I förra veckan uppmärksammade ockupanterna på Sollefteå BB att man hållit ut med sin ockupation i 100 dagar (läs Flammans bevakning av det här). Ockupanterna bjöd på tårta för att fira alla de människor som skrivit upp sig för ett nattpass av ockupation, de som kommit till sjukhuset med mat och fika och till dem som skickat insändare och debatterat frågan livligt. Det är så här en folkrörelse ser ut.
Om det är något ockupationen i Sollefteå har bevisat så är det att politisk handling leder till politiskt tryck på våra makthavare. Det politiska trycket har dock ännu inte lett till någon politisk handling. Landstingsledningens socialdemokrater kommer inte öppna BB-avdelningen har de låtit meddela och samma besked har kommit från de borgerliga – Alliansen kommer inte öppna BB om de vinner valet 2018.

Men det politiska trycket har i alla fall lett till att frågan är i hetluften: SVT anordnade en tv-debatt om vården på Folkets Hus i Sollefteå, Centerpartiets Annie Lööf har hälsat på ockupanterna och både Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor använde sina egna förlossningar som politiskt slagträ i den direktsända partiledardebatten (SVT, 14/5, 2017) i söndags kväll. Vänsterparitet, som ju backat upp ockupationen sedan dag ett, har drivit på och vunnit gehör för ytterligare öronmärkta pengar till förlossningsvården i budgetsamarbetet med regeringen. Det är uppenbarligen såhär ett opinionsarbete bedrivs framgångsrikt.
Men, det är ändå något i debatten om sjukvården och dess finansiering som skaver. Under partiledardebatten var det många som talades sig varma om en tillgänglig vård, en vård för alla och kortare vårdköer. Trots det var det bara ett parti, Vänsterpartiet, som förespråkade skattehöjningar. Det går inte ihop. Problemet med sjukvården, det verkliga och stora problemet, är att den är underfinansierad – det har den varit länge. Det skulle vara intressant att och höra exakt hur borgerligheten och regeringen vill hjälpa vården – utan pengar.

Det politiska trycket som ockupanterna i Sollefteå har skapat, har dock ännu inte lett till någon politisk handling.

Faktum är att vårdens underfinansiering lade sin grund under 90-talets nedskärningsvurm. I rapporten Lägre skatter. Färre personal. Större behov. som Arena Idé gav ut precis innan valet 2014 förklarade man välfärdens underfinansiering på ett väldigt pedagogiskt sätt. För visst är det så att man skulle kunna tro att vårdens kostnader i och med neddragningarna under 90-talet minskade och att man därför skulle kunna höja dem igen? Så är inte fallet. I stället så har landsting och kommuner ”drabbats” av den investeringsskuld som uppstod på 90-talet. Kapaciteten, det vill säga antalet äldreboenden, sjukhus, vårdcentraler, har behövts byggas ut och renoveringsbehovet har varit stort på befintligt bestånd. Men trots dessa investeringar, som har betalats ur personalbudgetarna, så har motsvarande mängd personal inte återställts till samma nivå som innan nedskärningsåren.

Det är där vi är nu. Vi har moderna lokaler, högklassig utrustning – men för lite personal. Personalbristen skulle kunna lösas med kortare arbetsdag, kraftiga lönehöjningar och fler utbildningsplatser. Men då krävs det en rejäl skattehöjning också för att kunna finansiera det. Man kan börja med att beskatta bankerna, miljonärerna och de största bolagen.