De senaste åren har det blivit allt vanligare att författaren skriver i jagform om sin familj eller annan omgivning och använder autentiska namn, redan före Maja Lundgrens omskrivna Myggor och tigrar.

Karin Thunberg skriver i inledningen till sin bok, om händelserna: ”Några är verkliga, andra hade kunnat inträffa”. Men att boken är berättelsen om hennes mamma råder det inga tvivel om.
”Skam” är det ord som präglar hela berättelsen och det första Thunberg känner när hon i första kapitlet är på väg till sin barndomsö för att hitta sanningen bakom mamman och skammen. Spänningen och nyfikenheten ökar ju närmare ön hon kommer, och för mig blir det nästan en antiklimax när det står klart att det hemska var att mamman samlade på sopor! Men ju mer man får tränga in i mammans uppväxt och livsöde, desto ivrigare blir man av behovet att förstå.

En stor del av gåtan blir kvar i texten, även sedan man kommit till sista sidan. Mamman var ju egentligen inte psykotisk eller mentalsjuk, hade ibland depressioner, men läsningen av journalen från mentalsjukhuset, där hon då och då var intagen eller självmant läst sig läggas in, är sanslöst spännande.
Thunbergs disposition av berättandet där mammans hemligheter dyker upp i små korta glimtar omväxlande med författarens egna aktuella reflexioner eller återblickar i hennes eget liv, gör att man fängslas under hela läsningen och jag har svårt att lägga ifrån mig boken.

Ordet ”visesidan” blir en metafor för allt som hon under uppväxten var tvungen att dölja och förtränga.
I första hand måste man tänka på att det bara är en liten del av det verkliga livet som får synas, visesidan. Ordet är hennes farfars när han talar om muren som omgärdade deras boningshus. En riktig stenmur är dubbel, den sida som ska visas utåt måste vara perfekt. Visesidan får man aldrig fuska med. Redan som barn tänkte författaren att så var hela livet.
Det var på 1970-talet man präglade parollen ”Det privata är politiskt” och denna bok är en bra illustration till detta. Mamman hade stora planer med sin utbildning och kommande yrke, istället blev hon hemmafru och hon var ständigt ledsen och nedstämd, ”nervös” som det kallades. Hade hon fått några av sina drömmar uppfyllda hade hon säkerligen inte blivit ”sopmamman”.