I juli förra året rapporterade CNN att många kinesiska arbetare bytte ut prestigefulla kontorsjobb mot flexiblare arbetarjobb. En 27-åring från Wuhan förklarade:

– Jag gillar att städa. När levnadsstandarden förbättras i hela landet ökar också efterfrågan på hushållstjänster. Förändringen gör att jag inte längre känner mig yr i huvudet. Jag känner mindre mental press, och är full av energi varje dag.

Sådana attityder presenteras som opolitiska, eftersom de avvisar både våldsamt motstånd mot makten och all dialog med makthavarna. Men är detta verkligen de enda alternativen för de alienerade?

De massprotester som pågår i Serbien antyder andra möjligheter. Demonstranterna erkänner inte bara att något är ruttet i Serbien, utan insisterar också på att inte låta förruttnelsen fortsätta.

Protesterna började i november i landets näst största stad Novi Sad, efter att ett tak kollapsat och dödat 15 personer samt skadat två svårt vid en nyligen renoverad järnvägsstation. Demonstrationerna har sedan dess spridit sig till 200 serbiska städer och småorter, samlat hundratusentals människor och blivit den största studentledda rörelsen i Europa sedan 1968.

Det är uppenbart att takraset bara var gnistan som tände en redan laddad missnöjesbomb. Demonstranterna oroar sig för flera frågor, som utbredd korruption, de ekologiska riskerna med regeringens planerade satsning på litiumutvinning, till den allmänna arrogans som Serbiens president Aleksandar Vučić visar mot folket. Vad regeringen framställer som en plan för att få tillgång till globala marknader, ser unga serber som en förevändning för att dölja korruption, sälja ut nationella resurser till utländska investerare under tvivelaktiga former, och gradvis eliminera oppositionella medier.

Men vad gör demonstrationerna unika? Ungdomarnas mantra är: ”Vi har inga politiska krav och håller oss på avstånd från oppositionspartier. Vi kräver bara att de serbiska institutionerna ska arbeta i medborgarnas intresse.” För detta ändamål insisterar de, nischat men bestämt, på transparens kring renoveringen av Novi Sads järnvägsstation, tillgång till alla dokument om olyckan, avskrivning av anklagelser mot dem som greps under den första anti-regeringsprotesten i november, samt rättsliga åtgärder mot dem som attackerade studentdemonstranter i Belgrad.

Demonstranterna vill alltså bryta med den politiska kultur som hjälpt det styrande partiet att hålla staten som gisslan genom att kontrollera alla institutioner. För sin del har Vučićs regering reagerat både med våld och med en taktik som i boxning kallas clinch – när en boxare håller fast sin motståndare för att förhindra fria slag.

Ju mer panikslagen Vučić blir, desto mer desperat blir han att försöka sluta ett avtal med demonstranterna. Men demonstranterna vägrar dialog. De har specificerat sina krav och insisterar på dem utan kompromisser.

Demonstranterna erkänner inte bara att något är ruttet i Serbien, utan insisterar också på att inte låta förruttnelsen fortsätta.

Traditionellt bygger massprotester åtminstone implicit på hot om våld, kombinerat med en öppenhet för förhandlingar. Här ser vi dock motsatsen: Serbiens demonstranter hotar inte med våld, men de har också avvisat dialog. Denna enkelhet skapar förvirring, liksom den skenbara avsaknaden av tydliga ledare. I denna snäva mening har protesterna vissa likheter med bai lan.

Förr eller senare måste organiserad politik komma in i bilden. Men för tillfället skapar demonstranternas ”opolitiska” hållning förutsättningar för en ny politik, snarare än en upprepning av det bekanta spelet. För att upprätta lagen måste brädet rensas.

Detta är skäl nog för resten av världen att ovillkorligt stödja protesterna. De bevisar att en rättfram uppmaning till lag och ordning kan vara mer omstörtande än anarkistiskt våld. Serberna vill ha rättsstatliga principer utan de oskrivna regler som möjliggör korruption och auktoritärt styre.

Demonstranterna är långt ifrån den gamla anarkistiska vänstern som dominerade demonstrationerna 1968 i Paris och andra delar av västvärlden. Efter att ha blockerat en bro över Donau i Novi Sad i 24 timmar, beslutade de unga demonstranterna att förlänga sin manifestation med ytterligare tre timmar – för att städa upp området. Kan man föreställa sig de stenkastande parisarna 1968 göra detsamma?

Medan vissa kanske ser de serbiska demonstranternas politiskt motiverade opolitiska hållning som hycklande, är det snarare ett tecken på deras radikalism. De vägrar att bedriva politik enligt de existerande och mestadels oskrivna reglerna. I stället vill de ha en förändring i hur landets institutioner fungerar.

Den största hycklaren i denna berättelse är dock Europeiska unionen, som avstår från att sätta press på Vučić av rädsla för att han ska driva Serbien närmare Ryssland. Medan EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har uttryckt stöd för det georgiska folket som ”kämpar för demokratin”, har hon varit märkligt tyst om upproret i Serbien – ett land som officiellt har varit kandidat för EU-medlemskap sedan 2012. EU låter Vučić få igenom sin vilja, eftersom han lovat stabilitet och export av litium, en nyckelkomponent för elfordon.

EU:s tystnad, trots anklagelser om valfusk, har gång på gång lämnat det serbiska civilsamhället i kylan. Är det då förvånande att så få EU-flaggor syns bland demonstranterna? Idén om en ”färgrevolution” likt den i Ukraina för 20 år sedan har förlorat sin dragningskraft. EU har nått ännu en politisk bottennivå.

Först publicerad den 13 februari i Project Syndicate. Översättning av Leonidas Aretakis.