De rödgröna tar en paus, uppger borgerlig media, och skämten om förhållanden som tar uppehåll, alltid tar slut, haglar. Samtidigt slår ironin med full kraft eftersom den rödgröna relationen hetsades fram av borgerligheten. Frågan om regeringsalternativet var så ihärdig och överskuggade allt. Att vi har en demokratisk ordning i Sverige, där en regering presenteras efter ett val och inte innan, glömdes bort. Det var självklart med blockpolitik och det var självklart att regeringsalternativet skulle presenteras som om politiken alltid varit sådan.
Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet föll i fällan. Samarbetet bildades inte som en inifrån önskan att visa upp ett gemensamt alternativ utan som svar på en hets utifrån. När borgerlig media lät Reinfeldts fråga, om att han inte hade en aning om hur regeringsalternativet såg ut, dominera oppositionsdebatten så skapades en enda vägens politik som S, V och MP fick gå. Det gick inte bra, varken för samarbetet eller för de enskilda partierna.
Vänsterpartiets medlemmar fick egentligen aldrig någon förklaring till det rödgröna samarbetet, bara att det var nödvändigt. Nödvändigt för vem? Vänsterpartiet var ju det parti som var mest speciellt, mest vänster, det parti som fortfarande tror på att en annan värld är möjlig. Det är väl i alla fall det som vi vill tro om oss själva och det som partiet vill få väljarna att tro. Vänsterpartiet kändes som det parti som hade minst att vinna på samarbetet, och det var också så det framstod när partiets linje om budgettak väckte ramaskri, EU-kritiken, utrikespolitiken kompromissades bort.
Under valrörelsen blir sen Vänsterpartiet duktigast på att hålla samman. Och det var bra att visa att man kan vara en lagspelare när det behövs. Men jag hade ändå trott att partiledningen hade en strategi både för ett nederlag och för den krackeleringsprocess som var uppenbart skulle inträda efter en valförlust. Inget verkar vara mer fel. Partiet står helt perplext inför sin förlust och klamrar sig krampaktigt fast vid det rödgröna samarbetet som om det vore vänsterns påhitt och som om det vore oss nödvändigt.
De rödgröna samarbetet borde tagit slut på initiativ av Vänsterpartiet. Nu blev det istället så att Vänsterpartiet framstod, ytterligare en gång, som den bittra ogifta fastern i latinamerikanska romaner som alltid vill vara med även när det inte passar.
