Detta sågs av många som det definitiva valet som kommer att avgöra Sanders chanser. Trots att han leder över Clinton i New Hampshire som röstar nästa tisdag skulle en förlust här innebära ett hårt slag mot hans kampanj. Det nästan oavgjorda resultatet i måndags kan i det sammanhanget nästan ses som en seger.
Sanders framgångar i opinionen har skapat stor entusiasm, även på denna sida Atlanten. En uttalad socialist som inte avskräcker utan faktiskt lyckas slå an en ton i folkopinionen. Hur är det möjligt? Den 74-årige Sanders är den enda icke-partianslutna ledamoten i kongressen och har länge odlat rollen som radikal outsider i amerikansk politik. Men bakom David och Goliat-berättelsen om den strävsamme borgmästaren från Burlington som vill etablera skandinavisk socialdemokrati i USA finns en mindre upphetsande sådan.

Vrida partiet åt vänster

I slutet av åttiotalet samlades delar av det demokratiska partiet för att staka ut en ny politik som svar på Ronald Reagans konservativa reformer. Den mittenorienterade fraktionen New Democrats bildades och tog kontroll över partiet. Enligt det nya programmet skulle keynesianismen överges till förmån för en mer avskalad syn på staten. Snart kom Bill Clinton till makten och utropade välfärdsstatens död ”som vi känner den”. Hillary Clinton är fast förankrad i denna tradition.
När Bernie Sanders förra året valde att söka nomineringen som demokraternas presidentkandidat var det med det uttalade målet att vrida partiet tillbaka åt vänster. I samma stund skrev han också in sig i en lång tradition av radikala outsider-politiker som har försökt göra just det. Sanders ville inte vara en ”spoiler”, det vill säga en självständig tredje kandidat som stjäl väljare från demokraterna till förmån för republikanerna. Sist det skedde var när Ralph Nader hjälpte George W. Bush att vinna valet 2000. I stället valde Sanders att bli en del av tvåpartisystemet snarare än att utmana det.

Välkomnades av Clinton

Problemet är att det är mer sannolikt att partiet förändrar kandidaten än tvärtom. Tidigare har vänsterkandidater som Jesse Jackson och Dennis Kucinich försökt göra detsamma. I båda fallen vann en kandidat från partietablissemanget nomineringen. När Sanders meddelade sin kandidatur välkomnades det därför av Clinton. Hon ser Sanders som en tillgång snarare än ett hot eftersom han drar uppmärksamhet till demokraternas primärval och ger hela valet en populistisk inramning som senare kan att gynna henne mot republikanerna.
Många argumenterar för att Sanders tvingar Clinton att dra åt vänster. Med undantag för frihandelsavtalet TPP som Clinton nu också motsätter sig verkar dock inte mycket ha förändrats. Faktum är att hon inte behöver anpassa sig särskilt mycket av den anledningen att Sanders redan har anpassat sig till mitten. Utrikespolitiskt står han ofta till höger om många liberaler. I den infekterade frågan om polisbrutalitet står Clinton redan till vänster om honom. Enligt tidigare kandidaten Howard Dean har Sanders i själva verket röstat med demokraterna i kongressen i 98 procent av fallen.
Ett av Sanders problem brukar sägas vara hans svårighet att nå ut till den svarta minoriteten. Detta beror till stor del på att denna ofta röstar i enlighet med pastorerna i sina gemenskaper som sällan tar några risker och historiskt sett brukar stödja den demokratiska favoriten. Men Sanders kan heller knappast sägas vara särskilt lyhörd i fråga om minoriteter. Och hans eviga retorik om ”medelklassen” kan säkert verka alienerande i många områden.
Bernie Sanders har sagt att han vill skapa en koalition som kan ”transformera politiken”. Den amerikanska vänstern är dock lika fragmenterad som vanligt, om än mer aktiv. Hade Sanders lyckats bygga upp samma rörelse utanför partiet hade det funnits mer att glädjas åt. Han hade kunnat länka samman Occupy-rörelsen, Black Lives Matter och fackföreningarna i tredje självständig rörelse. Istället valde han att bli en del av det system som alltid har gjort det omöjligt för någon som han att vinna valet.

Utfryst

Trots Sanders osvikliga lojalitet med demokraterna har partiapparaten på senare tid intensifierat sina attacker mot honom. Enligt Matt Karp, historiker vid Princetonuniversitetet, har ingen demokratisk kandidat någonsin varit så utfryst av partietablissemanget som Sanders. Detta kommer säkerligen bli ännu tydligare framöver. Men trots att oddsen ser omöjliga ut ska framgång inte helt uteslutas. Den ofta utkablade sanningen att Sanders bara går hem hos vita vänsterliberaler har visat sig inte stämma. I själva verket når han ut till en mycket bredare, om än företrädesvis vit, publik än vad medierna rapporterar. Det visade om inte annat primärvalet i Iowa.
Oavsett hans begränsningar är Bernie Sanders det bästa valet för den amerikanska vänstern. Frågor som gratis sjukvård, höjd minimilön och gratis högre utbildning drivs inte av någon annan. Och även om han misslyckas kan hans kampanj ha varit startskottet för något. Enligt The Jacobins chefredaktör Bhaskar Sunkara kan det faktum att Sanders har gjort ordet socialism rumsrent igen vara en seger i sig. Det kan den oberoende vänstern kan utnyttja.