När domen mot de tre poliser som stått åtalade för dödsskjutningen av Eric Torell meddelades i förra veckan var få förvånade. Liksom 35 av 36 polisskjutningar med dödlig utgång mellan 1990 och 2018 blev poliserna även denna gång friade. Det blir ofta så med polisen, de går fria. Det är sammantvinnat med det faktum att de är de enda i landet som på laglig väg bär och brukar vapenvåld. De är också de enda inom staten som har befogenhet att med våld ingripa i hotfulla situationer.

– Det är ju en mänsklig faktor att om du tvingas utöva sånt våld att du måste skjuta någon som kanske också avlider, då påverkar det dig som människa. Som polis är man medveten om den här risken, men när man väl ställs för en situation är det en otrolig påfrestning, säger Patrik Danielsson, nationellt samordnande skyddsombud på Polisförbundet.

Att en arbetsuppgift kan ha som utgång att man i arbetsrollen faktiskt behöver döda en annan människa är något makabert. Det krävs en gedigen krishantering på arbetsplatsen, något som Patrik Danielsson anser att man under åren blivit allt bättre på. Men den senaste tiden har enligt honom präglats av att medlemmarna i större utsträckning känner sig hotade.

– Våra medlemmar upplever att man blir mer angripen av våld, både med skjutvapen och andra tillhyggen. Poliserna går inte allmänt runt och oroar sig men det finns grupper som jobbar i utsatta områden där man kan känna ett obehag och få en klump i magen när man går till jobbet för att man tänker att det kan gå illa, säger han.

Under 2018 omkom sex personer av polisens verkanseld, vilket är den högsta siffran på nästan 30 år. Något som man från polisledningens sida menar har att göra med tendenser i samhället.

– Polisen verkar i ett samhälle och speglar samhällsutvecklingen. I Sverige de senaste åren har tröskeln för att använda våld sjunkit och graden av våld ökat. Det är en omständighet som påverkar polisen, säger Stefan Hector, chef vid polisens operativa avdelning vid NOA.

Enligt honom är polisens våld proportionerligt och står i relation till förekomsten av skjutningar och sprängningar, som är unik för Sverige. I så väl Norge som Finland, som har mycket låga siffror vad gäller polisskjutningar i jämförelse, kan man inte se den utvecklingen.

– Polisen ska möta angreppet proportionerligt. Om någon kommer med en kniv eller en yxa har polisen rätt att freda sig, och kan inte springa från platsen för att undvika våld som de flesta andra nog skulle göra. Polisen måste skydda allmänheten och kan därför inte undvika att ingripa. Är det acceptabelt när personer blir skjutna av polisen? Acceptabelt är inte ordet jag söker, men polisens skjutningar är en konsekvens av situationerna polisen ställs inför, säger Stefan Hector.

Men trots det inte går att dra statistiska slutsatser om antalet som dött i polisskjutningar så har röster väckts om att det står i direkt relation till polisens brist på adekvat utbildning.

– Ska jag använda skjutvapen? Hur ska jag agera mot personen? När du tagit ett beslut är det oåterkalleligt. Ju mindre du får träna på olika situationer desto färre verktyg har du för att kunna lösa dem. På grund av resursbristen som finns så får inte alla den mängden utbildning man egentligen behöver. Och utbildning är oerhört väsentligt, säger Patrik Danielsson vid Polisförbundet.

Från skyddsorganisationen sida lyfter man alltså fram det stora behovet av utbildning inom polisen. Det är också det rapporten Sätta hårt mot hårt: en studie av polisens användning av våld och förmåga att hantera konflikter handlar om. Där pekar Stefan Holgersson, polis, forskare och visselblåsare, ut att det finns stora brister i polisens utbildning vad gäller just konflikthantering och vapenanvändning.

Rapporten visar bland annat att trots att de flesta skjutningar sker i dåligt ljus, övar bara polisen på mörkerskjutning en gång under utbildningen. Inte heller förekommer under kompetensprov tester i att göra bedömningar huruvida man som polis ska skjuta eller inte i olika situationer. Övningar i taktisk reträtt saknas också.

Stefan Holgersson slår fast att Polismyndigheten misslyckas med att ge den utbildning och fortbildning som krävs för att upprätthålla kunskapsnivån på ett område som är avgörande för polisens arbetsmiljö, medborgarnas rättssäkerhet och myndighetens trovärdighet. I rapporten citeras en instruktör i polisiär konflikthantering: ”Det är fullkomligt vansinnigt”.

– När man tittat på den svenska polisen har det visat sig att det inte är en lärande organisation. Man har i jämförelse med andra organisationer väldigt låg förmåga vad gäller att ta till sig utbildning och ledningen har väldigt lågt intresse av forskning, säger Stefan Holgersson.

Polisens egen statistik över verkanseld och varningsskott visar att nära nog en majoritet av de som skjuter bara varit i tjänst mellan fem och tio år och nästan en tredjedel under fem år. Ofta får just de poliser som är inblandade i en skjutning ta ansvaret över det som hänt, anser Stefan Holgersson, istället för att ledningen och strukturerna inom polisen står till svars.

– När polisen skjuter och någon far illa är det organisationens yttersta kapillärer som får ta konsekvenserna för det. Men de som har förutsättningarna för att påverka, de behöver aldrig ta ansvar. Det har man pekat på i många år men ingen gör något åt det, säger han.

De som Stefan Holgersson vill ställa till svars är polisledningen som fördelar resurser i den bristande utbildningen, så att poliserna tränas och övar sig i terrorsituationer, men inte i vardagsutbildning kring att hantera hotfulla situationer.

– Det svåra är att det varierar mellan enkelt och extremt. Poliser som möter de här situationerna hinner inte förbereda sig mentalt och därför är det väldigt viktigt att ha erfaren personal. Erfarna poliser kan säga att de nog också skulle ha skjutit i situationen med Eric Torell, men de säger också att de aldrig försatt sig i situationen från början. Men man kan inte behålla erfaren personal ute för man har bedrövligt ledarskap och en personalpolitik som får människor att tappa motivation och känner sig frustrerade, säger han.

Eric Torells mamma sörjer under sin sons begravning. Foto: Janerik Henriksson/TT

Fallet med Eric Torell, en 20-årig kille diagnosticerad med Downs syndrom och autism med en leksakspistol på en innergård en tidig morgon i Stockholm, skiljer också ut sig. Han blev skjuten med 25 skott, träffades av tre i ryggen och dog. Det är en synnerligen brutal bild som målas upp av en polis som varken tycks ha förmåga att göra säkerhetsbedömningar eller använda vapen på ett ansvarsfullt sätt. Men händelsen synliggör också betydligt fler problem inom polisen, enligt Stefan Holgersson.

– Det hade dels att göra med att de fick felaktig information från regioncentralen. Och regioncentralen har hög personalomsättning, vilket gör att det är låg personalkännedom och låg geografisk kännedom bland de som jobbar där. Det är strukturella problem som man inte tar tag i utan fortsätter att säga att allt är bra. Så får allmänheten och poliserna längst ut ta konsekvenserna, säger han.

Stefan Holgersson pekar också ut stora brister inom polisens självreflektion.

– Om man ens ställer frågan om de kunnat agera på ett annat sätt så blir de kränkta. Men det är väldigt svårt att bli bättre om man inte reflekterar över sitt eget beteende på organisatorisk och individuell nivå. Man är mer inriktad på att backa upp och täcka saker än vad man är på att tänka att man ska göra det bättre nästa gång.

Långt innan skjutningen av Eric Torell har anställda inom polisen larmat om att det skulle kunna uppstå situationer där oskyldiga blir skjutna i och med en utbildning som är fokuserad på terrorism och bristerna i personal. Men Stefan Holgersson berättar att det finns en omfattande rädsla att bli straffad om man internt kommer med kritik.

– Hela systemet är konstruerat för att de som är längst ut blir syndabockar. Men situationerna som uppstår är en effekt av olika systemfel som bottnar i att polisledningen får fortsätta hela tiden, det är ingen som behöver ta ansvar.

Stefan Holgersson hade velat se en motsvarighet till Lex Maria inom polisen. De enskilda poliserna ska fortsatt granskas och ställas inför rätta, men inte utan att man också ser till de strukturella problemen, som inte påverkas av huruvida någon blir fälld. Att utredningarna också måste handla om poliserna fått rätt utbildning och getts förutsättningar för att kunna hantera en given situation. I dagsläget blir enskilda poliser istället tystade när de kommer med kritik. Något som enligt Stefan Holgersson har att göra med att Polismyndigheten hellre ser till varumärke än till sin egen personal.

– Man har 200 anställda på kommunikationsavdelningen och man satsar jättemycket på att stärka sitt varumärke. Forskning som identifierar förändringsbehov är inte så intressant för då ifrågasätts varumärket. Det är problematiskt i en organisation som måste förändra sig för att vara bra, säger han.

Men där håller inte Stefan Hector, chefen vid polisens operativa avdelning NOA, med. Bristen på resurser är enligt honom inte en fråga om pengar, utan om antalet poliser i yttre tjänst. Han framhåller polisens interna utbildning i konflikthantering, POLKON. Där är det meningen att poliser ska öva sig i att hantera konflikter så lågaffektivt som möjligt och träna sig i att fatta beslut och göra bedömningar av olika typer av situationer. Men det spelar ingen roll om polisen får tio miljoner till, det tar fortfarande fyra år att utbilda en polis, menar han.

– Kort sagt: vi är för få poliser i Sverige. Vi orkar och hinner inte med allt som ligger i vårt uppdrag. Och är kärnverksamheten hotad, att vi har sprängningar och skjutningar, då prioriteras utbildningen bort. Om vi blir fler kan vi göra mer rum för utbildning men i dag får det stryka på foten, säger han.

Stefan Hector förklarar satsningen på kommunikationsavdelningen med att den behövs för att rekrytera nya poliser. Men forskaren Stefan Holgersson pekar snarare på politikernas intressen av att polisen ska fungera bra. I kombination med ett New public management-tänk har det skapat en organisation där yta är viktigare än innehåll.

– Det är inte svart eller vitt, men ytan och varumärket har blivit så viktigt att kunna visa upp samtidigt som polisen har fått så mycket krav. Då är det enklare att satsa på yta. Och när innehållet brister blir det ännu viktigare att anställa fler till kommunikationsavdelning. Det blir en ond cirkel där man döljer problemen och heller aldrig kommer till rätta med dem.