Okategoriserade 20 maj, 2004

Särartsfeminism på jämställd skola

”Vi vill att flickor ska vara flickor och pojkar ska vara pojkar, könen är olika men lika mycket värda.” Så står det i projektbeskrivningen. Projektet är visserligen avslutat, men verksamheten vid Tittmyrans och Björntomtens förskola i Gävle, inrättas fortfarande efter denna så kallade jämställdhetspedagogik. Det handlar om att bryta könsroller, men framför allt att se individen, menar personalen. Flammans reporter Emma Berg har tittat närmare på den verksamhet som fått så mycket beröm, vid Tittmyran och Trödje skola.

Hösten 1996 kom Länsstyrelsen i Gävleborgs län ut med en projektidé om att studera jämställdheten i förskolan. I Gävle kommun anslöt sig Tittmyrans förskola till projektet. Förskolan ligger i byn Trödje, cirka två mil norr om Gävle. 22 barn i åldrarna ett till fem går på dagiset. I samma lilla by ligger Trödjeskolan. Även här arbetar personalen sedan 1999 efter den så kallade jämställdhetspedagogik som införlivades på Tittmyran 1996.
”Vi vill ge könen samma erfarenheter, kunskaper och möjligheter till utforskande, social kompetens och färdigheter för att berika samvaron. Men detta måste ske på olika sätt, eftersom pojkar och flickor är olika.”

Även dessa rader är hämtade ur den projektbeskrivning som jag får av förskoleläraren Eva Sundqvist, efter det att min intervju med henne är avslutad. Men varför måste man skilja på flickor och pojkar för att tänja på gränser? Hur överordnad får tanken om individen vara? Var kommer frågan om makt in? Är det så att Tittmyrans pedagogik trots allt tillskriver pojkar och flickor vissa egenskaper?
Sundqvist har arbetat på Tittmyran i 16 år. När projektidén om jämställdhet presenterades för åtta år sedan, var personalen på förskolan skeptisk. De ansåg att de redan arbetade tillräckligt jämställt. Flickorna snickrade och pojkarna vävde. Varför skulle de behöva ingå i något projekt?
– Hela personalgruppen gick trots detta på ett möte med dåvarande förskolenämnden. En förskolepsykolog som var med på mötet hävdade att förskolebarn är mer könsrollbundna än hemmabarn, berättar Sundqvist.
Detta kunde personalen på Tittmyran inte hålla med om. För att överbevisa uttalandet valde de att ansluta sig till projektet. Beslutet skulle ge samtliga lärare på förskolan en ”aha-upplevelse”, som Sundqvist uttrycker det.

Förskolan valde att med hjälp av videokamera, bandspelare och observationskontroller, studera sitt arbete. Så småningom upptäckte de att jämställdhet inte handlar om vad barnen gör, utan om hur de vuxna förhåller sig till barnen. Vem får mest uppmärksamhet, vem får hjälp med vad, vem pratar personalen mest med, vem kommenderar personalen? Sundqvist tar exemplet om att väva. Pojkarna fick välja färg, men inte själv trä garnet på nålen. Fröknarna påbörjade alltid vävningen, så att det bara var för pojkarna att ta vid. Flickorna däremot, fick försöka att trä nålen minst tre gånger innan någon vuxen hjälpte till, de fick själva välja längd på garntråden och de fick själva påbörja vävningen.
Efter denna upptäkt gick personalen igenom sina egna föreställningar om hur flickor respektive pojkar ska vara.
– Då började funderingarna kring att det är personalen som snävar in barnen i sina roller, säger Sundqvist.

Det är också nu som de mer fasta riktlinjerna läggs. Det handlar om att se till individen. Varje flicka och varje pojke är unik, men låst till en förväntad könsroll. Därför måste varje barn ges utrymme att vidga sina vyer och tänja på gränser.

Pojkar ska inte bli flickor, men de ska lära sig vara emotionella, vänta på sin tur, samarbeta, våga använda sig av mera kroppskontakt och framför allt utnyttja språket. Flickorna ska inte bli pojkar, men de ska lära sig att se olikheter positivt, våga tävla och ta för sig, kunna säga ifrån, erövra självförtroende och våga misslyckas.

Personalen på Tittmyran observerade barnens egenskaper, tog de egenskaper hos respektive kön som de ansåg som positiva och började sedan arbeta för att båda könen skulle lära sig det som motsatt kön är bättre på.
– De dåliga egenskaperna brydde vi oss inte om. Det var ju inte dessa sidor vi ville förstärka, säger Sundqvist.
Hon är övertygad om att detta är ett arbete som både killarna och tjejerna vinner på.
– Det är inte ett arbetsätt för att ge tjejerna mer makt. Vi anser att pojkarna tjänar lika mycket på det här. Det är fördelen och vinsten med det här jobbet. I början handlade det om att tjejerna skulle få sin chans, men vår upptäkt under resans gång är att killarna vinner lika mycket på vårt arbete.

Personalen videofilmar fortfarande sig själva, framför allt för att studera sitt eget agerande.
Hela dagiset är uppdelat efter kön. När barnen kommer på morgonen hänger de av sig i höger del av hallen om de är pojkar och i vänster del av hallen om de är flickor. Därefter sätter de upp ett foto på sig själv, som de hämtar ur en korg, märkt med kvinnotecknet respektive manstecknet. Varje barn som kommer får ett personligt mottagande.
– Vi försöker hitta barnet där det är.

Frukost serveras vid halv nio. Flickorna sitter vid ett bord, pojkarna vid ett annat.
Kort sagt; det handlar om kön. Så varför har man då valt denna tydliga uppdelning i hallen, vilorummet och på korgarna? Dels handlar det om pedagogiken. Men Sundqvist berättar även att det är för att människor utifrån har påpekat att det ”inte märks” att dagiset arbetar med jämställdhet. Därför valde personalen att makera detta tydligare, för att åskådare, som till exempel Flamman, ska förstå att man tänker på att det finns två olika kön.
– Från början ville vi inte dela upp barnen i pojk- och flickgrupper. För att inte ge barnen dubbla budskap bestämde vi oss för att göra en uppdelning, under vissa delar av dagen, säger Sundqvist. Vi är ute efter att de ska kunna umgås tillsammans, men på lika villkor.
Resultatet vid matbordet blev att pojkarna lärde sig att be om maten och be om hjälp. Flickorna som tidigare agerat hjälpreda åt pojkarna kom av sig helt.
– Det började prata jättemycket. De hade ingen att ta ansvar för och serva.
Sundqvist tar även ett målande exempel på hur de kunde låta vid matbordet innan uppdelningen. När en pojke tar en ljus macka säger han: ”Jag tog en vit för att den är godast”. När en flicka tar en ljus macka säger hon: ”Och jag fick en vit macka.”
– Den bara kom till flickan, utan att hon själv stod för valet. Detta vill vi komma ifrån. Flickorna måste kunna stå för sina egna val och åsikter. Detta lär de sig bäst om de får äta utan pojkarna.
Att inte motsatt kön ska närvara när barnen övar traditionella ”tjej- och kill-grejer”, handlar även om att barnen inte ska sätta sig över varandra.
– Pojkarna kan gärna förlöjliga flickorna i lekar de inte behärskar lika bra. På samma sätt bemästrar flickorna pojkarna i till exempel docklek.
Personalen anstänger sig för att hitta litteratur som återspeglar båda könen. Men det är inte alltid så lätt. För det mesta väljer personalen att läsa boken som den är, och inte byta kön på huvudrollsinnehavaren. Efter läsningen pratar de om innehållet med barnen.
– Vi frågar om de tror att även en flicka hade kunnat göra som pojken i boken gjorde. Det är ofta pojkarna som är på äventyr i böckerna.

Vad får du för respons från barnen vid sådana frågor?
– Våra barn vet att flickor kan göra samma ska som pojkar. Men de tycker fortfarande att det låter bättre att det är en kille som är hjälten.
Här kommer vi in på en vana som barnen har med sig utifrån. Det är svårt att komma ifrån yttre påverkningar, menar Sundqvist.
– Ingen ska behöva avstå från en lek, för att de inte klarar av tekniken. Men sen kan det bli så att flickor väljer att leka typiska tjejlekar. De intresserar sig för olika saker i längden, i alla fall. Men vi i personalen vet att hon också klarar av att klättra upp i ett träd, om hon vill det.

Är det lättare att få flickorna att klä sig till pirat och leka kill-lekar, än vad det är att få pojkar att klä sig i klänning?
– Om vi använder sådana traditionella kläder brukar vi ha disco. Då svänger de bättre med en kjol. Men att killarna självmant skulle klä sig till prinssessa, det tror jag inte. Killarna väljer mest att klä ut sig till djur.
Men visst har det funnit pojkar som direkt har valt att sätta på sig klänning.

– Det finns hundra olika pojkar och hundra olika roller i pojkrollen, säger Sundqvist. Alla barn är individer. Vi vill ge dem alla möjligheter att välja vilken person de vill vara. I slutändan är det upp till dom, men de ska inte bli insnävade i en roll, bara för att jag förutsätter hur de ska vara.
Både flickor och pojkar får lära sig att stå i centrum. En övning på Tittmyran går ut på att tala inför grupp.

– Tjejerna måste tränas i att komma till skott. De får ofta ha händerna på ryggen och håret uppsatt för att inte gömma sig. Pojkarna får öva på att brodera ut sin berättelse.

Hur involverade är föräldrarna i er verksamhet?
– Vi ser oss som ett komplement till hemmet. Vi informerar om hur vi jobbar. Förhoppningsvis tar de med sig lite hem.
– Många är trots allt mer än nöjda. Jag har inte hört någon som valt bort Tittmyran. Och de vill gärna delta i större sammanhang.

Hur mycket tänker ni på era egna könsroller?
– Bara för att det skulle komma in en man till förskolan, blir vi inte jämställda. Alla måste börja våga titta på sig själv. Själv har jag till exempel vidgat mitt samvete. Genom att vi delar på ansvar, känner jag att jag inte behöver skuldbelägga mig själv lika mycket som förr.

Varför är det så viktigt att arbeta så tidigt arbeta med könsroller?
– Det är nu de fostras in i könsroller. Blir vi själva som vuxna medvetna om att det är vi vuxna som snävar in dem i sina roller, har vi också chansen att vidga barnens vyer.

”VI LÅTER INTE MANLIG PERSONAL VIDRÖRA BARNEN”

Som lärare bör du vara förebild för dina elever. Att arbeta jämställt, måste också innebära att agera jämställt. Hur stor roll spelar det egentligen att det är hon och inte han som ansvarar för kopiatorn? När Flamman ställer frågan om lärarens egen könsidentitet blir svaren vaga. Det är till exempel uteslutet att en man skulle kunna beröra och ta i eleverna, såsom de kvinnliga lärarna gör.

Mimmi Olsson har arbetat på Trödjeskolan sedan 1997. 1999 hoppade skolan på det jämställdhetsprojekt som förskolorna Tittmyran och Björntomten arbetat efter. Olsson är grundskolelärare för årskurs ett till sju, med matte/no-inriktning. På Trödjeskolan går eleverna upp till sjätte klass.

Under Olssons första år på Trödjeskolan hade hon fyra flickor i klassen som kom direkt från förskolan Tittmyran. Övriga elever kom från andra byar i närheten.
– Väldigt starka tjejer som jag inte riktigt förstod mig på. De hade en tydlig självbild och ett bra självförtroende. De tog väldigt mycket utrymme. För mig var det en aha-upplevelse, berättar Olsson.
Det var nu tanken om att arbeta på samma sätt som Tittmyran och Björntomten föddes. 1999 tackade skolan ja till att ingå i Länsstyrelsen i Gävleborgs jämställdhetsprojekt. På skolan arbetar man mycket individinriktat. Idag menar Olsson att hon inte längre skiljer på vilka barn som kommer från Tittmyran eller någon annan förskola.
– I vår pedagogik ska vi se till att inte prioritera fel saker. Vi ska träna barnen på saker de inte kan och försöka sudda ut gränserna mellan vad som är manligt och kvinnligt.
Varför tycker du att det är viktigt att bryta könsrollen i tidig ålder?
– Människan får inte begränsas. Vill jag bli polis ska jag kunna bli det. Vill jag jobba med sömnad, ska jag våga det. Könsrollen ska inte stoppa mig.

Hur återspeglas då detta bland lärarna? På skolan finns både män och kvinnor bland lärarpersonalen. Flamman undrar om lärarna har reflekterat över sina egna könsroller och vilka signaler de sänder ut till eleverna. Olsson berättar att man diskuterat detta.
– Jag är till exempel ansvarig för datorer och kopiatorn.
Men i förhållande till eleverna?
– Jag tror så här: Det är inte tillåtet för män att lägga händerna på barn. Det här med pedofildebatten har färgat av sig. Männen rör varken flickor eller pojkar.
Beröring har Olsson lagt sig till med ”som kvinna”. Får de beröring, slåss de inte, resonerar hon.
Men är det inte underligt att pojkarna ska lära sig utnyttja kroppskontakt, samtidigt som männen på skolan undviker detta? Olsson är benägen att hålla med till viss del, men tycker trots detta att det finns gränser som måste dras. Gränser satta av samhällsdebatten.
Idag kan lärarna på skolan se att barnens attityder till vad som är typiskt manligt och typiskt kvinnligt har förändrats. Kvinnor kan vara snickare och män kan vara omhändertagande.
För att pojkar och flickor ska våga testa nya saker, måste de få träning. Pojkarna får träna på att hoppa hopprep, med syftet att det inte längre ska klassas som ”tjejigt”. Själv arbetar Olsson mycket med teknik, fysik och kemi. I sina klasser delar hon upp grupperna i könshomogena grupper.
– Skillnaderna mellan individen är mycket större, än mellan de olika könen.
Varför väljer du att dela upp barnen?
– Rollen ska inte spela någon roll i vad du tror att du kan göra eller inte göra. Det pågår ju ständigt ett spel mellen killar och tjejer.

Om hon introducerar något nytt inom till exempel kemin, skulle hon aldrig sätta en flicka och pojke tillsammans, oavsett om hon anser att de är lika starka inom ämnet. Då skulle pojken ta över, eller ”vinna”, som Olsson uttrycker det. Risken att tjejens självkänsla inte skulle kunna mäta sig mot pojkens, vill hon inte ta.
– Tjejerna får stärka varandra och killarna får stärka varandra. Jag vill inte att någon ska misslyckas. Jag vill skapa en så bra grund som möjligt för att de ska lyckas.
Trots sin tro på jämställdhetspedagogiken kan inte Olsson svara på hur förhållandet mellan pojkar och flickor i sjätte klass faktiskt ser ut.
– För mig har de mer blivit individer. Det finns nog ingen pojke i sexan som skakar av sig en kram. Och det finns ingen tjej som inte kan stampa ifrån och säga nej.
När man som tolvåring slutar på Trödjeskolan, ska man enligt målen vara en stärkt individ som vågar göra saker som anses traditionellt könsbunda. Poängen är att bli stärkt i könsidentiteten. Våga göra ”killgrejer” och ändå vara tjej.
För det handlar faktiskt om just detta: könen ska bestå, men pojkar ska bli bättre på att uttrycka sig i språk och kunna hoppa rep. Flickorna ska våga säga ifrån och tro på sig själva.
Trödjeskolan tillskriver pojkar och flickor vissa egenskaper som de menar ska appliceras på eller förstärkas hos det motsatta könet.
Frågan är om detta inte är egenskaper som egentligen är allmänmänskliga?

KRITISK LÄRARE: ”FEL ATT UNDVIKA KROPPSKONTAKT MED BARNEN”

– Kroppskontakt är ett bra sätt att visa att barnen blir sedda, säger Franz Larsson, mellanstadielärare på Västbodaskolan i Farsta i Stockholm.
Franz Larsson har arbetat som lärare på Västbodaskolan i 35 år. Han tycker att det är farligt att pedofildebatten får starkt inflytande över manliga lärares beteende.
– Det är viktigt med kroppskontakt. För det mesta är det barnen själva som söker kontakten, säger han.
Larsson vågar röra vid sina elever när de sitter och arbetar. Det är ett sätt att ge dem uppmärksamhet och visa uppskattning.
– Jag har aldrig hört att någon skulle tycka det var fel eller tokigt. Varken bland personalen eller föräldrarna.
Vanlig mänsklighet måste man visa, tycker Franz Larsson. Han tycker nästan att det skulle vara ett krav på mer beröring och kontakt.
– Jag upplever att jag får en bättre kontakt med barnen och de vågar även berätta mer för mig.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 28 mars, 2024

Propagandafilmens fader spökar i samtiden

För Sergej Eisenstein var montaget nyckeln till att nå publiken. Foto: Far Out/MUBI.

Hundra år efter att han introducerade konstfilmen är Sergej Eisensteins motto lika aktuellt: kulturen är till för att förändra oss inifrån.

En ung mamma blir skjuten. I fallet drar hon med sig en barnvagn, vars långsamma nedstigning blir blickpunkt för en hel tidsanda av massakrer och sammandrabbningar mellan kosacker och en protesterande massa. Denna kaotiska, men noggrant regisserade scen, där tiden ständigt förlängs med hjälp av montage, kan vara filmhistoriens mest kända. Pansarkryssaren Potemkin från 1925 förblev filmskaparen Sergej Eisensteins (1898–1948) mest kontroversiella film och var förbjuden i Sverige fram till 1953, Stalins dödsår. Handlingen, matroser som gör uppror mot tsaren, ansågs vara så aktivistisk att den riskerade att hetsa arbetare i kapitalistiska länder till liknande revolter. Tänk om man i dag hade haft en bråkdel av tilltro på filmens förmåga som för hundra år sedan?

Finns det något nytt att säga om Sergej Eisenstein, en av filmhistoriens viktigaste figurer? Det tycker i alla fall Atrium förlag, som nyligen gett ut hans samlade texter: Montage, metamorfos, extas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Sanjin Pejkovic
Författare.
Kommentar 28 mars, 2024

Israeliska barn svalkar sig i bosättningen Mevo’ot Jeriko på ockuperade västbanken, i närheten av palestinska jordbrukssamhällen med vattenbrist. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Bör Israel beskrivas som en kolonial bosättarstat eller leder den terminologin till moralisk blindhet, där våld mot civila rättfärdigas och judiskt lidande förtigs? Det är ett av spåren i en intensiv debatt som blossat upp inom vänstern under kriget i Gaza. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis avfärdar bosättarkolonialism som ett ”amerikanskt akademiskt modeord”. I en debatt i tidningen Brand frågar Mirjam Katzin och Annika Nilsson retoriskt om det inte är ”ganska magstarkt att kalla Förintelseöverlevande och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer?”

Men magstark är just vad den 100-åriga konfliktens verklighet ofta är. Den sionistiska rörelsens strävan att etablera en judisk stat i Palestina uppstod visserligen i en kontext av antisemitism och pogromer i Europa, men var samtidigt inspirerat av andra europeiska koloniseringsprojekt. Gemensamt för dessa var att de strävade efter att bygga ett nytt samhälle på en plats som redan var befolkad – ett projekt som överallt följde en liknande dynamik av etnisk rensning, tvångsassimilering, permanent underordning och i värsta fall folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 27 mars, 2024

Vänstern i väst vet alltid bäst

Den tyska vänsterprofilen Sahra Wagenknecht (längst till höger), som fram till 2023 företrädde Die Linke, avbildas vid en karnival i Mainz. Bredvid henne sitter Alice Weidel, ledare för högerextrema AfD. Båda toppolitikerna har motsatt sig stöd till Ukraina efter invasionen. Foto: Michael Probst/AP.

Fastän den ryska ledningen är tydlig med att hela Ukraina borde vara ryskt, påstår ”fredsvänstern” att förhandlingar är möjliga. Därmed ställer de sig på Putins sida.

Ni har säkert hört det förr: Om ryssarna slutar kriga blir det fred i Ukraina. Om ukrainarna slutar kriga finns det inte längre något Ukraina.

I all sin enkelhet sammanfattar det vad kriget i Ukraina fortfarande handlar om efter två år. Det är därför frasen ständigt återkommer, formulerad ungefär som ovan.

Men det finns en hel del som inte håller med, som tycker att det är en otillåten förenkling. Däribland stora delar av den internationella vänstern, de som säger nej till att skicka vapen till Ukraina. Låt oss för enkelhetens skull kalla dem ”fredsvänstern”. De menar att vad som krävs för att få slut på kriget är omedelbart eldupphör och förhandlingar. Mer vapen till Ukraina kommer bara att förlänga kriget.
Underförstått skulle Ukraina kunna köpa sig fred genom att avstå från de landområden som annekterats av Ryssland – Krim och östra Ukraina. Ju längre kriget fortsätter utan något avgörande, desto starkare lär pressen bli på Ukraina att acceptera en sådan lösning.

Problemet är att ukrainarna inte går med på detta. De pekar på att det skulle permanenta en flyktingkatastrof där miljoner förlorar sina hem. Folk som bor i de ockuperade områdena är inte är beredda att fortsätta leva på knä under ryskt förtryck.

Men fredsvänstern vill bara ha slut på kriget till varje pris. Därför vill man inte heller lyssna till den ukrainska vänstern, som just i frågan om kriget i grund och botten är överens med sin regering om att landet måste försvaras. Just därför verkar fredsvänstern i väst anse att den ukrainska vänstern inte är någon ”verklig” vänster. Därför är de inte intresserade av att sprida tidningsartiklar av den ukrainska vänstern, eller gå på möten där ukrainska socialister lägger ut texten, eller ens att delta i demonstrationer för Ukrainas sak.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Fredsvänstern lägger i stället sin mesta energi på att förklara vad de menar är orsakerna till kriget, framför allt att Väst pressat Ryssland genom att utvidga Nato österut, så att Ryssland till slut tvingats att reagera – argument hämtade från de ryska trollfabrikerna.

Märkligt nog vägrar de att lyssna till det som Vladimir Putin menar är kärnan till varför kriget inleddes. Sedan ett tiotal år tillbaka har han gång på gång återkommit till idén om att Ukraina inte har något existensberättigande, att det aldrig har funnits någon ukrainsk nation eller kultur. Hans målsättning är att gå till historien som den som återupprättar det gamla ryska imperiet.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Dmitrij Medvedev, som under 2008–2012 var Rysslands formella president och som fortfarande sitter vid Putins sida, sammanfattade detta den 17 januari i år på Telegram:

”Ukrainas existens är dödlig för ukrainarna. Då menar jag inte bara den nuvarande staten, utan varje, absolut vilket Ukraina som helst. Varför? Närvaron av en oberoende stat på historiskt ryska territorier kommer att vara ett ständigt skäl för oss till förnyade fientligheter. […] Men den ukrainska befolkningen kommer till slut att välja livet och inse hur katastrofal Ukrainas existens är för dem. I valet mellan evigt krig, oundviklig död och liv kommer den överväldigande majoriteten av ukrainare att till slut välja livet.”

Medvedev förklarade att det är ”100 procents sannolikhet” för en ny konflikt, oavsett vilka säkerhetsgarantier som undertecknas mellan Ukraina och Väst. ”Varken Ukrainas associering med EU eller ens anslutning av detta konstgjorda land till NATO kommer att förhindra det”, förklarade Medvedev och tillade att en sådan konflikt kan komma att inträffa inom 10 eller 15 år.

Egentligen är alltså folket i Ukraina, inklusive vänstern, överens med den ryska statsledningen om krigets grundorsaker. Men fredsvänstern vill inte lyssna på någon av sidorna. De kommer inte att kommentera Medvedevs uttalande. De lösningar till konflikten de förespråkar kräver att de är blinda och döva för vad parterna verkligen säger.

Det som de förespråkar är inte en lösning för fred. Det är att i praktisk handling ställa sig på Putins sida i kriget och bädda för folkmord.

Jan Czajkowski
Medlem i Ukraina-solidaritet.
Ledare 27 mars, 2024

Snaran dras åt runt bosättarpolitiken

Israeliska bosättare under högtiden Purim i Hebron på Västbanken. Foto: Leo Correa/AP.

I skuggan av Gazakriget har de israeliska bosättarna trappat upp våldet mot palestinier på Västbanken. Nu börjar västvärlden äntligen agera. Men Sverige går i motsatt riktning.

”Före kriget var Gaza världens största utomhusfängelse. I dag är det världens största kyrkogård.”

Orden uttalades inte i en megafon på Odenplan, utan av EU:s utrikeschef Josep Borrell den 22 mars efter att dödssiffran i Gaza stigit över 31 000 människor. ”En kyrkogård inte bara för tiotusentals palestinier”, fortsatte han, ”utan även för internationell rätt.”

EU hade då nått en överenskommelse om sanktioner mot israeliska bosättare, som i skuggan av kriget i Gaza har trappat upp sitt våld mot palestinier även på annat håll. Enligt de palestinska hälsomyndigheterna har mer än 400 palestinier dödats av israelisk eld i Östra Jerusalem och på Västbanken.

Liknande lagstiftning finns även i Storbritannien och Frankrike, och på initiativ av regeringarna i Spanien och Irland förs även samtal inom unionen om associationsavtalet med Israel.

Västvärldens politiska ledare har alltså inte bara börjat tala klarspråk om Israel, de har äntligen börjat agera. Rättframheten är sen, med tanke på hur länge den israeliska bosättningspolitiken har pågått, men likväl är den hoppingivande.

Även den amerikanska regeringen har tagit sikte på bosättarrörelsens finansiering. Den 1 februari utfärdade president Joe Biden ett dekret, ”Ytterligare åtgärder för att främja fred, säkerhet och stabilitet i Västbanken”, som snabbt användes för att förbjuda två våldsamma bosättare inresetillstånd i USA. Den 14 mars införde de sanktioner mot ytterligare tre individer, och för första gången även mot två av deras bosättningar – ”Moshes gård” och ”Zvis gård”, som använts som baser för attacker mot palestinier.

I oktober tog sig till exempel bosättaren Moshe Sharvit in med beväpnade män i den palestinska byn Ein Shibli i norra Västbanken och beordrade dem att utrymma platsen, varefter ett hundratal palestinier flydde för sina liv.

Sanktionerna innebär inte bara att bosättarna hindras från att ta emot betalningar via västerländska banker och bolag, utan att även israeliska banker måste frysa deras bankkonton för att inte uteslutas från internationella betalningssystem.

När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Israels finansminister Bezalel Smotrich, som leder högerextrema Religiösa sionistpartiet och själv bor i en illegal bosättning, anklagar den amerikanska regeringen för att vilja ”förmörka hela den israeliska staten” och ”etablera en palestinsk terrorstat”. Han lovar också att bekämpa sanktionerna och försvara bosättarna. De anklagar i sin tur Joe Biden för antisemitism och blodsanklagelser, en trollkonst som har förlorat sitt skimmer. De har också börjat leta efter alternativa inkomstkällor som gräsrotsfinansiering.

Som aktivisten Ori Kol skriver i det israelisk-palestinska vänstermagasinet +972 återstår många frågetecken: ”Hur kommer sanktionerna att påverka företagen som jobbar med dessa utposter? Leverantörerna som förser gårdarna med varor? Organisationerna som skickar frivilliga att hjälpa till med att hålla vakt?”

Att rikta in sig på individer, och sedan bosättningar är två bra första steg. Men den stora frågan är när man kommer att ta i frågan om den israeliska regeringens roll. Den gör nämligen allt för att understödja dessa extrema bosättare, inte minst genom att ständigt ge tillstånd för nya bosättningar och se genom fingrarna med deras våld. Vi får hoppas att USA snart öppnar för att dra in stödet till Israels krigsmakt.

Men den svenska regeringen, som verkar ha bestämt sig för att strida om jumboplatsen i varenda politisk fråga, riktar in all energi på att komma åt palestinierna. Först stoppade man biståndet till FN:s palestinska flyktingorgan UNRWA, baserat på rykten om att de samarbetat kring terrordådet den 7 oktober, trots att de är den organisation som är bäst lämpad för att distribuera stödet i Gaza.

Och i den nya gemensamma biståndsstrategin för Israel och Palestina som presenterades den 21 mars nämndes inte ordet ockupation (däremot ”tilltagande bosättarvåld”), till skillnad från den tidigare Palestinastrategin där det uttryckliga målet var få ”ett slut på Israels ockupation”.

Samtidigt som FN:s säkerhetsråd manar till vapenvila, och allt fler västländer agerar för att få ett slut på bosättningspolitiken, går Sverige alltså i motsatt riktning. När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 26 mars, 2024

Med fantastiken som vapen

Drivmedel. I R.F. Kuangs nya roman är det graverade silvertackor som driver på den industriella revolutionen. Foto: AP.

”Babel” välter redan under sin jungfrufärd. Men vrakresterna skimrar. Rasmus Landström upptäcker fantasyn som en kista full av skarpslipade politiska vapen.

Det är märkligt att läsa en bok som handlar om översättningar som en form av våld i en tid som denna. Krig i Europa, Ryssland på rövarstråt, Gazaremsan på väg att utraderas. Att i ett sådant läge jämföra Nils Håkanssons och Marianne Tufvessons värv med huliganverksamhet känns lite fånigt. Samtidigt vet varenda humanist att det finns en inneboende brutalitet i att överföra en text från ett språk till ett annat. Givetvis också skönhet, men en skönhet som uppstår ur destruktionen av originalet – likt en ruin i månsken. Översättningens våld tål att diskuteras – även när världen står i lågor. Men hur? Författaren Rebecca F. Kuang har fattat galoppen: genom fantastiken. 

Babel. En hemlig historia utspelar sig i ett kontrafaktiskt 1830-talets Oxford. En 600 sidor lång roman som skulle kunna beskrivas som en blandning mellan Donna Tartts Den hemliga historien, Philip Pullmans Guldkompassen och Frantz Fanons Svart hud, vita masker. Det låter vansinnigt – och det är det också. I Kuangs Oxford har en revolution skett: forskarna vid Babel-institutet har insett att silvertackor med graverade översättningar laddar föremålen med de främmande språkens kraft. Detta har i sin tur lagt grunden för Storbritanniens imperium och skapat en industriell revolution (silverrevolutionen), som också alstrat motstånd i form av chartister och ludditer (i Kuangs värld är William Blakes ”mörka sataniska kvarnar” silverpläterade). 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Kommentar/Kultur 25 mars, 2024

Systemutvecklaren Torsten längtar efter någon att fjällvandra med. Foto: SVT.

”Gift vid första ögonkastet” har gentrifierats. Men SVT borde inte vara rädda för arbetarklassen – undersköterskor och systemutvecklare har all anledning att gifta sig.

Vem bryr sig om att tussilagon har börjat spira – deltagarlistan till årets ”Gift vid första ögonkastet” är ute!

Min pepp är som alltid på en orimligt hög nivå. Vilka blir årets matrelaterade matchning med svenska folket efter taco- och carbonaraparen? Vilka kommer att bli årets stelaste möte, som kuddmur-paret eller fjolårets ”Järna-hippie möter innekatt”? En sak är säker: jag kommer att titta.

Och människorna verkar hyggliga. Rosanna tycker att det är ”attraktivt om man kan backa med släp”, och Linnea att om hennes ”blivande man är gudfar så kommer jag tycka det är supersexigt”. Inga konstigheter.

Men så ser jag yrkeslistan, och håll i er: projektledare, kommunikatör, koordinator, produktägare, enhetschef, medieentreprenör, systemutvecklare och marknadsansvarig. Knappt ett enda jobb som man vet vad det betyder. Alla killar ser ut att heta professional managerial-Claes.

Allt är mer smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos

Och det är inget fel på de här människorna, men jag tycker mig se ett skifte i reality. Klyschan är ju att arbetare aldrig får synas i tv förutom när de målar sig blå i Robinsonfinalen. Håller arbetarklassen på att skuffas undan från sin sista mediala utpost?

Redan under förra säsongen reagerade jag på hur snabbt paren anammade psykologernas språk, och började prata ”flytande HR – med verktyg som de behöver för att känna sig sedda.” Och förutom när Arvid lovade smeta in Ida med pasta och ”tejpa för munnen” på henne var sex också märkligt frånvarande i serien. Allt är mera smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos. Se bara på vilket senaste årens största värderingsbråk är: att Anton satte på Björn Rosenströms ”Raggarrock” under en sen timme på midsommarafton. I en säsong visade sig någons ”källa till magont” vara att han flyttat som barn – vilket han avslöjade på lyxspaet Yasuragi.

Allt som inte är helylle skrapas däremot bort. Både inom serien – och utanför den. Jag har alltid haft dubbla känslor inför kritiken mot exploatering av arbetare inom reality, från ”Paradise hotel” till ”Ullared”. Kritiken om att arbetare sällan kommer till tals i övrig media är korrekt, och att reality kan ha ett besvärande utifrånperspektiv där vi förväntas skratta åt snarare än med deltagarna. Men mycket ligger också i betraktarens ögon, och ibland undrar jag om det räcker med att visa en arbetare som dricker gin på en camping utanför Ullared för att det ska ses som exploatering – när personen bara njuter av livet.

Jag längtar efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt fler Foodorabud och undersköterskor

Och om det nu stämmer att den övre medelklassen har erövrat ännu en arena från arbetarna, så är en enkel vänsterkritik att kräva större representation. Och det är väl rimligt. Men kanske bevittnar vi också nästa steg i det övre mellanskiktets deklassering. Synlighet betyder inte nödvändigtvis makt, för den klass som vi jämt glömmer bort i sådana här diskussioner är överklassen. Som någon ska ha sagt, det kan ha varit Wallenberg: ”Bara valar som visar sig kan harpuneras.” Därför längtar jag efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt vill jag se fler Foodorabud och undersköterskor.

Vi ser alltså ännu ett exempel på det som ekonomihistorikern Lovisa Broström har upprepat, nämligen att arbetarklassen och medelklassen får allt mera gemensamt, på grund av övervakning, npm-styrning och skenande bostadslån. Men samtidigt som klassernas livsvillkor allt mer liknar varandra, får arbetarklassen allt svårare att hitta kärleken, som ekonomiprofessor Anne Boschini förklarade i Flamman nyligen.

Jag skulle önska att SVT-experterna tar in deras kunskap, och vågar blanda upp med fler deltagare från arbetarklassen. Samt bryter upp den ai-genererade Spotify-jazzen med könsrock. Giftassugna i hela världen, förenen eder!

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 23 mars, 2024

Palestinarörelsen i Stockholm går skilda vägar

Palestinarörelsen demonstrerar på Sergels torg i Stockholm efter Israels invasion av Gaza i oktober. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Förvirring råder inom Palestinarörelsen inför att två demonstrationer anordnas samtidigt på lördagen. Palestinska arbetsgruppen anklagar den tidigare medarrangören för hotelser och våldsbejakande slagord. Men Together 4 Palestine avfärdar det som ryktesspridning.

Lördagen den 23 mars hålls två separata palestinska demonstrationer i Stockholm – samtidigt, klockan 13.

De två arrangörerna, Together 4 Palestine och Palestinska arbetsgruppen mittersta Sverige, har gemensamt stått bakom det senaste halvårets stora demonstrationer till stöd för Palestina i Stockholm. Nu går de skilda vägar – bokstavligt talat. De förstnämnda samlas på Sergels torg för att tåga mot USA:s ambassad, medan Arbetsgruppen samlas på Odenplan för avmarsch mot Utrikesdepartementet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 23 mars, 2024

Bombhögern är en samhällsfara

Greta Thunberg demonstrerar tillsammans med Svenska Freds mot Rysslands krig. Foto: Fredrik Persson/TT.

Tidöregeringen ger sig på fredsrörelser, medier, kultur och studieförbund. Allt för att stoppa arenor för fritt tänkande.

När jag var 14 gick jag med i en ungdomsorganisation. Det blev mitt första möte med föreningsdemokrati, engagemang och nätter på luftmadrass i gympasalar. Det blev också starten på ett politiskt liv.

Delvis har jag allmänna arvsfonden att tacka för det. För ungdomsrörelsen, liksom för barn-, äldre- och funkisorganisationer, är fonden en viktig del av det som gör verksamheten möjlig. Det kan handla om orientering för 65-plussare, djur och natur för barn på sjukhus, eller digitalisering för personer med hörselnedsättning.

Men nu kan det vara slut med arvfondsprojekt. Den femte mars presenterade nämligen Riksrevisionens ”effektivitetsdelegation” en granskning av fonden, där slutsatsen var att den bör avvecklas.

Anledningarna som presenteras är häpnadsväckande. I korthet menar man att fonden har för mycket pengar som den inte gör av med, samtidigt som projektbidragen inte används tillräckligt ”effektivt”. Därtill har man hittat fusk och kriminalitet.

Det sista är naturligtvis allvarligt. Men analysen av effektivitet och pengaöverflöd sträcker sig ungefär till godtyckliga uttalanden om bidrag som är ”för stora”, samt att ”inget annat land gör så här”.

Som alla föreningsmänniskor förstår kommer detta att bli ett dråpslag för civilsamhället. Idéburna organisationer är nämligen inga företag. De drivs inte av att göra vinst utan bygger på värden om meningsskapande, öppenhet och delaktighet. Ofta finns inga naturliga intäktskällor förutom en medlemsavgift, som inte kan vara hur hög som helst.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen är förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring.

Men det är ingenting som regeringen kommer att bry sig om. Tvärtom blir det ytterligare ett i raden av politiska beslut riktat mot människors fria organisering, den fria kulturen, media, och allt som främjar fritt tänkande. I höstas blev studieförbunden av med en tredjedel av sin finansiering. Och när det nya mediestödet presenterades visade det sig vara utformat på ett sätt som missgynnar vänsterpressen.

I höstas skrev Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, en uppmärksammad krönika i Dagens Nyheter (23/8) om Norrköpings kulturpolitik. Han såg den pågående kommersialiseringen av kultursektorn i kommunen som ”en syntes mellan en nyliberalism som tar hänsyn bara till kultur som kan mätas i siffror och en nyfascism som tyglar konstens och kulturlivets kritiska röster.”

Samma analys går att göra av regeringen, men med en viktig skillnad. Där är fascismen parad med konservativ bombhöger, snarare än nyliberalism. Vi får tal till nationen. Andra tal om att försvara Sverige ”med vapen i hand”. Fredsrörelsen, som varit högljudda motståndare till Nato, straffas med indragna bidrag. Och public service, som i många år levt med högerns hot om nedläggning, är så förtegen om situationen i Gaza att granskningsnämnden fäller dem för partiskhet med Israel.

Göran Greider skrev i Dagens Nyheter (8/1) att det rör sig om ”militarisering av våra medvetanden”. Texten blev januaris antagligen mest utskällda, men nog har han en poäng. När kritiska röster tystas och journalistiken slutar göra sitt jobb, finns färre filter mot propagandan.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen har ett egenvärde som inte ska förringas. Men de är också förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring. Starka viljor vill se oss marschera i takt. Att stå upp för kultur bortom det kommersiella, orientering för 65-plussare och 14-åringar på luftmadrass i gympasalar, har därför blivit viktigare än någonsin.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Krönika 22 mars, 2024

Superjakten ”Norn”, som ägs av mångmiljardären Charles Simonyi och hans svenska fru Lisa Persdotter, kostade 2,6 miljarder kronor att bygga. Foto: Anders Wiklund/TT.

”Jag tycker inte man behöver veta allt om alla, alltid”, upprepar finansmarknadsminister Niklas Wykman – om vilken jag vet för mycket, för jag vet att han har delad hundvårdnad med Romina Pourmokhtari (jag skyller på kvällspressen) – gång på gång i Agendastudion.

Man hajar till, med tanke på att sittande regering hittills har gjort vågen för snart sagt varje form av övervakning. Men nu är de alltså bekymrade över den personliga integriteten? Och: vilken diaboliskt kraftfull form av övervakning pratar Wykman egentligen om, som kan beskrivas som att ”veta allt om alla, alltid”? Hjärnelektroder? Ett sauronskt öga?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Inrikes 22 mars, 2024

Lokalbor och samer gör motstånd mot ny gruvpolitik

Bluelake Minerals planerade gruva i Rönnbäcken söder om Tärnaby är ett av de projekt som kan komma att få ett snabbt tillstånd av EU:s nya mineralpolitik. De tre dagbrotten och övriga anläggningar kommer att omfatta ett område som är lika stort som Stockholms innerstad. Foto: Erland Segerstedt.

I december beslutade EU att öka utvinningen av kritiska metaller som behövs för omställningen, samtidigt som Tidöpartierna vill bjuda in stora gruvbolag till Sverige. Men den nya jakten på fyndigheter skapar också konflikter.

Myrviken, Österåsen, Västeråsen, Möckelåsen, Skallböle, Böle – de små byarna avlöser varandra i snabb följd. En del består bara av ett tiotal hus. Några är större, och i Myrviken finns affär och skola. Just nu ligger snön mer än halvmeterdjup, men de öppna fälten visar att det bedrivs jordbruk i bygden. Åt ena hållet skymtar man ibland en bit av Storsjön. När vi kommer ut ur ett skogsparti uppenbarar sig Oviksfjällens mjukt rundade former åt andra hållet.

Inget skvallrar om att området på kort tid har blivit ett hett område i jakten på ämnen som vanadin, molybden, nickel och kanske även uran. Sedan nya undersökningstillstånd beviljats under förra året är det inmutade området 1,5 kvadratmil stort. Det bolag som kommit längst i planerna är australiska Aura Energy. De siktar på att i sommar lämna in en ansökan om att etablera ett dagbrott där man i ett första skede vill bryta 42 miljoner ton malm. Det är väsentligt mer än vad som utvanns i Falu koppargruva under dess månghundraåriga livstid.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.