Det är svårt att närma sig Kina. Blicken fastnar i den västerländska rapporteringens geopolitiska anslag. Landets maktcentra och befolkningar skrivs oftast fram som en ogenomtränglig monolit av globala maktambitioner och totalitarism. Intresset för hur vanliga människor inrättar sina liv är svalt. Men under de senaste tre åren har utvecklingen inom kinesisk populärkultur gått mycket fort, utan att en enda säkerhetspolitisk skribent meddelat oss vad det innebär.
Det tydligaste exemplet är kanske thrillern Yǐnmì de jiǎoluò (”Dolda hörn”), regisserad av den före detta punkgitarristen Shuang Xin, som kretsar kring tre barn som råkar bevittna ett dubbelmord. Serien bryter mot den dominerande mainstream-trenden av eskapism och positiv energi genom ett realistiskt anslag som beskriver de mänskliga konsekvenserna av en serie brott. Här ryms även en svidande samhällskritik, bland annat i skildringen av medelklassens kvävande alienation och karriärhets. Yǐnmì de jiǎoluò har också utlöst diskussioner om de sociala frågor som serien vågat sig på att skildra, och det är kanske här det blir intressant. I en västerländsk hisspitch skulle produktionen landa väl hos en uttråkad, medelålders målgrupp, men genomsnittsåldern hos seriens kinesiska publik är 26 år.
Generationsskiftet är även synligt inom det oerhört populära historiska dramat som haft en stark ställning sedan slutet av 90-talet. Genren domineras av palatsintriger, romantisk melodram och fantasy, alltihop insvept i fem meter fladdrande siden, drömlika scener med kung fu som utspelas i luften, och svulstiga CGI-landskap, där enandet av riket, under en rättrådig kejsare, utgör ett återkommande tema. Den mest intressanta förskjutningen i den här typen av serier är att det traditionella palatsdramat flyttar bort från det kejserliga hovet och ut till idylliskt puttriga småstäder som i till exempel Wǒ jiùshì zhè bān nǚzǐ (”En tjej som jag”) och Chuánwén zhōng de Chén Qiānqiān (”Rykten om Chen Qianqian”). En eskapistisk och troligtvis reaktionär rörelse som kan förstås mot bakgrund av urbaniseringen och dess konsekvenser för mänskligt liv. Men för att fullständigt förstå den behöver den läsas utifrån ”wuxia”-dramat.
Wuxia kan i korthet förstås som en kampsportsfilm där en hjälte slåss för rättvisan. Genren har sitt moderna ursprung i 50-talets Hongkong, där den formades av författare som Jin Yong. Jin Yong skapade också interna lagar och hierarkier i en idealvärld där hjältar skipar rättvisa där staten inte förmår upprätthålla den, där hjälten hjälper de svaga och korrigerar den korrupta politiska makten. En värld som blev mycket populär och än i dag intar en central plats inom populärkulturen.
Populariteten beror delvis på att genren uppstod under en turbulent period i landets historia. Efter andra världskriget och inbördeskriget genomgick Kina omvälvande förändringar och den nationella identiteten befann sig under stress. Wuxias genealogi går dock längre tillbaka än så. ”Wu” (kampsport, krigsföring) står i motsats till ”wen” (litteratur och kultivering). Föreningen av dessa motsatser har positiva konnotationer och personifieras i ädlingen, den bildade gentlemannen som behärskar stridskonsten och litteraturen. ”Xia” betecknar en ytterst skicklig individ som tjänar rättvisan där rättvisan inte finns, och som besitter dygder som lojalitet och mod.
De historiska serierna bär i sig eskapismens reaktionära drag. Flykten till den gulliga småstaden antyder kanske något om urbaniseringen och jättestäderna. Det subversiva draget inom wuxia, framför allt i konflikten mellan ”jiang hu” (en värld befolkad av bildade eremiter bortom maktens administration) och ”miao tang” (den politiska makten, hovet och templet), har tonats ner när centralmakten mer eller mindre skrivs ut ur dramat, och huvudpersonerna främst tampas med vardagliga, småborgerliga bekymmer.
Yǐnmì de jiǎoluò gör aldrig den vändningen. Serien biter sig fast i en komplex och bitvis mörk verklighet, och den söker också sin upplösning där. Hoppet ryms i de scener där barn- och vuxenvärlden förmår upprätta en ärlig och meningsfull kontakt, och kommunikationen åter blir möjlig. Och det är här jag tänker att all förnyelse kommer med ett hopp.
Hoppfulla historier
Den kinesiska genren wuxia kännetecknas av berättelser som kretsar kring runtresande krigare med svärd och kampsportskunskaper. Ofta utspelar de sig i en värld av ”qin gong”, den teknik som tillåter människor att flyga, dansa i trädtoppar och sväva ner från tak. Den taiwanesiske regissören Ang Lees wuxiafilm Crouching tiger, hidden dragon (2000) nominerades till tio Oscars och vann fyra.
Foto: Sony/AP/TT.
