I snart 28 år har jag oavbrutet varit medlem i ­a-kassa och fackförening. Gamla HTF, Transport, Journalistförbundet, Transport, Kommunal, Handels, Kommunal igen, och nu Lärarförbundet. Under åtta år har jag också jobbat på fackliga förbundskontor.
Det har alltid varit en fullkomlig självklarhet att inte bara vara medlem utan också i rätt förbund: det som äger kollektivavtalet.
Men nu gungar marken under fötterna och inga utvägar är rimliga. Jag smakar på ordet: Oorganiserad?
Fy fan.
Men vem vet, snart kanske jag är där.

Om fyra veckor har Lärarförbundet sin kongress. Och dit har förbundsstyrelsen föreslagit en omtolkning av stadgan. Det har visserligen mött motstånd i form av ett fåtal motioner, men risken är stor att ändringen går igenom.
Styrelsen vill inte att obehöriga lärare ska få bli medlemmar. Man avser inte kasta ut någon befintlig medlem, men kommande medlemmar som inte är, eller är på väg att bli, utbildade lärare ska lämnas därhän.
Framöver ska dessa i stället hänvisas till Unionen (om man jobbar på friskola) eller Vision (för kommunala skolor).

Bakom det hela ligger ett ord som förekommer hundratals gånger i kongressmaterialet: profession. Stärka professionen. Bli ett professionsförbund. Tydligen måste man kasta ut vissa för att kunna hjälpa andra i sin professionella utveckling.
I den egentliga bakgrunden lurar förstås dragkampen med Lärarnas Riksförbund som sedan många år haft kvalifikationskrav för medlemskap.

Det direkta skottet i foten är att förbundet försvagar sin egen styrka i friskolesektorn

Redan i dag har förbundet delvis lämnat den fackliga solidariteten därhän: ej tillsvidareanställda räknas inte in i lönesumman, och får förhandla lön för sig själva.
Med förslaget skulle dessa omfattas av ett kollektivavtal som man saknar all demokratisk rätt att ens försöka påverka innehållet i.
Vid eventuella tvister med arbetsgivaren skulle man inte ha rätt att företrädas av samma förbund som äger avtalet. Antingen företräds man då av en ombudsman från fel förbund med begränsade formella möjligheter och som inte vet hur innehållet är tänkt och tolkas, eller av – efter internpolitik och fullmakter – någon från ett annat förbund vars incitament att göra ett bra jobb är begränsade och där möjligheten att klaga ej gives.

På övergripande nivå glömmer förbundet en grundläggande historisk och strategisk läxa för fackföreningsrörelsen. Att man inte kan vara bekväm och bara leta där det är ljusast. Att alla, särskilt den som är längst ned i hierarkin, ska vara med i kollektivet – annars vittrar villkoren. Att man inte kan begära av någon att vara solidarisk vare sig mot avtalet, mot arbetskamraterna eller mot strejken ifall man själv inte visat tillstymmelse till solidaritet.
Det direkta skottet i foten är att förbundet försvagar sin egen styrka i friskolesektorn, där redan i dag den fackliga närvaron är lägre, de obehöriga lärarna fler, personalomsättningen högre och lönerna lägre. Löneskillnaderna skulle öka ytterligare. Om beslutet går igenom är det Academedias aktieägare som har mest att fira.

Allt detta är förbundsstyrelsen villig att offra, i utbyte mot fromma förhoppningar indränkta i ordmassor, och interna inriktningsförändringar som ändå inte skulle hindrats.
Kanske kan några LR-medlemmar lockas över, men jag tvivlar. LR:s medlemsstyrka kommer inte ur yrkestitlar utan ur engagemang samt fackliga och politiska vägval.
Om beslutet går igenom, vore det åtminstone ett minimum av heder ifall förbundet frånträder vissa avtal eller omformulerar dem så att obehöriga inte omfattas. Då kunde dessa åtminstone organisera sig själva.
Men innan dess hoppas jag att fackliga kongressombud än en gång ska visa sig klokare än sin ledning.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.