Nu är Sara Lidman fysiskt borta, men hon lever ändå på många sätt i våra minnen. Det gäller nog inte minst bland äldre och yngre gruvarbetare i Mamfälten. De äldre var med och mötte Sara under den här tiden. Yngre har läst boken Gruva och inser vilken betydelse den fick. Det har ibland sagts att den boken var knallhatten som utlöste den stora gruvarbetarstrejken. Må vara hur det vill med den saken, men boken Gruva fick stor betydelse. Framför allt därför att den för hela svenska folket visade under vilka halvfeodala villkor gruvarbetarna tvingades slita fram LKAB:s vinster.
Strejken hade nog kommit utan Sara, men hennes insats fick ändå stor betydelse, framför allt publicitetsmässigt.
Det jäste bland gruvarbetarna. De tvingades till allt större slit och stress. Ett amerikanskt arbetsvärderingssystem hade införts för att produktiviteten skulle öka dramatiskt. Och det gjorde den på arbetarnas bekostnad.
1959 levererade LKAB 13,1 miljoner ton malm. Då var antalet anställda 6 672. 1969, tio år senare, hade produktionen mer än fördubblats. Till 28,5 miljoner ton malm. Men samtidigt hade antalet kollektivanställda sjunkit med tusen personer, till 5 487. Det betydde att man levererade 2,6 gånger mera malm per gruvarbetare. Detta samtidigt som det relativa löneläget försämrades och minutjakten på arbetarna tog sig groteska proportioner.
Det var bakgrunden till efterkrigstidens största och längsta strejk 1969-1970. Nära två månader; 57 dagar.
Strejken började i Svappavaara-gruvan. Där hade Sara varit i samband med ett Vietnam-möte i oktober 1967. Hon hade blivit förskräckt och förbannad över det hon fått höra om gruvarbetarnas arbetsvillkor.
Någon gång i december 1968 var jag med tåg på väg från Stockholm till Luleå. Jag satt med i restaurangvagnen och dit kom också så småningom Sara. Hon fick syn på mig och gjorde sällskap vid bordet.
Vi hade tidigare träffats några gånger. Vid en middag hos någon vietnamesisk representant, på någon mottagning, på ett FNL-möte och på demonstrationer.
– Vet du, sa hon, jag ska åka upp till Malmfälten, jag ska bo i Svappavaara. Det är en fotograf som tar bilder. Jag ska skriva texten. Jag vet hur de har det. Det är ju inte mänskligt hur gruvarbetarna behandlas. Dom som ger Sverige såna jättelika exportinkomster.
Och hennes röst höjdes och darrade av indignation. Hela vagnen tittade till. Ty Saras röst hördes ju, som vi minns.
Det visade sig att hon ville ha hjälp med kontakter och som tur var hade jag min telefon- och adressbok i fickan.
Hon fick många tips och jag såg sedan i boken Gruva att flera blivit tillvaratagna. Och hon ringde mig några gånger under arbetets gång. Man kan nog säga att Sara Lidmans Gruva slog ner som en bomb i den svenska offentligheten. I pressen blev den kallad ”Chockbok”, en ”bomb”. Den blev länge förstasidesstoff i svensk press.
Envoyé Arne Lundberg, chef för LKAB försvarade LKAB:s ledning med att säga att ”Sara Lidman ägnar sig åt missnöjda och missanpassade”. (AB 24/10 1968)
Personalchefen vid Kirunaförvaltningen ansåg att urvalet ”var illa gjort”, NK 25/10. ”Folk är tillfreds” sade Kiruna-disponenten Torsten Göransson.
Hon försvarades av gruvarbetarna. ”Hon har intervjuat ett 40-tal som har berättat hur det är”. ”Hon kunde ha intervjuat 400 och fått samma svar”, skriver en gruvarbetare i Norrskensflamman.
På Aros-mässan 1969 talade finansminister Gunnar Sträng och skällde på slipslösa och skäggiga som vågade kritisera. Och om boken Gruva sade han: ”Jag tvekar inte att säga att Sara Lidmans Gruva är alls icke representativ för förhållandena i LKAB”.
På det första strejkmötet tog en av strejkledarna, Harry Holmlund upp detta yttrande med orden:
– Det är nämligen så att skillnaden mellan Sara Lidman och nutidens Sträng det är att Sara Lidman talar med arbetarna, Gunnar Sträng talar till arbetarna.
Den 9 december small det till. Då satte sig arbetarna i truckverkstaden. Dagen därpå var det stopp i hela gruvan och strejkmöte på kvällen.
De närmaste dagarna spred sig strejken till Kiruna och Malmberget. Den 11 december 1969 var den stora strejken ett faktum. Inte ett kilo malm bröts och på kvällen var det strejkmöte. 2 000 förbannade gruvarbetar kom och kraven fastställdes i samråd med Malmberget.
Till mötet i Malmberget kom lika många.
Det första strejkmötet i Kiruna hårdbevakades av media. Och där fanns också Sara Lidman.
Olle Hultin, strejkkommitténs sekreterare och senare Kiruna-redaktör för Flamman, fanns med på mötet och skildrar ur Saras tal bland annat följande:
– Arbetarna måste tillsammans vägra att betjäna maskiner som invalidiserar dem. Ni har rätt att kräva att få vara friska medan ni arbetar. Ni ska kräva en hederlig lön för ert arbete, men ni skall också kräva att få vara friska ert liv ut, det måste ni kräva. Där tycker jag naturligtvis att hela folket, även dem som inte står i gruvan, skall solidarisera sig med arbetarna och kräva att en som står i ett yrkesarbete inte ska få sämre lön med åren, även om han inte orkar göra det tunga jobb han gjorde i 20- till 40-årsåldern, så ska inte lönen sjunka när han är 55 eller 60. Detta är en förnedring som vi måste göra slut på.
Sara Lidman menade vidare i sitt bejublade framträdande, att de människor som skriver, författare med flera under alla år har försummat att skriva om hur den svenske arbetaren har det, samt att den försummelsen inte kommer att tillåtas upprepas igen.
Efter stormande applåder lämnade hon avslutningsvis ett bidrag till strejkkassan på inte mindre än 10 000 kronor, arvodet för den andra utgåvan av succéboken Gruva.
– Oh vilka härliga människor. Nu skakar det om i hela Sverige. Gruvarbetarna har sån enighet. Dom kommer att vinna, sa en bubblande glad Sara till mig i telefon några dagar senare.
Saras 10 000 kronor blev grundplåten till strejkkassan. Sedan strömmade det in pengar från hela Sverige. Överallt stod andra arbetare med insamlingsbössor och massor med kända och mindre kända konstnärer skänkte konstverk. Allt tillsammans hjälpte gruvarbetarna att klara sig de 57 dagarna innan LKAB kröp till korset och bland annat förändrade lönevillkoren och slopade det hatade amerikanska arbetsvärderingssystemet.
Sant är att gruvarbetarna fick stor publicitet, inte minst på grund av Sara, men all publicitet var inte av godo. Man kan nog säga att huvuddelen av ledarsidorna fördömde strejken som oansvarig och ett verk av kommunisterna som ju var starka i Malmfälten.
De stora tidningarna i Norrbotten var i kommentarerna och huvudinriktning allmänt fördömande. Norrländska socialdemokraten för att strejken var pinsam för SAP och regeringen. Norrbottens-kuriren var ju en högertidning och ogillade självklart kämpande arbetare.
En av strejkdagarna ringde en av arbetarna till oss på Flammans redaktion och sa ungefär följande:
– Vi har ju ingen tidning som på allvar försvarar oss. Du ser ju hur dom utmålar oss som oansvariga och försöker splittra oss.
– Jo, sa jag, men ni vet ju var Flamman står. Vi är på eran sida till 100 procent.
– Det vet vi väl, men vi når ju inte ut till alla. Ni måste trycka upp minst tusen som vi kan dela ut i Kiruna och Malmberget-Gällivare och Koskullskulle. Varje dag.
Jag insåg nödvändigheten, men hade som anvarig på Flamman invändningar. Det kostar stora pengar och ni vet ju hur vi har det med den varan.
– Det fixar vi, sa gruvisen från strejkkommittén.
Och det gjorde dom. Vi hade på den tiden pressläggning ungefär halv tolv på natten. Och när tidningen trycktes på vår gamla press under tidiga nattimmar fanns gruvarbetare där och hämtade tidningsbuntar som sedan fördes vidare. Ända upp till Kiruna som ligger nästan 40 mil från Luleå.
Pressuppbådet under strejken var enormt och lilla Flamman hade ju inga stora personalresurser att tala om. Vi hade helt enkelt bara ”Kolarn”, vår medarbetare i Malmberget som under de två månaderna uteslutande arbetade med strejken. Han hade kontakter i strejkkommittéerna och kunde servera nyheter som ingen annan tidning hade. På det sättet blev Norrskensflamman de strejkandes vapen i den långa kampen.
I en avhandling vid Umeå universitet som gjordes efter strejken hette det om Flamman ungefär såhär:
De stora tidningarna satsade stora resurser på att bevaka gruvstrejken, men lilla Norrskensflamman hävdade sig väl: ”Den lilla tidningen skrev om arbetarna – för arbetarna”. Det är ett betyg som Flamman-folk med viss stolthet kan minnas så här 25 år efteråt.
Och Sara Lidmans insats kan aldrig förglömmas. Hon var på sitt sätt klassmedveten och med boken Gruva hjälpte hon till så att skandalen LKAB lyftes fram i ljuset och det som sen blev hade en oerhörd betydelse för den fortsatta klasskampen i hela Sverige.
