 år har konstnären samlat in och arkiverat textilierna, och nu är hon i färd med att bygga upp en kub med sidor på 1,8 meter. Heritage är på en gång skulptur, arkiv, performanceverk och en blinkning till såväl Leonardo da Vincis vitruvianske man som till 1960-talets amerikanska minimalism i både rumslig placering och format. Juopperi pausar sitt arbete och berättar om en man som precis donerat ranor till samlingen som varken barn eller barnbarn är intresserade av. En rana är oftast ylleväv, ursprungligen hemmahörande i samisk kultur. I Västerbotten, Norrbotten och Finland används rana även som tunnare täcken av icke-samiskt ursprung. Industriellt tillverkade ranor var populära i Finland fram till 1970-talet, men finns i dag på loppisar för en spottstyver.

Kollektivet är inte bara en serie häpnadsväckande välkomponerade utställningar. Det är en helhet där olika tempon, stämningar, materiella synergier (textilindustrin, lokala berättelser, och så vidare) tillsammans skapar en egen väv där större frågor blir synliga genom särskilda berättelser. I en enorm sal på markplan bearbetar och transformerar Kristina Müntzing funna fotografier till stora vävar i olika material. Det är en drabbande skildring av en fotograf som lade ned sin verksamhet för att försörja sig som hembiträde och städerska för 100 år sedan, och samtidigt en identitetsundersökning.

Men det är först efter Gylleboverkets märkliga och mullrande källarinstallation, där projektionsdukarna av något slags hintervärldsritual, reflekteras i vattenspegeln och en smal träbrygga leder ut till en ö beklädd med mattor, som det blir tydligt att kraften i detta utställningsamalgam inte ligger i berättelserna om vad kollektivet gör utan i vad det är. Kollektivet som existens. Den sociala och politiska kampen framträder som samma strid. En gemensam kamp – oavsett om det rör sig om kvinnlig frigörelse, arbetsvillkor eller klimatkatastrof.

I ett av Ingela Johanssons verk talar Sara Lidman om ”sam-vettet”: det vi vet tillsammans när vi verkligen känner efter.