Serien har kritiserats för att vara tråkig. ”Jag upplevde den som ansträngd och inövad, full av milt underhållande men uppenbart framtvingade bråk”, skriver Naomi Fry i magasinet The New Yorker, och Sveriges Radios USA-korre Roger Wilson sade ungefär samma sak när han pratade om såpan för ett par veckor sedan.

När man lyfter fram undantag som om de vore regel riskerar man att gå ärenden åt precis de krafter man hävdar sig vilja motverka.

Men jag håller inte med. Tvärtom är det dess realistiska skildring av småaktiga interna konflikter – typiska för de kvinnliga gemenskaper serien är baserad på – som gör den sevärd. De åtta kvinnor tittaren får följa är intelligenta, välformulerade och roliga, vilket gör deras psykosociala dynamik mer intrikat och därmed mer intressant än de plakatfulla skrikmatcher som vanligtvis präglar genren – mormoner dricker ju förstås inte heller alkohol.

Men det främsta skälet till att The secret lives har blivit en snackis är sannolikt för att den går att skohorna in i diskussionen om tradfruar (tradwives). I The New Yorkers kulturpodd ”Critics at large” nämner Naomi Fry programmet i samma andetag som Hannah Neeleman, känd som Ballerina farm. Även hon är mormon, och engagerad i vad som i de kretsarna kallas för ”homesteading” – alltså självförsörjande jordbruk. Hon är dessutom skolad ballerina och skönhetstävlingsvinnare, och inför sina miljontals sociala medier-följare postar hon om livspusslet med sina åtta (!) barn, surdegsbak, skörd och djurskötsel.

Men mormonmammorna på Disney Plus är inte alls representativa för en eventuell tradfru-trend. Serien är snarare propaganda mot den traditionella hemmafrurollen. För efter de åtta avsnitten går det nämligen inte att dra några andra slutsatser än vad vi visste redan för hundra år sedan – att ”traditionella familjevärderingar” är en tragedi för alla inblandade. Eller, snarare, för kvinnorna och barnen.

Momtok-tjejerna är ingen enhetlig grupp av dygdiga ”traditionella fruar”. Hälften är skilda från papporna till sina barn, antingen för att de gift sig för unga eftersom de blivit gravida av misstag, eller för att deras män var kontrollerande och manipulativa. Vid ett tillfälle kritiserar Demi de moraliska påbud som finns inom deras religion som gör att folk gifter sig innan deras hjärnor ens hunnit utvecklas färdigt.

Vissa av tjejernas öden under seriens gång hamrar in den här poängen särskilt väl. I det första avsnittet får vi veta att 30-åriga Taylor precis separerat från pappan till sina två barn efter att hon gjort skandal när hon avslöjat att en del av paren i Momtok ägnat sig åt swinging. Kort därefter träffar hon en ny man, exmissbrukaren och nyligen konverterade mormonen Dakota, och de råkar bli gravida. Taylor misstänker att Dakota är otrogen och ett bråk urartar i våld. Ändå tjatar både den svartsjuka Dakota och Taylors familj om att de måste gifta sig eftersom det enligt deras tro är skamligt med barn utanför äktenskapet. Det är nästan kroppsligt plågsamt att se Taylor brottas med sin motvilja och rädsla för Dakota och sin vilja att göra familjen till lags.

Tradfru-diskursen har löpt amok i den mediala offentligheten i ett par år nu. Från debatten om huskvinnan via den påstått konservativa podden ”Della Q” till soft girls har det under lång tid rått konsensus hos proffstyckare om förekomsten av en antifeministisk och värdekonservativ våg bland unga kvinnor. I mars i år beskrev Katrine Kielos-Marçal en sociala medier-trend där unga tjejer ”drömmer om att stanna hemma med hypotetiska (och helt bildsköna) barn eftersom de tycker att det är tråkigt att gå till jobbet”, i juli rapporterade SVT om att vara ”hemmaflickvän trendar på sociala medier” och tidigare i oktober intervjuade DN insidan en sociolog som fick uttala sig om att ”fenomenet tradwives, där kvinnor väljer ett traditionellt liv som hemmafruar, blir allt vanligare i sociala medier”.

Samtidigt finns det paradoxalt nog en parallell överenskommelse om ett växande åsiktsgap mellan unga män och kvinnor, där männen drar åt höger och kvinnor åt vänster. Men medan det senare är ett väl belagt, verkligt fenomen, gör The secret lives of Mormon wives det tydligt att trad wife-gagget suggererar fram en illusion om en samhällstendens, som inte existerar bortom ett par krönikörer och SVT-redaktörers fantasi.

Momtok-medlemmen Jen, 24 år gammal, försörjer sin platinablonda överklassmake Zac och deras barn genom samarbeten på sociala medier. Jens mamma är latina och städerska på det sjukhus där Zacs pappa är överläkare, men i deras relation ser maktdynamiken annorlunda ut eftersom Jen är den som tar ekonomiskt ansvar medan Zac läser läkarutbildningen.

Inte ens tjejer uppfostrade i självaste mormonkyrkan är med andra ord särskilt sugna på att leva som de, alltså kyrkan, lär.

Några avsnitt in i serien framkommer det hur kontrollerande och svartsjuk Zac är, vilket slutar i en sorts socialrealistisk thriller om psykisk misshandel. När tjejgänget åker på födelsedagsresa till Las Vegas hänger Zac på som förkläde, och när Jen mot sitt vetande hamnar på ett överraskningsfirande på den manliga strippklubben Chippendales ser man hur hon drabbas av panik över rädslan för hur hennes make kommer reagera när han får veta. Mycket riktigt påstår Zac direkt att Jen är lössläppt och har varit otrogen, hotar med skilsmässa, förbjuder därefter sin fru att umgås med Momtok och tvångsförflyttar hela familjen till New York.

Hela poängen med Momtok, som Jessi, Mayci och gänget upprepar som ett mantra, är att göra upp med misogyna tendenser i mormonkyrkan och hjälpa varandra att till exempel lämna sina farliga äktenskap. Just Mayci och Jessi har separerat från våldsamma män och skräder inte orden när det kommer till Dakotas och Zacs beteenden. Samtidigt består ytterligare en deprimerande sidoberättelse av att tittaren får följa Jessis ”mommy makeover” – hon ska förminska blygdläpparna, ”tajta till” sitt kön och göra ett tredje bröstlyft, vilket visar hur även hon förstås lyder under den behagfulla kvinnlighetens strikta förbindelser.

En annan bihandling skildrar gängets svarta får Whitney när hon överlägger med sin mamma om huruvida hon ska tacka ja till ett samarbete med ett sexleksaksföretag. Mamman avråder henne på moraliska grunder, varpå Whitney konfronterar sin mamma med det faktum att hon aldrig sagt ett ord till henne om hur sex fungerar vilket gjorde Whitneys bröllopsnatt till ”något ur en skräckfilm”.

Inte ens tjejer uppfostrade i självaste mormonkyrkan är med andra ord särskilt sugna på att leva som de, alltså kyrkan, lär. Det är som att de ansvariga för att hålla igång tradwife-trend-tugget själva tycker att föreställningen om att unga kvinnor skulle dras till det livet är en mer tilldragande fantasi än vad det livet faktiskt tycks vara för sagda unga kvinnor.

För besattheten av Ballerina farm och fåtalet andra trad-influerare kommer sig ju av att de är original, konstiga unikum – inte att de ses som inspirerande livsstilsguruer. Personer som Anna Björklund, Greta Schüldt och Moa Wallin har i sin tur fascinerat i Sverige för att de går emot den övergripande, globala samhällstendensen att yrkesverksamma kvinnor i innerstäder skaffar färre barn senare i livet – inte för att de utgör exempel på normen. Och att unga kvinnor reagerar mot feministiska ideal om politisk renlärighet var eventuellt en nyhet för tio år sedan, men att det fortsätter bli till förstasidesstoff till denna dag är faktiskt bara dålig journalistik.

När man lyfter fram undantag som om de vore regel riskerar man däremot att i sin skräckblandade förtjusning över en handfull tiktokmammor som yrar om att lyda sina makar ge draghjälp åt precis de krafter man hävdar sig vilja motverka. Ingen är sannolikt med i Facebookgruppen ”Ballerina farm stödgrupp” med 221 medlemmar för att de är sugna på att rösta på SD eller älskar Giorgia Meloni. Men när dessa excentriska avvikare alltid är på tapeten, tycks utgöra ständigt stoff för ”trendspanande” radiokrönikor, SVT-inslag och åsiktstexter, blir sådana politiska aktörers bakåtsträvande, husliga kvinnoideal plötsligt normaliserat.