En av de många horisontellt belägna aktivisterna som befinner sig på en av infarterna till energihamnen i Göteborg ser upp från marken.

– Vilka som är här? Det är en brokig skara på något sätt, men det är ju också brokigheten som blir vår spjutspets i det här fallet.

Den brokiga skaran är historiskt rejäl och utgör en av Sveriges största aktioner i civil olydnad någonsin. 450 personer har rest från hela landet och grannländerna för att stoppa utbyggnaden av fossilgasterminalen i Göteborg. Genom en massaktion ska fyra av ingångarna till energihamnen blockeras för att förhindra det sista steget i byggnationen: att terminalen ska få tillstånd att ansluta till stamnätet. Det är en bärande del i projektet som skulle effektivisera expansionen och transporten av fossilgas, vilket skulle låsa fast Sverige i ett fossilgasberoende. I dagsläget ligger frågan om tillstånd till att ansluta till stamnätet på regeringens bord och ett beslut väntas fattas i höst. För företaget bakom terminalen, Swedegas, är detta den första av flertalet terminaler som planeras längs med Sveriges kustlinje. Aktionen under lördagen kan därför ses inte bara som en enskild händelse, utan även en manifestation i en bredare, nationell kontext.
 
Det är mycket svart och rött bland flaggorna som tågar mot terminalen, men här syns också grönt, gult och andra hemmasnickrade varianter: livbojar, skyltar och en lånad banderoll. Vissa av budskapen kräver radikala systemförändringar, andra önskar bara ett hållbart samhälle. Många av aktivisterna på plats kommer från klimatrörelsen, andra är helt nya. Aktionen arrangeras av ”vanligt folk”, berättar talespersonen för Folk mot fossilgas, Jennie Nyberg. Det finns inget officiellt nätverk eller arrangörer bakom initiativet, istället är det en samling politiska organisationer, autonoma aktivister och engagerade medborgare som har slutit upp för att tillsammans bilda Sveriges första massaktion för klimatet.
 
Vanligt folk. Den brokiga skaran, den breda rörelsen. Klimatkampen är en fråga som inte kan placeras på en traditionell höger- och vänsterskala, menar Folk mot fossilgas. I ett skrivet konsensus för aktionen, en överenskommelse formulerad mellan aktionsdeltagarna, betonas just detta: ”Vi som deltar i aktionen kommer från olika rörelser och från olika delar av det politiska spektrat.” Rörelsen strävar medvetet efter bredd.
 
Sett till metoden som har valts — massaktion av civil olydnad — är det en förutsättning för aktionen. Samtidigt är det också typiskt för vilka den nya, unga miljörörelsen nu vänder sig till. Alla.
Folk mot fossilgas har hämtat inspiration från andra massaktioner för klimatet runt om i Europa. De kännetecknas av en bred rörelse med en stark infrastruktur som engagerar tusentals aktivister från olika politiska bakgrunder att gå samman i massaktioner. Senast i juli deltog över 8 000 personer i Ende Geländes ockupationer av tyska kolgruvor.
Och precis som Ende Gelände i Tyskland är Code Rood i Holland och Limity Jsme My i Tjeckien tydliga exempel på hur miljörörelsen och den utomparlamentariska vänstern i Europa orienterat sig mot varandra och mötts i en gemensam politisk praktik och metod: civil olydnad.
 
De senaste åren har den autonoma miljön i Europa genomgått en strategisk omorientering. Där man tidigare använde sig av våldsamma protestformer har rörelsen nu i allt större utsträckning vänt sig mot icke-våld och massaktioner av civil olydnad som metod för politisk förändring, berättar Håkan Thörn, professor i sociologi vid Göteborgs Universitet.
– Det är något som vi har sett öka från millenieskiftet och framåt. Samtidigt kan vi se att den autonoma vänstern har engagerat sig i större utsträckning i klimatkampen och att miljörörelsen i viss mån också har radikaliserats.

Samtidigt kan vi se att den autonoma vänstern har engagerat sig i större utsträckning i klimatkampen och att miljörörelsen i viss mån också har radikaliserats

På grund av ett tidigt samarbete med fredsrörelsen har miljörörelsen burit på en pacifistisk tradition. Där har civil olydnad ofta förekommit som metod, men på senare tid har den utvecklats i en mer progressiv riktning. I Sverige kan man se ockupationen av Ojnareskogen 2012 som startskottet på en mer radikaliserad form av klimatkamp, menar Håkan Thörn.
Samtidigt har den autonoma miljön i Sverige, precis som i resten av Europa, sökt sig bort från våldsamma protestformer till förmån för mer konventionella och utmanade former. Det visar en ny rapport av Magnus Wennerhag och Jan Jämte, vid Örebros Universitet och Södertörns högskola.
 
Efter 2010 och framåt ser forskarna en rörelse som söker efter ett bredare samarbete med aktörer som traditionellt sett stått utanför den utomparlamentariska miljön. Rörelsen kännetecknas av en strävan efter att skapa förändring lokalt och verka där människor lever: i grannskapet, på arbetsplatsen, i skolan eller andra lokala sammanhang. Metoderna och strategierna har anpassats efter vilka sakfrågor som är aktuella, men också efter omstruktureringar i rörelsen.
 
Forskarna menar att kampen fortfarande är radikal, eftersom den utgår från en grundläggande kritik av de maktstrukturer som genomsyrar samhället. De mer konventionella metoderna används fortfarande i syfte att upprätthålla en fortsatt konfrontativ politisk praktik, men med en bredare förankring i samhället.
 
Men det är fler aktörer än den utomparlamentariska vänstern som engagerar sig i klimatkampen. Från skolstrejker, föreläsningar och debatter till ockupationer av Öresundsverket eller kolgruvor i Tyskland: kampen för klimatet är bred och rymmer allt och alla. Och visst krävs det en stark mobilisering för att åstadkomma en förändring, men finns det en risk att vi förlorar något längs vägen?
 
Massaktioner av civil olydnad kan både vinna sympatier och förändra den samhälleliga opinionen, men metoden kräver en bred rörelse där stora grupper i samhället ser sina intressen representerade. En sådan kamp lyfter därför frågan om radikalitetens värden: tvingas en bred rörelse kompromissa med sina ideal och riskerar den då i förlängningen att avradikaliseras?
 
Extinction Rebellion, XR, är ett nytt nätverk som snabbt vunnit mark, framförallt internationellt men också i Sverige. På kort tid har gruppen lyckats värva många nya rekryter och aktivister som aldrig tidigare varit engagerade i miljörörelsen. En av anledningarna till det kan vara att de inte positionerar sig som en antikapitalistisk organisation, något som har mött kritik från andra organisationer. När stora rörelser som XR deltar i klimatkampen kan det innebära en risk att den förlorar en grundläggande teoriförståelse och därmed sin radikalitet, menar vissa.
Å andra sidan är det en ny och ung rörelse som prövar sig fram. Håkan Thörn ser att kritiken mot den här typen av klimataktivism kommer för tidigt.
 
– XR är en rörelse som fortfarande befinner sig under utveckling, både ideologiskt och metodiskt. Rent strategiskt är det klokare med en öppen rörelse som knyter an till människor oavsett politisk bakgrund, om man sedan engagerar sig måste man tänka hela vägen vilket kan betyda att man också radikaliseras i sin ideologi. Kanske måste antikapitalister ha lite större tilltro till att människor kan växa in i en kritisk analys av det kapitalistiska systemet, säger Håkan Thörn.
 
En av flaggorna i blockaden tillhör AG Hedvig, en aktionsgrupp med bas i Malmö. Gruppen startades i syfte att lyfta klimatfrågan i den utomparlamentariska miljön och samtidigt radikalisera klimatkampen. Sigrid Magnusdotter är en del av organisationen och ser det som en nödvändighet att driva en uttalat antifascistisk- och antikapitalistisk klimatkamp, med civil olydnad och direkt aktion som strategier.
 
– Det är viktigt att påminna sig om att klimatrörelsen grundar sig i antikapitalism. Det finns ingen grön kapitalism, det här handlar inte om att vi måste satsa på fler solceller. Vi behöver förändra hela vårt system och det kommer vi inte kunna göra utifrån vad systemet tillåter.
 
Att miljörörelsen växer och blir bredare är i sig självt är inget problem, men det kräver att det finns en ytterkant i rörelsen som strävar efter att hålla den radikal, anser Sigrid Magnusdotter. Ende Gelände är ett exempel på en aktion som har gjort just det. Genom att hålla sina aktioner öppna med ett stort fokus på kunskapsutjämning har de lyckats mobilisera en bred front av organisationer och personer, samtidigt som den i sitt val av metod visar på en radikaliserande potential. Genom sina ockupationer av tyska kolgruvor har de förändrat samtalet och lyckats driva upp frågan om kolutvinning på den politiska agendan.
 
Huruvida den brokiga skaran i Göteborgs energihamn utgör en svensk motsvarighet till Ende Gelände, och huruvida det kan stimulera en politisk diskussion om fossilgasproduktion, återstår att se. Men enligt Sigrid Magnusdotter är civil olydnad något som radikaliserar en rörelse, och inte tvärtom.
 
– Det kräver dedikation och trots att personerna som är här i dag kommer från väldigt olika bakgrunder, blockerar de faktiskt en väg. Genom att normalisera sådana här typer av aktioner så kan vi också flytta fram våra positioner, säger hon.