Som lärare har det alltid gett mig en särskild njutning att se filmer från skolmiljö, allt från Vänd dem inte ryggen till den franska Att vara och ha. Nu kommer en annan fransman, Laurent Cantet, med en skolfilm och därtill Guldpalmvinnare, Mellan väggarna.
Den utspelas i en förortsskola i nutid och grundar sig på en självbiografisk roman av Francois Bégaudeau, som själv spelar huvudrollen som läraren. Hans elever, som han undervisar i franska, är mellan 13 och 15 år och många av dem har invandrarbakgrund. De är stökiga och okoncentrerade och stora delar av lektionerna går åt till att samla ihop eleverna, tysta ner dem och få dem att lyssna. En del är krävande och oppositionslystna och drar ofta igång upprörda och högljudda diskussioner.
Läraren är tålmodig och ambitiös och kämpar för att väcka deras intresse för grammatik och poesi. Han bemöter dem som är uppnosiga med frän ironi, som nog kan få en svensk lärare att tappa hakan. De som har problem uppmuntrar han energiskt när de gör något bra. Ibland blir han provocerad av deras beteende och försäger sig så att de känner sig kränkta. Han ångrar sig i tysthet och försvarar klassen i kollegiet när klassens övriga lärare anklagar klassen för deras brist på ordning och reda.
Det går rysningar av obehagligt igenkännande i mig när jag hör och ser hur lärarna och rektorn på sina möten bara koncentrerar sig på betyg, poäng, straff och andra sanktioner. Franskläraren tror på eleverna och vill dem väl men han klarar inte att få dem på sin sida. Det blir ett uppror i klassen och en av eleverna, en pojke från Mali, råkar slå till en flicka med sin väska. Pojken relegeras trots fransklärarens protester, vilket leder till att pojkens stränga pappa skickar honom tillbaka till Mali.
Se den, Jan Björklund! Dessa ungdomar har otroligt mycket energi och lust att lära, men man kommer aldrig att kunna väcka deras lust med betyg och straff. Inte heller med den ”ordning och reda” som de inte har fått vara delaktiga i att skapa!