Bok

Med Stalin som gud
Magnus Utvik.
Norstedts förlag. 2011.

En bok med titeln Med Stalin som Gud för snabbt tankarna till Göran Skytte och liknande nykonservativa personers bekännelser om revolutionära ungdomssynder. Författaren Magnus Utviks berättelse om sin tid i det lilla, och för de flesta okända, albanienmaoistiska partiet KPS har dock en annan ansats. Det är också en skildring av det svenska klassamhället och den socialistiska idévärlden. Utvik återger med god inlevelse sin uppväxt i en socialdemokratisk familj i Värnamo.

I tonåren känner han ett behov av att ta ställning mot högern och de tilltagande samhällsorättvisorna. Med en pappa som trots allt är positivt inställd till Sovjetunionen blir inte steget till Kommunistisk ungdom särskilt långt. Den unge trotsige killen finner sig dock inte tillrätta i den lokala KU-klubben där medlemmarna till övervägande delen är proggigt klädda tjejer som tragglar grundcirklar, dricker te, planerar bokbord och mest verkar gilla läget. Trött på att ligga nära sossarna och vänta på ryssarna blir han istället nyfiken på den nystartade vänsterbokhandeln i staden. Efter ett antal samtal med ledargestalten Håkan attraheras han allt mer av dennes verklighetsbeskrivning: USA, Sovjetunionen och Kina har styckat upp världen emellan sig och kväser arbetarklassen i sina respektive hemisfärer. Arbetarklassens verkliga bundsförvanter är Enver Hoxhas okorrumperade och modiga Albanien och i Sverige är det bara ett parti med det tämligen fantasilösa namnet Kommunistiska partiet i Sverige som kan föra revolutionen till seger. I denna har han själv en viktig, rentav avgörande, roll.
När Utvik förflyttas till Göteborg finns vid tiden, 1981, fortfarande en utbredd vänstermiljö och det är de etablerade vänsterpartierna som utgör, inte bara den huvudsakliga måltavlan i den politiska propagandan, utan även den viktigaste rekryteringsbasen. Tillvaron blir allt mer sluten och det mesta av tiden går åt till självstudier och fruktlösa försök att sälja partiets tidning i Brunnsparken tillsammans med ett fåtal andra partikamrater. Ytterligare en partikamrat är sysselsatt med att spränga KPML(r), därför väntar man sig ett snart nytillskott av medlemmar.

Utviks återgivande av uteslutningar, social press, rabblanden av politiska mantran, korsförhör och angiveri är nedslående och väcker många tankar. Drivkraften i denna sektprocess är trosvissheten om att revolutionen står för dörren och att de övriga falska vänsterpartierna står i vägen för den. Det är dock förbryllande hur medlemmarna orkar fortsätta arbetet när tecknen i skyn är så få. Någon revolutionär stämning råder varken på ett nationellt eller internationellt plan 1981-1984. KPML(r) må vid den här tidpunkten fortfarande ha VPK som huvudfiende men deras profilfrågor är snarare att rädda varven och stoppa operahusbygget i Göteborg. Det finns många fler frågetecken som skulle behöva rätas ut men Utvik förekommer kritiken i sitt efterord: ”Jag har inte försökt skriva ner sanningen om SKF/ML och KPS. Jag har bara skrivit min historia.”

Utifrån de smärtsamma erfarenheter författaren har kan hållningen anses begriplig men bidrar till att läsaren får en högst begränsad bild av såväl partiet som tidsandan. Utvik omprövar inte sina egna handlingar fullt ut och gör, efterforskning till trots, inget verkligt försök att skilja på de upplevda omständigheterna och de verkliga omständigheterna. Istället får vi ännu en historia om självuppoffrande idealister och samvetslösa sektledare – inte helt olikt det schablonmässiga överslätandet av utvecklingen i öststaterna som Utvik vill motverka.