Betong är tungt. Inte något en flyttar på i första taget, men det går. Det bevisar hela den samlade funkisrörelsen som återigen flyttar på betongfundamentet som den socialdemokratiska regeringen gjutit fast sig i rörande LSS. I april har vi vunnit segrar, viktiga delsegrar i kampen om att försvara makten över våra liv.
Den personliga assistansen, som är den mer omdebatterade delen av LSS, är en svensk medborgarrättsrörelses största reform i modern tid. Sprungen direkt ur Independent living-rörelsen, som gjorde sitt intåg i Sverige under början av 1980-talet. En revolution för oss som har en normbrytande funktionalitet som gör att vi behöver stöd för att kunna ta makten över våra liv.
Det som har skett med den personliga assistansen de senaste åren har sällan föregåtts aktiva politiska beslut, men av tydlig signalpolitik med en hög svansföring om fusk. I stället har nedskärningarna letts av Försäkringskassans generaldirektör och rättschef som varit drivande i hårdare tolkningar av rättspraxis. Tolkningar som steg för steg slagit sönder reformen. I höstas tvingades regeringen stoppa utvecklingen genom att pausa alla omprövningar och tillfälligt ändra lagen. Förra veckan fick både generaldirektören och rättschefen sparken.
Igår kom till slut även det den samlade rörelsen, Vänsterpartiet och de borgerliga småpartierna krävt hela tiden – att direktiven till den omfattande LSS-utredningen ska ändras, kostnadsfokuset måste bort för att reformen ska överleva.
Den här kampen handlar inte om en liten svag grupp, den här kampen handlar om hur vi tillsammans organiserar vårt samhälle
Det är inte utan stolthet jag skriver denna text. Stolthet över att vara en del av en rörelse som startade innan min födelse, men som aldrig tvekar på att ta kampen för min rätt till egenmakt, min rätt till assistans. Det är en bred rörelse av solidaritet som har rubbat på betongfundamentet, och det är fortsatt det som krävs för att få loss den socialdemokratiska regeringens fötter från den stelnade massan och kliva upp på barrikaden i stället. För assistansen och LSS är vår gemensamma garant för allas personliga frihet oavsett funktionalitet.
Den cyniska sidan av mig vet att detta är regeringens försök att tysta kritiken inför valet. Den optimistiska ser en ljusning av debatten och fantastisk möjlighet för en vänster att leda en valrörelse där regeringen slutar väga människors liv i penningspåsar eller ställa oss emot varandra. Den här kampen handlar inte om en liten svag grupp, den här kampen handlar om hur vi tillsammans organiserar vårt samhälle. Oavsett hur mycket betong som är i vägen så flyttar vi på den och lämnar den på historiens soptipp att vittra sönder.