Jan Strömdahls svar på min debattartikel (Flamman 27 september) illustrerar en av huvudpoängerna i det jag skrev: att kärnkraftsmotståndets världsbild inte stöds av forskningen.

För att ta ett enkelt exempel: IPCC visar att det finns en bred konsensus i forskningen om att en radikal omställning kostar mindre om vi är beredda att bygga ut sol-, vind- och kärnkraft tillsammans. De förklarar också orsakerna till det. Sol, vind- och kärnkraft har olika roller i omställningen, och var och en av dem har sina skalbarhetsproblem.

IPCC säger inte till oss vad vi ska göra, men de ger oss ett beslutsunderlag som vi behöver ta till oss.
Jan Strömdahl föredrar i stället – helt utan källhänvisning – tanken att alla ”vettiga” forskare säger tvärtom. Det är det som händer om vi sätter magkänslan före forskningen. Den som letar tillräckligt kan alltid hitta ett par ”vettiga” forskare som talar rakt emot forskningen i stort.

Det spelar till slut ingen roll vad vare sig IPCC eller WHO skriver. Jan Strömdahl målar upp en helt annan bild i fråga efter fråga, utan ett spår av tvekan. Det blir som med diskussionerna om brottsstatistik. För en del kan det kvitta vad forskarna säger: de vet hur farligt det är därute, och inga siffror i världen kan öppna den diskussionen.
Det är lätt att tänka att den synen på forskning skulle vara en ytterlighet i kärnkraftsmotståndet. Min bild är att det tvärtom är en bärande del. Så snart vi på riktigt jämför den gamla världsbilden med forskningen blir det förvånansvärt lite kritik kvar.

Det är i dag självklart för de flesta att klimatet har högsta prioritet. Vi kan låta den principen guida oss, i den här frågan precis som i andra.