Jag undrar hur många som minns kravallerna i Frankrike 2005. Det brann och plundrades i fattiga förorter. De längst ned på samhällsstegen slogs med dem ett eller två steg ovanför – överklassen satt ohotad. Då var det delar av vänstern som plötsligt ansåg situationen förrevolutionär. Jo tack. Inrikesminister Sarkozy slog tillbaka mycket hårt – och belönades sedermera med presidentposten.
Nu har det brunnit i England. Och vi har översköljts med kloka analyser om polisens maktmissbruk, segregation, arbetslöshet, om att svara på det konsumtionsbegär man betingats till, och så vidare. Självklart är detta orsakskedjan bakom; samhällskontrakt bryts alltid uppifrån.
Men varje människa är fortfarande ett subjekt, med ansvar för sina val mellan rätt och fel. Och politisk framgång handlar inte om vem som kan förklara bakgrunden bäst, utan utkräva skuld och peka framåt ur den uppkomna situationen.
Så skördar staten och högern genom att peka nedåt. De offrar rättssäkerheten och delar ut definitiva utvisningar från chansen till ett rimligt liv. Redan har rent bisarra domar klubbats. Troligen lär det dock snarare stärka än försvaga premiärminister Camerons ställning. För det svarar på att folk vill hålla fast vid det man har och kämpat för. Den som jobbar tolv timmar om dygnet för att överleva på sin närbutik, kommer att försvara den mot ”packet”. Inget att förvånas över – teoretiska fiffelmiljarder där uppe blir sällan så påtagliga som ens egen sönderslagna bil.
I min förra spalt skrev jag att den svenska regeringens politik splittrar solidariteten på arbetsmarknaden och lägger grunden för svek mellan oss.
En strejkbrytare har också behov, och familjer att försörja. Ingen skulle väl drömma om att förlåta sådana bevekelsegrunder – vi bedömer strejkbryteri utifrån effekterna. Varför ska engelska trasproletärer som stärker reaktionen bedömas annorlunda?