Hösten 1996 kom Länsstyrelsen i Gävleborgs län ut med en projektidé om att studera jämställdheten i förskolan. I Gävle kommun anslöt sig Tittmyrans förskola till projektet. Förskolan ligger i byn Trödje, cirka två mil norr om Gävle. 22 barn i åldrarna ett till fem går på dagiset. I samma lilla by ligger Trödjeskolan. Även här arbetar personalen sedan 1999 efter den så kallade jämställdhetspedagogik som införlivades på Tittmyran 1996.
”Vi vill ge könen samma erfarenheter, kunskaper och möjligheter till utforskande, social kompetens och färdigheter för att berika samvaron. Men detta måste ske på olika sätt, eftersom pojkar och flickor är olika.”
Även dessa rader är hämtade ur den projektbeskrivning som jag får av förskoleläraren Eva Sundqvist, efter det att min intervju med henne är avslutad. Men varför måste man skilja på flickor och pojkar för att tänja på gränser? Hur överordnad får tanken om individen vara? Var kommer frågan om makt in? Är det så att Tittmyrans pedagogik trots allt tillskriver pojkar och flickor vissa egenskaper?
Sundqvist har arbetat på Tittmyran i 16 år. När projektidén om jämställdhet presenterades för åtta år sedan, var personalen på förskolan skeptisk. De ansåg att de redan arbetade tillräckligt jämställt. Flickorna snickrade och pojkarna vävde. Varför skulle de behöva ingå i något projekt?
– Hela personalgruppen gick trots detta på ett möte med dåvarande förskolenämnden. En förskolepsykolog som var med på mötet hävdade att förskolebarn är mer könsrollbundna än hemmabarn, berättar Sundqvist.
Detta kunde personalen på Tittmyran inte hålla med om. För att överbevisa uttalandet valde de att ansluta sig till projektet. Beslutet skulle ge samtliga lärare på förskolan en ”aha-upplevelse”, som Sundqvist uttrycker det.
Förskolan valde att med hjälp av videokamera, bandspelare och observationskontroller, studera sitt arbete. Så småningom upptäckte de att jämställdhet inte handlar om vad barnen gör, utan om hur de vuxna förhåller sig till barnen. Vem får mest uppmärksamhet, vem får hjälp med vad, vem pratar personalen mest med, vem kommenderar personalen? Sundqvist tar exemplet om att väva. Pojkarna fick välja färg, men inte själv trä garnet på nålen. Fröknarna påbörjade alltid vävningen, så att det bara var för pojkarna att ta vid. Flickorna däremot, fick försöka att trä nålen minst tre gånger innan någon vuxen hjälpte till, de fick själva välja längd på garntråden och de fick själva påbörja vävningen.
Efter denna upptäkt gick personalen igenom sina egna föreställningar om hur flickor respektive pojkar ska vara.
– Då började funderingarna kring att det är personalen som snävar in barnen i sina roller, säger Sundqvist.
Det är också nu som de mer fasta riktlinjerna läggs. Det handlar om att se till individen. Varje flicka och varje pojke är unik, men låst till en förväntad könsroll. Därför måste varje barn ges utrymme att vidga sina vyer och tänja på gränser.
Pojkar ska inte bli flickor, men de ska lära sig vara emotionella, vänta på sin tur, samarbeta, våga använda sig av mera kroppskontakt och framför allt utnyttja språket. Flickorna ska inte bli pojkar, men de ska lära sig att se olikheter positivt, våga tävla och ta för sig, kunna säga ifrån, erövra självförtroende och våga misslyckas.
Personalen på Tittmyran observerade barnens egenskaper, tog de egenskaper hos respektive kön som de ansåg som positiva och började sedan arbeta för att båda könen skulle lära sig det som motsatt kön är bättre på.
– De dåliga egenskaperna brydde vi oss inte om. Det var ju inte dessa sidor vi ville förstärka, säger Sundqvist.
Hon är övertygad om att detta är ett arbete som både killarna och tjejerna vinner på.
– Det är inte ett arbetsätt för att ge tjejerna mer makt. Vi anser att pojkarna tjänar lika mycket på det här. Det är fördelen och vinsten med det här jobbet. I början handlade det om att tjejerna skulle få sin chans, men vår upptäkt under resans gång är att killarna vinner lika mycket på vårt arbete.
Personalen videofilmar fortfarande sig själva, framför allt för att studera sitt eget agerande.
Hela dagiset är uppdelat efter kön. När barnen kommer på morgonen hänger de av sig i höger del av hallen om de är pojkar och i vänster del av hallen om de är flickor. Därefter sätter de upp ett foto på sig själv, som de hämtar ur en korg, märkt med kvinnotecknet respektive manstecknet. Varje barn som kommer får ett personligt mottagande.
– Vi försöker hitta barnet där det är.
Frukost serveras vid halv nio. Flickorna sitter vid ett bord, pojkarna vid ett annat.
Kort sagt; det handlar om kön. Så varför har man då valt denna tydliga uppdelning i hallen, vilorummet och på korgarna? Dels handlar det om pedagogiken. Men Sundqvist berättar även att det är för att människor utifrån har påpekat att det ”inte märks” att dagiset arbetar med jämställdhet. Därför valde personalen att makera detta tydligare, för att åskådare, som till exempel Flamman, ska förstå att man tänker på att det finns två olika kön.
– Från början ville vi inte dela upp barnen i pojk- och flickgrupper. För att inte ge barnen dubbla budskap bestämde vi oss för att göra en uppdelning, under vissa delar av dagen, säger Sundqvist. Vi är ute efter att de ska kunna umgås tillsammans, men på lika villkor.
Resultatet vid matbordet blev att pojkarna lärde sig att be om maten och be om hjälp. Flickorna som tidigare agerat hjälpreda åt pojkarna kom av sig helt.
– Det började prata jättemycket. De hade ingen att ta ansvar för och serva.
Sundqvist tar även ett målande exempel på hur de kunde låta vid matbordet innan uppdelningen. När en pojke tar en ljus macka säger han: ”Jag tog en vit för att den är godast”. När en flicka tar en ljus macka säger hon: ”Och jag fick en vit macka.”
– Den bara kom till flickan, utan att hon själv stod för valet. Detta vill vi komma ifrån. Flickorna måste kunna stå för sina egna val och åsikter. Detta lär de sig bäst om de får äta utan pojkarna.
Att inte motsatt kön ska närvara när barnen övar traditionella ”tjej- och kill-grejer”, handlar även om att barnen inte ska sätta sig över varandra.
– Pojkarna kan gärna förlöjliga flickorna i lekar de inte behärskar lika bra. På samma sätt bemästrar flickorna pojkarna i till exempel docklek.
Personalen anstänger sig för att hitta litteratur som återspeglar båda könen. Men det är inte alltid så lätt. För det mesta väljer personalen att läsa boken som den är, och inte byta kön på huvudrollsinnehavaren. Efter läsningen pratar de om innehållet med barnen.
– Vi frågar om de tror att även en flicka hade kunnat göra som pojken i boken gjorde. Det är ofta pojkarna som är på äventyr i böckerna.
Vad får du för respons från barnen vid sådana frågor?
– Våra barn vet att flickor kan göra samma ska som pojkar. Men de tycker fortfarande att det låter bättre att det är en kille som är hjälten.
Här kommer vi in på en vana som barnen har med sig utifrån. Det är svårt att komma ifrån yttre påverkningar, menar Sundqvist.
– Ingen ska behöva avstå från en lek, för att de inte klarar av tekniken. Men sen kan det bli så att flickor väljer att leka typiska tjejlekar. De intresserar sig för olika saker i längden, i alla fall. Men vi i personalen vet att hon också klarar av att klättra upp i ett träd, om hon vill det.
Är det lättare att få flickorna att klä sig till pirat och leka kill-lekar, än vad det är att få pojkar att klä sig i klänning?
– Om vi använder sådana traditionella kläder brukar vi ha disco. Då svänger de bättre med en kjol. Men att killarna självmant skulle klä sig till prinssessa, det tror jag inte. Killarna väljer mest att klä ut sig till djur.
Men visst har det funnit pojkar som direkt har valt att sätta på sig klänning.
– Det finns hundra olika pojkar och hundra olika roller i pojkrollen, säger Sundqvist. Alla barn är individer. Vi vill ge dem alla möjligheter att välja vilken person de vill vara. I slutändan är det upp till dom, men de ska inte bli insnävade i en roll, bara för att jag förutsätter hur de ska vara.
Både flickor och pojkar får lära sig att stå i centrum. En övning på Tittmyran går ut på att tala inför grupp.
– Tjejerna måste tränas i att komma till skott. De får ofta ha händerna på ryggen och håret uppsatt för att inte gömma sig. Pojkarna får öva på att brodera ut sin berättelse.
Hur involverade är föräldrarna i er verksamhet?
– Vi ser oss som ett komplement till hemmet. Vi informerar om hur vi jobbar. Förhoppningsvis tar de med sig lite hem.
– Många är trots allt mer än nöjda. Jag har inte hört någon som valt bort Tittmyran. Och de vill gärna delta i större sammanhang.
Hur mycket tänker ni på era egna könsroller?
– Bara för att det skulle komma in en man till förskolan, blir vi inte jämställda. Alla måste börja våga titta på sig själv. Själv har jag till exempel vidgat mitt samvete. Genom att vi delar på ansvar, känner jag att jag inte behöver skuldbelägga mig själv lika mycket som förr.
Varför är det så viktigt att arbeta så tidigt arbeta med könsroller?
– Det är nu de fostras in i könsroller. Blir vi själva som vuxna medvetna om att det är vi vuxna som snävar in dem i sina roller, har vi också chansen att vidga barnens vyer.
“VI LÅTER INTE MANLIG PERSONAL VIDRÖRA BARNEN”
Som lärare bör du vara förebild för dina elever. Att arbeta jämställt, måste också innebära att agera jämställt. Hur stor roll spelar det egentligen att det är hon och inte han som ansvarar för kopiatorn? När Flamman ställer frågan om lärarens egen könsidentitet blir svaren vaga. Det är till exempel uteslutet att en man skulle kunna beröra och ta i eleverna, såsom de kvinnliga lärarna gör.
Mimmi Olsson har arbetat på Trödjeskolan sedan 1997. 1999 hoppade skolan på det jämställdhetsprojekt som förskolorna Tittmyran och Björntomten arbetat efter. Olsson är grundskolelärare för årskurs ett till sju, med matte/no-inriktning. På Trödjeskolan går eleverna upp till sjätte klass.
Under Olssons första år på Trödjeskolan hade hon fyra flickor i klassen som kom direkt från förskolan Tittmyran. Övriga elever kom från andra byar i närheten.
– Väldigt starka tjejer som jag inte riktigt förstod mig på. De hade en tydlig självbild och ett bra självförtroende. De tog väldigt mycket utrymme. För mig var det en aha-upplevelse, berättar Olsson.
Det var nu tanken om att arbeta på samma sätt som Tittmyran och Björntomten föddes. 1999 tackade skolan ja till att ingå i Länsstyrelsen i Gävleborgs jämställdhetsprojekt. På skolan arbetar man mycket individinriktat. Idag menar Olsson att hon inte längre skiljer på vilka barn som kommer från Tittmyran eller någon annan förskola.
– I vår pedagogik ska vi se till att inte prioritera fel saker. Vi ska träna barnen på saker de inte kan och försöka sudda ut gränserna mellan vad som är manligt och kvinnligt.
Varför tycker du att det är viktigt att bryta könsrollen i tidig ålder?
– Människan får inte begränsas. Vill jag bli polis ska jag kunna bli det. Vill jag jobba med sömnad, ska jag våga det. Könsrollen ska inte stoppa mig.
Hur återspeglas då detta bland lärarna? På skolan finns både män och kvinnor bland lärarpersonalen. Flamman undrar om lärarna har reflekterat över sina egna könsroller och vilka signaler de sänder ut till eleverna. Olsson berättar att man diskuterat detta.
– Jag är till exempel ansvarig för datorer och kopiatorn.
Men i förhållande till eleverna?
– Jag tror så här: Det är inte tillåtet för män att lägga händerna på barn. Det här med pedofildebatten har färgat av sig. Männen rör varken flickor eller pojkar.
Beröring har Olsson lagt sig till med ”som kvinna”. Får de beröring, slåss de inte, resonerar hon.
Men är det inte underligt att pojkarna ska lära sig utnyttja kroppskontakt, samtidigt som männen på skolan undviker detta? Olsson är benägen att hålla med till viss del, men tycker trots detta att det finns gränser som måste dras. Gränser satta av samhällsdebatten.
Idag kan lärarna på skolan se att barnens attityder till vad som är typiskt manligt och typiskt kvinnligt har förändrats. Kvinnor kan vara snickare och män kan vara omhändertagande.
För att pojkar och flickor ska våga testa nya saker, måste de få träning. Pojkarna får träna på att hoppa hopprep, med syftet att det inte längre ska klassas som ”tjejigt”. Själv arbetar Olsson mycket med teknik, fysik och kemi. I sina klasser delar hon upp grupperna i könshomogena grupper.
– Skillnaderna mellan individen är mycket större, än mellan de olika könen.
Varför väljer du att dela upp barnen?
– Rollen ska inte spela någon roll i vad du tror att du kan göra eller inte göra. Det pågår ju ständigt ett spel mellen killar och tjejer.
Om hon introducerar något nytt inom till exempel kemin, skulle hon aldrig sätta en flicka och pojke tillsammans, oavsett om hon anser att de är lika starka inom ämnet. Då skulle pojken ta över, eller ”vinna”, som Olsson uttrycker det. Risken att tjejens självkänsla inte skulle kunna mäta sig mot pojkens, vill hon inte ta.
– Tjejerna får stärka varandra och killarna får stärka varandra. Jag vill inte att någon ska misslyckas. Jag vill skapa en så bra grund som möjligt för att de ska lyckas.
Trots sin tro på jämställdhetspedagogiken kan inte Olsson svara på hur förhållandet mellan pojkar och flickor i sjätte klass faktiskt ser ut.
– För mig har de mer blivit individer. Det finns nog ingen pojke i sexan som skakar av sig en kram. Och det finns ingen tjej som inte kan stampa ifrån och säga nej.
När man som tolvåring slutar på Trödjeskolan, ska man enligt målen vara en stärkt individ som vågar göra saker som anses traditionellt könsbunda. Poängen är att bli stärkt i könsidentiteten. Våga göra ”killgrejer” och ändå vara tjej.
För det handlar faktiskt om just detta: könen ska bestå, men pojkar ska bli bättre på att uttrycka sig i språk och kunna hoppa rep. Flickorna ska våga säga ifrån och tro på sig själva.
Trödjeskolan tillskriver pojkar och flickor vissa egenskaper som de menar ska appliceras på eller förstärkas hos det motsatta könet.
Frågan är om detta inte är egenskaper som egentligen är allmänmänskliga?
KRITISK LÄRARE: “FEL ATT UNDVIKA KROPPSKONTAKT MED BARNEN”
– Kroppskontakt är ett bra sätt att visa att barnen blir sedda, säger Franz Larsson, mellanstadielärare på Västbodaskolan i Farsta i Stockholm.
Franz Larsson har arbetat som lärare på Västbodaskolan i 35 år. Han tycker att det är farligt att pedofildebatten får starkt inflytande över manliga lärares beteende.
– Det är viktigt med kroppskontakt. För det mesta är det barnen själva som söker kontakten, säger han.
Larsson vågar röra vid sina elever när de sitter och arbetar. Det är ett sätt att ge dem uppmärksamhet och visa uppskattning.
– Jag har aldrig hört att någon skulle tycka det var fel eller tokigt. Varken bland personalen eller föräldrarna.
Vanlig mänsklighet måste man visa, tycker Franz Larsson. Han tycker nästan att det skulle vara ett krav på mer beröring och kontakt.
– Jag upplever att jag får en bättre kontakt med barnen och de vågar även berätta mer för mig.
