Förra torsdagen tog Södermalms politiska majoritet beslutet att bjuda ut stadsdelen på marknaden. Om du är hågad kanske du kan lägga anbud på en parklek eller om det är en fritidsgård eller ett äldreboende du alltid har drömt om att införskaffa.
På Medborgarplatsen hade cirka 100 personer samlats för att protestera medan politikerna sammanträdde i huset bredvid.

Ordet ”rekordgalet” från en av talarna har etsat sig fast som ett särkilt träffande uttryck. I rapporten Privatiseringarnas pris (2005) hänvisar Klas Rönnbäck till Stockholmsstads egna utvärderingar från 2004 och från borgarnas förra mandatperiod 2001. De visar att anhöriga, brukare och anställda upplever sämre kvalitet på både vården och arbetsförhållanden i den privatiserade äldreomsorgen jämfört med den kommunala. Han konstaterar att vinstjakt leder till mindre bemanning som leder till…, ja ni kan räkna ut resten själv.
Överhuvudtaget är det inte mycket man inte kan räkna ut alldeles själv. Konkurrensutsättning, som det heter, handlar också i realiteten om att några få privata aktörer dominerar marknaden, helt enkelt därför att marknaden funkar så. Privatiseringar leder inte heller automatiskt till att verksamheten blir billigare. Rönnbäck tar bland annat upp en rapport från socialstyrelsen som visar att kostnaderna ökat i kommuner som lagt ut verksamheten jämfört med de som inte privatiserat alls.

Internationell forskning visar också att privata vinstdrivande sjukhus leder till sämre vård etc, etc. Ja, ni vet själva. Ni har hört det tusen gånger förut– Ideologi går före förnuft. Jag vevar nu samma gamla positiv som när jag började skriva i början av 90-talet. Många fler och namnkunnigare personer än jag har hävdat samma sak i årtionden. Vad-var-det-jag-sa-tillägget har på senare år skänkt en extra krydda åt systemkritiken. Men det biter inte, för fakta har slutat sparkas för länge sedan. Vi utsätts för ett omvälvande samhällsexperiment men helt i medieskugga. Stockholms två stora morgontidningar har inte nämnt att en revolution drog igång i torsdags. Vår offentlighet är tömd på ideologiska ekonomiska resonemang och det förekommer ingen debatt.
I början av 90-talet kändes det som om det stod och vägde. Samhället skulle kunna ta en annan väg och socialdemokraternas högervridning kändes inte självklar. Idag har den religiösa sekten Konkurrensivrarna vunnit. De bygger inte bara om samhället, så att konkurrens genomsyrar vårt vardagsliv. Våra hjärnor tillvänjs undan för undan eftersom konkurrenssekten utplånar all konkurrens inom åsiktsbildningen. Konkurrenssamhället ex­panderar sina gränser och vi är så till den milda grad hjärntvättade att knappt någon reagerade på att exempelvis public service sänt en starkt redigerad tävling mellan barn i form av en dokusåpa. Där exempelvis barn grät för att föräldrar valde en ny bil istället för att träffa dem. I underhållningssyfte skulle barnen inte bara konkurrera med varandra. Public service fick barnen att tro att de blivit utkonkurrerade av ett motorfordon om sina föräldrars kärlek.

Konkurrens och tävling som ledande samhällsprincip är djupt destruktivt och dessutom omoraliskt. Bara ett fåtal kan ju vinna och så många förlora. Vad gäller den kommunala verksamheten är det bara som vanligt när det gäller borgarna, en gigantisk förmögenhetsomfördelning. Skattepengar ska användas ge vinst åt ett fåtal istället för att berika verksamheten. Det värsta är att kapitulera inför den uppgivenhet jag känner när det istället är glödande aktivism som behövs för att ta upp konkurrensen med den kvävande borgerliga hegemonin.