Den amerikanske miljardären Warren Buffets uttalande: ”Det pågår ett klasskrig och det är min klass, de rika, som för kriget och som vinner det” har bränt sig in i mitt medvetande.
I sex decennier har jag tillhört vänstern. I början som partiansluten, sedan som aktiv sympatisör. Läst vänstertidningar, följt samhällsdebatten, skrivit under protestlistor, bidragit med de pengabelopp jag kunnat. Med andra ord följt vänsterorganisationernas kamp för överlevnad. Överlevnad, eftersom segern hela tiden varit så långt borta. 1968 års uppblossande aktiviteter följdes av ett för alla uppenbarat borttynande. Kapitalets tankesmedjor, kapitalets medier (omnipotenta medier), förde kriget mot oss och – som Warren Buffet säger – de vann.

Vänsterpartiets fyra procent som resultat i valen under lång tid och nu – i bästa fall – sex procent är inget glädjande resultat. Andra mindre vänstergrupper befinner sig i total medieskugga. Finns någonstans men syns inte. Vänstern diskuterar inom grupperna och partierna orsakerna till bristen på framgång. Vill tro att man haft fel taktik, fel politiska argument, fel personer i ledningen. Men ser inte motståndarens absoluta övermakt. Som inte tillåter att vänstern erövrar den minsta lilla bit av den politiska arenan.
Medborgarna hårt indoktrinerade med avsky för allt vad vi kallar socialism. En indoktrinering som börjar i skolan. Skolans historieundervisning, lektionerna i samhällskunskap. Där allt är svart negativt kring socialism som ideologi, som samhällsexperiment.
Sedan fortsätter betygsättningen ”icke godkänd – farlig” i nyhetsmedier, filmer, underhållningslitteratur, ideologisk debatt i alla ”seriösa” publikationer, ledande politikers uttalanden. En oöverstiglig mur av borgerlig ideologisk hegemoni – där socialdemokratin medverkar. Även de som försvarare av ”marknadens” samhälle. För dem är ett annat samhälle inte möjligt. Som resultat ett litet Vänsterparti och de andra vänstergrupperingarna helt ihjältigna.

Efter andra världskriget hade vänstern ett uppsving. I Sverige, i Europa, i de områden som då var kolonier. Kapitalägarna – främst USA:s kapital – hade lång erfarenhet av att hantera en sådan situation. Ibland med vapen, men främst med propaganda (Hollywood). Som Sverige så villigt öppnade upp för.
Så besegrades vänstern globalt. Och Sverige följde med. Situationen verkar i dag tämligen hopplös. Löntagarna nu till stor del ett i samhället utspritt prekariat. Av de större arbetsplatser där löntagarna tidigare kunde fackligt organisera sig återstår i dag mycket få.
 En socialist bör inte tänka negativt. Inte vara pessimist. Men det är svårt att inte falla ner i detta. Vilka är framgångsvägarna? En skribent ute på nätet påpekade så sant att vänstern måste sluta med paroller om samhällsåtgärder som alla inser orealistiska. Men räcker det nu med att vilja återföra skola och sjukvård i samhällets regi? Ett krav som är folkligt accepterat. Men utöver detta? De människor som i dag har sina jobb kvar är något så när nöjda – även med låga löner – och vill inte riskera att ”kantra båten”. De har skrämts att tro att samhälleligt ägande av produktionsmedel och banker är farligt. Att förkortad arbetstid är ogenomförbart. Således svårt att kräva förnuftiga samhällsförändringar. Tankar som även Vänsterpartiet synes ha släppt.
 
Jag väntar på en arbetsgrupp-kommitté som på marxistisk grund analyserar dagens samhällsutveckling. Och förmår ge riktlinjer framåt. Föreslå en realistisk politisk linje.
Till slut: Jag vågar här inte ens diskutera att vi har ett nationalistiskt-fascistiskt parti i Sverige som får större och större framgångar för varje dag. Vet bara att ”snällism” och moralpredikningar om öppenhet och tolerans inte hejdar väljarna från att ställa upp bakom dem. Däremot radikala förbättringar av skolan, sjukvården, äldrevården. Ekonomiska resurser till detta måste regeringen ta fram. Snabbt. Annars väntar avgrunden. Och alla diskussioner om vänsterns vägar blir där omöjliga.