Paris. Resultatet efter första omgången av franska presidentvalet är knappast oväntat. Högerns Sarkozy möter socialisten Royal i slutronden den 6 maj. Men försprånget (drygt 5 procentenheter) gör Sarkozy till favorit.
Glädjande var att drygt 84 procent röstade (högsta siffran sedan 1965), att Le Pen bara fick 10,5 procent och tappade en miljon väljare. Sarkozy lade sig mycket nära Le Pen, och det gav resultat. Splittringen inom «vänster om vänstern» reducerade kommunistpartiet (PCF) till ynkliga 1,9 procent, partiets lägsta siffra någonsin! Varför?
Innan jul bestämde sig dagspressen, (drygt 80 procent ägs av 4-5 storföretagare (alla nära vänner till Sarkozy), att verka för ett tvåpartisystem. «Splittra inte genom att rösta på småpartierna, då blir det som 2002», löd budskapet. Le Pen gick 2002 till andra valomgången mot Chirac. Det skapade ett trauma, som många inte kommit över. Så den radikala vänstern minskade från 14 procent till 9. Trotskistiska LCI:s kandidat Besancenot fick mer än dubbelt så många röster som kommunisten (PCF) Marie-George Buffet. Splittringen inom den radikala vänstern lär fortsätta. Tidigare kunde PCF säkra mandat på alla nivåer, då socialisterna (PS) behövde deras stöd. Idag väger PCF för lätt!

På 70-talet hade partiet ännu var femte väljare. Tillbakagången accelererade när kolgruvorna i norra och östra Frankrike lades ned med massarbetslöshet som följd. Att partiet valt att ingå i Mitterrands regering, som stod för nedläggningarna fick flertalet arbetare att desertera till Le Pen och högern. Ytterligare två gånger i koalition med socialisterna skapade fler besvikna väljare. Och att hoppet om en antiliberal folkfront torpederades av partiet har ytterligare förvärrat situationen. En intern kris väntar, anser tongivande kommunister, som lämnat sina uppdrag i protest.

Var står arbetarklassen? Idag får PCF bara 3-5 procent av dess röster.
– Arbetare låter omodernt, så man kallar sig operatör eller maskintillverkare. Skiftarbetet ökar, många deltidare kommer och går. Det främjar varken solidaritet eller facklig-politisk verksamhet. Ofta ser istället arbetarna nordafrikaner och färgade som konkurrenter om jobben, påpekar forskaren Henri Rey.
François Bayrou, vars «centerparti» ända till nyligen alltid stött högern, har sagt sig vilja få slut på «kampen mellan höger och vänster». Han propagerar för en samlingsregering, för att «bryta blockpolitiken».
Ovannämnda orsaker har fått många väljare att tappa fotfästet. Typisk är skådespelaren Roger Hanin («i första omgången stöder jag Buffet, i andra ronden blir det Sarkozy»). Och en tidigare socialistisk minister, Bernard Tapie, arbetar numera aktivt för Sarkozy. Politisk cynism kallas numera pragmatism.
Inför andra valomgången den 6 maj förhandlar huvudkandidaterna om förlorarnas stöd.
Enligt tradition råder de oftast sina väljare hur de ska rösta. Så fick, redan på valnatten, Ségolène Royal stöd av fem kandidater, från trotskister och kommunister till anhängare av den globala rättviserörelsen och gröna. Le Pen uttalar sig den 1 maj, men tros inte ta ställning. De flesta i Nationella Fronten är bittra på Sarkozy «som stulit våra idéer», och antas rösta Royal eller blankt. Både Sarkozy och Royal hoppas på de sju miljoner som stött Bayrou. Med sina 18,5 procent är han vågmästare, och tänker bilda ett brett mittenparti.

Det franska presidentvalet, och parlamentsvalen i juni, får stor betydelse också utanför Frankrike. Sarkozy vill närma sig USA, både utrikespolitiskt och militärt, föra en ultraliberal politik, försämra arbetsrätten, nedrusta välfärden och driva igenom en ny EU-författning (via parlamentet!). Högersocialisten Royal har en mjukare framtoning. Hon vill bland annat «modernisera» socialistpartiet, kanske en koalition med Bayrou.
En politisk högervridning alltså? Nja, här är som alltid verkligheten mer nyanserad. Så tror till exempel bara 36 procent på marknadsekonomi (klart lägsta siffran i EU). Frankrike bjuder ofta på överraskningar!