Allt från början och början till allt. Enorm smäll, brinnande himlakroppar, vintergata, encelliga djur, fisk, stormonster och däggdjur. Några miljarder år och så människan, med väl utvecklad förmåga att förstöra.
I romanen Stengudarna har mänskligheten sabbat sin planet Orbus till den grad att det är läge att fly för att överleva. En reservjord har upptäckts – Planeten Blå. Helt oförstörd, med endast ett stort dilemma: ”Supersizade” dinosaurier, som köttar omkring. Det tänker de små människoliven göra någonting åt, och beger sig av för att ta dessa odjur av daga. Allt går inte riktigt som man tänkt sig. Och någonstans uppstår kärlek. Dess urkraft möjliggör möten mellan olika existenser. Det handlar om att fånga tillfället…
Så lätt, så svårt.
Till verkligheten och dess folk: Klimattoppmötet i Köpenhamn. Avtal ska förhandlas fram för att reducera koldioxidutsläppen. Vi lever farligt och hela ekosystem håller på att kolapsa. Den rika världen har skitat ner och vill inte betala. Den panka världen hävdar sin (helt rimliga) rätt att höja sin levnadsstandard. Industrin vill expandera för att göra avkastning och marknadens väl synliga hand kränga varor. Allt är ohållbart, vilket minsta skolbarn förstår, men toppmötets förhandlare har nationella industriella intressen att försvara. Klimatrörelsen mobiliserar, klimatförnekare grupperar och mitt i denna röra ska en hållbar gemensam väg skapas.
Det är storpolitik i kubik.
Om man tror att privatpersoner räddar världen genom att byta glödlampor, är man helt under isen. Vi behöver strukturella förändringar. Vi behöver politiker som fattar modiga beslut, som vågar prioritera miljöhänsyn framför vinstmaximering. Och alla vi som går omkring med en bekymrad rynka i pannan behöver organisera oss. Inte var och en för sig själv, på någon femväxlad cykel, utan i miljontrupp.
Vi behöver mer politik, inte mindre. Och när jag tänker närmre på det; sätta mänskligheten hos en KBT-licensierad psykolog. Självdestruktiviteten behöver behandlas. Akut.