Inrikes 14 oktober, 2019

Skjuta först – tänka sen?

Förra året sköt polisen sex personer till döds, vilket är den högsta siffran på nästan 30 år. Polisförbundet och forskare larmar om brist på utbildning, medan ledningen lägger locket på.

När domen mot de tre poliser som stått åtalade för dödsskjutningen av Eric Torell meddelades i förra veckan var få förvånade. Liksom 35 av 36 polisskjutningar med dödlig utgång mellan 1990 och 2018 blev poliserna även denna gång friade. Det blir ofta så med polisen, de går fria. Det är sammantvinnat med det faktum att de är de enda i landet som på laglig väg bär och brukar vapenvåld. De är också de enda inom staten som har befogenhet att med våld ingripa i hotfulla situationer.

– Det är ju en mänsklig faktor att om du tvingas utöva sånt våld att du måste skjuta någon som kanske också avlider, då påverkar det dig som människa. Som polis är man medveten om den här risken, men när man väl ställs för en situation är det en otrolig påfrestning, säger Patrik Danielsson, nationellt samordnande skyddsombud på Polisförbundet.

Att en arbetsuppgift kan ha som utgång att man i arbetsrollen faktiskt behöver döda en annan människa är något makabert. Det krävs en gedigen krishantering på arbetsplatsen, något som Patrik Danielsson anser att man under åren blivit allt bättre på. Men den senaste tiden har enligt honom präglats av att medlemmarna i större utsträckning känner sig hotade.

– Våra medlemmar upplever att man blir mer angripen av våld, både med skjutvapen och andra tillhyggen. Poliserna går inte allmänt runt och oroar sig men det finns grupper som jobbar i utsatta områden där man kan känna ett obehag och få en klump i magen när man går till jobbet för att man tänker att det kan gå illa, säger han.

Under 2018 omkom sex personer av polisens verkanseld, vilket är den högsta siffran på nästan 30 år. Något som man från polisledningens sida menar har att göra med tendenser i samhället.

– Polisen verkar i ett samhälle och speglar samhällsutvecklingen. I Sverige de senaste åren har tröskeln för att använda våld sjunkit och graden av våld ökat. Det är en omständighet som påverkar polisen, säger Stefan Hector, chef vid polisens operativa avdelning vid NOA.

Enligt honom är polisens våld proportionerligt och står i relation till förekomsten av skjutningar och sprängningar, som är unik för Sverige. I så väl Norge som Finland, som har mycket låga siffror vad gäller polisskjutningar i jämförelse, kan man inte se den utvecklingen.

– Polisen ska möta angreppet proportionerligt. Om någon kommer med en kniv eller en yxa har polisen rätt att freda sig, och kan inte springa från platsen för att undvika våld som de flesta andra nog skulle göra. Polisen måste skydda allmänheten och kan därför inte undvika att ingripa. Är det acceptabelt när personer blir skjutna av polisen? Acceptabelt är inte ordet jag söker, men polisens skjutningar är en konsekvens av situationerna polisen ställs inför, säger Stefan Hector.

Men trots det inte går att dra statistiska slutsatser om antalet som dött i polisskjutningar så har röster väckts om att det står i direkt relation till polisens brist på adekvat utbildning.

– Ska jag använda skjutvapen? Hur ska jag agera mot personen? När du tagit ett beslut är det oåterkalleligt. Ju mindre du får träna på olika situationer desto färre verktyg har du för att kunna lösa dem. På grund av resursbristen som finns så får inte alla den mängden utbildning man egentligen behöver. Och utbildning är oerhört väsentligt, säger Patrik Danielsson vid Polisförbundet.

Från skyddsorganisationen sida lyfter man alltså fram det stora behovet av utbildning inom polisen. Det är också det rapporten Sätta hårt mot hårt: en studie av polisens användning av våld och förmåga att hantera konflikter handlar om. Där pekar Stefan Holgersson, polis, forskare och visselblåsare, ut att det finns stora brister i polisens utbildning vad gäller just konflikthantering och vapenanvändning.

Rapporten visar bland annat att trots att de flesta skjutningar sker i dåligt ljus, övar bara polisen på mörkerskjutning en gång under utbildningen. Inte heller förekommer under kompetensprov tester i att göra bedömningar huruvida man som polis ska skjuta eller inte i olika situationer. Övningar i taktisk reträtt saknas också.

Stefan Holgersson slår fast att Polismyndigheten misslyckas med att ge den utbildning och fortbildning som krävs för att upprätthålla kunskapsnivån på ett område som är avgörande för polisens arbetsmiljö, medborgarnas rättssäkerhet och myndighetens trovärdighet. I rapporten citeras en instruktör i polisiär konflikthantering: ”Det är fullkomligt vansinnigt”.

– När man tittat på den svenska polisen har det visat sig att det inte är en lärande organisation. Man har i jämförelse med andra organisationer väldigt låg förmåga vad gäller att ta till sig utbildning och ledningen har väldigt lågt intresse av forskning, säger Stefan Holgersson.

Polisens egen statistik över verkanseld och varningsskott visar att nära nog en majoritet av de som skjuter bara varit i tjänst mellan fem och tio år och nästan en tredjedel under fem år. Ofta får just de poliser som är inblandade i en skjutning ta ansvaret över det som hänt, anser Stefan Holgersson, istället för att ledningen och strukturerna inom polisen står till svars.

– När polisen skjuter och någon far illa är det organisationens yttersta kapillärer som får ta konsekvenserna för det. Men de som har förutsättningarna för att påverka, de behöver aldrig ta ansvar. Det har man pekat på i många år men ingen gör något åt det, säger han.

De som Stefan Holgersson vill ställa till svars är polisledningen som fördelar resurser i den bristande utbildningen, så att poliserna tränas och övar sig i terrorsituationer, men inte i vardagsutbildning kring att hantera hotfulla situationer.

– Det svåra är att det varierar mellan enkelt och extremt. Poliser som möter de här situationerna hinner inte förbereda sig mentalt och därför är det väldigt viktigt att ha erfaren personal. Erfarna poliser kan säga att de nog också skulle ha skjutit i situationen med Eric Torell, men de säger också att de aldrig försatt sig i situationen från början. Men man kan inte behålla erfaren personal ute för man har bedrövligt ledarskap och en personalpolitik som får människor att tappa motivation och känner sig frustrerade, säger han.

WEB_INRIKES

Eric Torells mamma sörjer under sin sons begravning. Foto: Janerik Henriksson/TT

Fallet med Eric Torell, en 20-årig kille diagnosticerad med Downs syndrom och autism med en leksakspistol på en innergård en tidig morgon i Stockholm, skiljer också ut sig. Han blev skjuten med 25 skott, träffades av tre i ryggen och dog. Det är en synnerligen brutal bild som målas upp av en polis som varken tycks ha förmåga att göra säkerhetsbedömningar eller använda vapen på ett ansvarsfullt sätt. Men händelsen synliggör också betydligt fler problem inom polisen, enligt Stefan Holgersson.

– Det hade dels att göra med att de fick felaktig information från regioncentralen. Och regioncentralen har hög personalomsättning, vilket gör att det är låg personalkännedom och låg geografisk kännedom bland de som jobbar där. Det är strukturella problem som man inte tar tag i utan fortsätter att säga att allt är bra. Så får allmänheten och poliserna längst ut ta konsekvenserna, säger han.

Stefan Holgersson pekar också ut stora brister inom polisens självreflektion.

– Om man ens ställer frågan om de kunnat agera på ett annat sätt så blir de kränkta. Men det är väldigt svårt att bli bättre om man inte reflekterar över sitt eget beteende på organisatorisk och individuell nivå. Man är mer inriktad på att backa upp och täcka saker än vad man är på att tänka att man ska göra det bättre nästa gång.

Långt innan skjutningen av Eric Torell har anställda inom polisen larmat om att det skulle kunna uppstå situationer där oskyldiga blir skjutna i och med en utbildning som är fokuserad på terrorism och bristerna i personal. Men Stefan Holgersson berättar att det finns en omfattande rädsla att bli straffad om man internt kommer med kritik.

– Hela systemet är konstruerat för att de som är längst ut blir syndabockar. Men situationerna som uppstår är en effekt av olika systemfel som bottnar i att polisledningen får fortsätta hela tiden, det är ingen som behöver ta ansvar.

Stefan Holgersson hade velat se en motsvarighet till Lex Maria inom polisen. De enskilda poliserna ska fortsatt granskas och ställas inför rätta, men inte utan att man också ser till de strukturella problemen, som inte påverkas av huruvida någon blir fälld. Att utredningarna också måste handla om poliserna fått rätt utbildning och getts förutsättningar för att kunna hantera en given situation. I dagsläget blir enskilda poliser istället tystade när de kommer med kritik. Något som enligt Stefan Holgersson har att göra med att Polismyndigheten hellre ser till varumärke än till sin egen personal.

– Man har 200 anställda på kommunikationsavdelningen och man satsar jättemycket på att stärka sitt varumärke. Forskning som identifierar förändringsbehov är inte så intressant för då ifrågasätts varumärket. Det är problematiskt i en organisation som måste förändra sig för att vara bra, säger han.

Men där håller inte Stefan Hector, chefen vid polisens operativa avdelning NOA, med. Bristen på resurser är enligt honom inte en fråga om pengar, utan om antalet poliser i yttre tjänst. Han framhåller polisens interna utbildning i konflikthantering, POLKON. Där är det meningen att poliser ska öva sig i att hantera konflikter så lågaffektivt som möjligt och träna sig i att fatta beslut och göra bedömningar av olika typer av situationer. Men det spelar ingen roll om polisen får tio miljoner till, det tar fortfarande fyra år att utbilda en polis, menar han.

– Kort sagt: vi är för få poliser i Sverige. Vi orkar och hinner inte med allt som ligger i vårt uppdrag. Och är kärnverksamheten hotad, att vi har sprängningar och skjutningar, då prioriteras utbildningen bort. Om vi blir fler kan vi göra mer rum för utbildning men i dag får det stryka på foten, säger han.

Stefan Hector förklarar satsningen på kommunikationsavdelningen med att den behövs för att rekrytera nya poliser. Men forskaren Stefan Holgersson pekar snarare på politikernas intressen av att polisen ska fungera bra. I kombination med ett New public management-tänk har det skapat en organisation där yta är viktigare än innehåll.

– Det är inte svart eller vitt, men ytan och varumärket har blivit så viktigt att kunna visa upp samtidigt som polisen har fått så mycket krav. Då är det enklare att satsa på yta. Och när innehållet brister blir det ännu viktigare att anställa fler till kommunikationsavdelning. Det blir en ond cirkel där man döljer problemen och heller aldrig kommer till rätta med dem.

Veckobrev 17 maj, 2025

Eurovision ger Israels krig en glittrig kuliss

Israel deltar med låten ”A new day will rise” – men vilken morgondag ges palestinierna i Gaza? Foto: Martin Meissner/AP.

Såg du Mello i går?

Det var dags för Eurovision-semifinal i schweiziska Basel – och Israels bidrag gick vidare till final. Låten heter ”A New Day Will Rise” och framfördes av Yuval Raphael, som själv överlevde Hamas terrordåd mot musikfestivalen Nova den 7 oktober. En stark berättelse, och balladens budskap – precis som fjolårets ”October Rain” – är en vag bearbetning av traumat, komplett med vattenfall, stråkar och tonartshöjning.

Kritiken mot att Israels låtar är för politiska är i grunden missriktad. Självklart ska musiken få ta sig an nationell sorg – vad ska den annars vara till för? Snarare hade mer substans kunnat lyfta det som annars mest är ett glittrigt jippo.

Problemet ligger någon helt annanstans.

Israel är just nu mitt i en katastrofal krigsinsats. Över 53 000 palestinier har dödats. 90 procent har tvingats på flykt. Landet blockerar mat- och hjälpsändningar till en svältande befolkning. Bara i går dödades över 100 personer i ett flyganfall.

Det är en massaker som världen ser – men låter pågå.

Samtidigt deltar Israel i Eurovision som om inget har hänt. Ryssland kastades däremot ut ur tävlingen 2022, med hänvisning till kriget i Ukraina. Då hette det från arrangörerna: ”Beslutet återspeglar oro för att deltagandet av ett ryskt bidrag skulle äventyra tävlingens rykte.”

Varför gäller inte samma princip nu?

Inte sällan sägs att tävlingen inte ska politiseras, men president Isaac Herzog har själv kallat Israels Eurovision-medverkan för ett viktigt inslag i landets ”offentliga diplomati”. Att delta är ett uttalande, sade han – ett sätt att trotsa dem som vill ”driva bort oss från varje scen.”

Samma Herzog har också sagt att ”ett helt folk där ute är ansvarigt” – i direkt referens till palestinierna i Gaza. Det är ett uttalande som legitimerar kollektiv bestraffning, och därmed också det vi i dag ser: död, hunger, förödelse.

Gårdagens scen var alltså inte neutral. Det var en välregisserad propagandabild – mitt i ett krig. Ett försök att visa världen ett land som sjunger om gemenskap och en ny dag, medan två miljoner människor lider under bomberna.

Israel borde inte ha fått tävla i kväll. Och Eurovision – ni är hycklare.

Diskutera på forumet (1 svar)
Kultur 17 maj, 2025

Från vardagsmöbel till tortyrredskap

Under 14 år samlade Ida Börjel in berättelser från Palestina och Israel. Foto:

Hur många av rösterna på Ida Börjels 14-åriga inspelningar har hunnit tystats av Israels bomber? ”Röd anemon” är ett fysiskt bevis på vikten av att fortsätta tala med varandra.

En grupp poeter från norr reser till Palestina för att möta andra poeter i ett feministiskt översättningsprojekt. En av dem har en diktafon, och fjorton år efter resan omarbetas insamlat samtal och sorl till dokumentärdikt. Det är premissen för Röd anemon, Ida Börjels senaste diktverk.

Poeterna skämtar, tjafsar, dricker vin och talar ingående om poesi och politik. Om poetiska språkdräkter, om kvinnans situation, om samhällets organisering, om de stora mästarna Fadwa Tuqan och Mahmoud Darwish, om släktskap mellan ord, om frihetens betydelse, om lämpligheten i att ha en hbtq-sektion i en tidskrift och om Sverigedemokraternas frammarsch – bland annat.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 16 maj, 2025

V röstar ja till lag om förolämpning: ”Tror vi hamnat rätt”

En dialogpolis vid en manifestation av Extinction Rebellion i centrala Stockholm. Foto: Lars Schröder / TT.

Vänsterpartisten Gudrun Nordborg röstade ja till lagen förolämpning mot tjänsteman. Miljöpartiet säger nej – men tjänstemannafacken vill att ännu fler omfattas.

– Det är varken en självklar eller enkel fråga, och vi har diskuterat den i flera olika sittningar. Det är en avvägning mellan att skydda en viss grupp, och vilka risker det innebär, säger Gudrun Nordborg, rättspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

– Vi tror att vi har hamnat på rätt sida.

Hon valde i torsdags att rösta ja till propositionen ”Ett starkare skydd för offentliganställda mot våld, hot och trakasserier” i justitieutskottet. Av de åtta partierna opponerade sig enbart Miljöpartiet. Tisdagen den 20 maj sker debatten och voteringen i riksdagen.

Under rubriken döljer sig ett återinförande av det nygamla brottet ***förolämpning mot tjänsteman***, som avskaffades 1976 men nu återigen står på agendan. Den som ”riktar beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende” mot en statligt anställd tjänsteman, i syfte att ”kränka dennes självkänsla eller värdighet”, ska kunna få fängelse i upp till sex månader, om brottet bedöms grovt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 16 maj, 2025

Boxarkillarna i Judehusets källare väckte respekt

Ricki Neuman utanför ”Judehuset”. Mitt emot låg Sunnerdahlska huset. Foto: Paulina Sokolow.

I sökandet efter sin mammas historia fann journalisten Ricki Neuman den svensk-judiska arbetarklassen från Östeuropa. Den skulle stuvas undan och försvenskas.

Min mamma berättade nyligen att deras migrantkrets brukade kalla min uppväxtort, Saltsjö-Boo, för ”Salcie-Boo”. Både för att det var så det lät när de polsktalande skulle försöka få grepp om svenskans alla sje-ljud, men också på skämt. Salcie är smeknamn för Sara på jiddisch, vilket skulle syfta på att många polska judar bosatt sig i den då nyaste etappen av Stockholms miljonprogram. Men något ghetto var det aldrig. Så många var vi inte.

Något som däremot är en unik bit judisk gemenskap är berättelsen om Judehuset, ett stort gult bostadshus på Klippgatan 19 på Söders höjder i Stockholm. I dagens öron låter det snudd på makabert, men åren mellan 1913 och en bit in på 1900-talet bodde här nyanlända mindre bemedlade judiska fattiglappar som flyttat i en jämn ström från Östeuropa från mitten av 1800-talet och framåt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 16 maj, 2025

Låt påvens ord skynda på Medins frigivning

På sin första presskonferens talade Leo XIV om fängslade journalister och beskrev pressfriheten som en ”dyrbar gåva”. Foto: Domenico Stinellis/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Några ord på den nyvalde katolske påven Leo XIV:s första presskonferens, inför 6 000 närvarande journalister, fick mig att spetsa öronen och bli varm i hjärtat. Äntligen står en kyrklig ledare tydligt upp för oskyldigt fängslade journalister som bara gör sitt arbete.

”Lidandet hos dessa fängslade journalister utmanar nationernas och det internationella samfundets samveten och uppmanar oss alla att värna om de dyrbara gåvorna yttrandefrihet och pressfrihet”, sade han.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 15 maj, 2025

Jon Weman: Den uruguayanska krigaren förtjänar sin vila

En kvinna sörjer Uruguays tidigare presidenten Jose Mujica, som jordfästes i huvudstaden Montevideo under onsdagen den 14 maj. Foto: Santiago Mazzarovich/AP/TT.

Få politiker har speglat den latinamerikanska vänsterns historia som José ”Pepe” Mujica. Och ingen annan har gjort det på ett mer sympatiskt sätt. Hans död i cancer i tisdags kväll, kort innan han skulle ha fyllt 90, är slutet på en era.

Efter uppväxten i en familj i lägre medelklassen drogs Mujica tidigt in i politiken. Som så många andra unga på 60-talet ifrågasatte han snart det traditionella gnetandet i partipolitiken. Likt andra unga latinamerikanska revolutionärer drogs de till idén om att en gerilla får mer gjort.

I Uruguay hade man dock ett problem. Det finns varken berg eller skogar att gömma sig i. Men ”Tupamaros”, som rörelsen kom att kallas efter den revolutionära inkahövdingen Túpac Amaru, satte sig för att göra vad ingen hittills prövat: en stadsgerilla. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 15 maj, 2025

Fredshetsarna verkar törsta efter mer krig

Utan en regelbaserad världsordning kan stormakterna ta sig för exakt vad de vill, skriver debattören. Foto: Darko Vojinovic/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Ukraina-Solidaritet ser som en av våra uppgifter att ta politisk strid mot de små grupperingar som påstår sig tillhöra vänstern, men som aldrig har klarat av att ta tydlig ställning för Ukrainas försvar.
Ofta sker det med pacifistiska argument som hämtats direkt från den ryska propagandan, till exempel i det upprop som 105 debattörer publicerade i Aftonbladet den 19 april.

De hävdar att Sverige och övriga länder i Europa inte behöver oroa sig för Ryssland. I stället för att rusta upp försvaret vill man använda vad man kallar ”strategisk empati” – att visa förståelse för Putins perspektiv och ryska intressen.

Det har kommit många bra svar på de 105:s upprop, men en viktig aspekt har inte uppmärksammats tillräckligt. I början av uppropet avvisar man helt ”försvar av den så kallade ’regelbaserade ordningen’”. De skriver: ”Denna ordning är ingen fredlig ordning, utan en konstruktion som utvecklats av västvärlden under USA:s ledning, med syftet att säkra västvärldens dominans och livsstil.”

När man talar om den regelbaserade världsordningen i samband med kriget mot Ukraina handlar det i första hand om respekt för internationellt erkända gränser mellan länder, och att det inte är tillåtet att annektera ett annat lands territorium.

När uppropet underkänner denna ordning, så innebär det indirekt att de ger sitt stöd åt Rysslands annektering av Krym 2014, och inte heller motsätter sig Rysslands strävan att annektera de fyra östliga ukrainska provinser som Putin påstår för evigt kommer att vara en del av Ryssland.

Vad har de att erbjuda som alternativ, annat än empati med Putin?

1994 förband sig Ryssland att respektera och försvara Ukrainas dåvarande gränser i och med Budapestavtalet, som slöts i samband med att landet överlämnade sina gamla sovjetiska kärnvapen till Ryssland. Men sådant spelar uppenbarligen ingen roll enligt de 105. Det är fritt fram för Ryssland att när Putin behagar ignorera ingångna avtal och att invadera nya länder.

Det som faktiskt gör detta ännu mer uppseendeväckande när de 105 vill kasta den regelbaserade världsordningen på soptippen, är att USA nyligen har fått en ny president som pratar om att annektera Panamakanalen, Kanada, Grönland och Gaza. Om Trump gör allvar av planerna undrar jag om de 105 glatt kommer att acceptera även detta. Eller gäller deras strategiska empati enbart Putin och Ryssland?

Uppropet har undertecknats av en lång rad akademiker, flera med vänsterprofil. Här finns även två pensionerade biskopar. Här finns Svenska Freds förra ordförande och några så kallade fredsforskare – som alltså verkar tycka att stormakterna kan invadera sina grannländer när de så önskar.

Det vore intressant att veta hur många av undertecknarna som förstått konsekvenserna av vad de satt sitt namn under. Ett par av dem har sagt att de inte håller med om allt i uppropet, men att det viktigaste är att ta ställning mot upprustningen av Sverige och Europa.

Detta trots att nästan ingen längre tror på att USA kommer att gripa in till Europas försvar om Ryssland attackerar oss. Redan för ett år sedan sade Trump ordagrant att han uppmuntrar Ryssland att göra vad i helvete de önskar med de europeiska Natoländer som inte till fullo uppfyller kraven på försvarsbudgetarnas storlek.

De 105 säger ingenting om hur Ukraina ska överleva som nation om USA ställer sig på Putins sida. Och inget om vad som ytterst ligger bakom de ryska försöken att erövra Ukraina. Man skriver: ”Det innebär inte att Rysslands agerande kan tolkas som ett hot mot hela Europa.”

Med andra ord ska vi lita på att Ryssland väljer ett annat offer än Sverige nästa gång. Tur för oss i Sverige att Finland och Baltikum ligger emellan – än så länge.

Vad har de 105 att erbjuda som alternativ, annat än empati med Putin? Även om de är helt emot satsningar på det svenska försvaret så finns det ju annat de hade kunnat ta ställning för. Exempelvis att använda de 300 miljarder dollar i beslagtagna, frusna ryska tillgångar som finns i Väst till stöd för Ukraina. Eller att stoppa de hundratals fartyg i den ryska skuggflottan som gör att Ryssland kan fortsätta sälja sin olja till världen. Fartyg som dessutom är i så dåligt skick att de utgör en gigantisk miljöfara, framför allt i Östersjön.

Läs mer

Frågar ni mig så är det de 105 undertecknarna och deras upprop som hör hemma på soptippen – tillsammans med den ryska skuggflottan! Och inte den regelbaserade världsordningen, den som Ukraina försvarar. Och som därmed försvarar även Sveriges fred och frihet.

Slava Ukraini.

Tal vid Nordic Ukraine Forums manifestation på Norrmalmstorg den 11 maj.

Kommentar 15 maj, 2025

Niklas Altermark: Skit i partierna – det är arbetet som räknas

Nooshi Dadgostar (V), Amanda Lind (MP) och Magdalena Andersson (S) efter partiledardebatten i Agenda i Sveriges television, oktober 2024. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Så som partierna på vänsterkanten beter sig är det tur att de spelar mindre roll än vad vi tror. Att förändra samhället handlar inte om att vinna val, skriver Niklas Altermark.

Avhopp, uteslutningar och ständiga skandaler. Såsom partierna på vänsterkanten beter sig lär Tidögänget gnugga händerna.

När valkampanjen drar igång om ett drygt år kommer det heta att vänstern inte är regeringsduglig. När Vänsterpartiets ledning sedan försöker bevisa motsatsen så kommer en högljudd intern opposition att kräva Nooshis huvud på ett fat. Allt enligt ett väl etablerat mönster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 maj, 2025

Syndikalister i Uppsala splittras kring sexköp

Syndikalistflaggor vid en demonstration i Köpenhamn. Foto: Wikimedia Commons.

Vid helgens årsmöte valde Uppsala LS, en lokal sektion av SAC, att ställa sig bakom en ”total avkriminalisering” av sexarbete. Efter beslutet har flera medlemmar begärt utträde ur den syndikalistiska fackföreningen.

Sexköp ska avkriminaliseras. Det tog fackförbundet SAC:s lokalsektion i Uppsala ställning för vid ett årsmöte i söndags. Motionen beskriver det som ”en självklar moralisk och facklig ställning att vara för den totala avkriminaliseringen av sexarbete”, och hänvisar till rapporter från FN och Amnesty.

– Med avkriminalisering, som finns i Nya Zealand och Belgien, har arbetarna makten. De kan jobba för sig själva och bestämma vad de vill göra, säger Candy Fox, avgående medlem av styrelsen i Uppsala LS, till Flamman.

Hon är författare till motionen, som bland annat anför att kriminaliseringen av kunder leder till ökad övervakning av sexarbetare, samt att de blir av med inkomstmöjligheter. Motionen lyfter avkriminaliseringen i Belgien och Nya Zealand som positiva exempel, bland annat då en sexarbetare i det senare fallet kunnat dra sin arbetsgivare inför domstol för sexuella trakasserier.

Hon säger att skillnaden mot legalisering är att avkriminalisering inte innebär samma restriktiva former av reglering.

– I länder där man legaliserat, som Tyskland, så har det lett till regleringar runt tillstånd för sexarbete, vilket ökar makten för arbetsköpare som sitter på kapitalet. Där behöver man kapital och administrativ ork att hantera dessa regelverk, vilket vidhåller maktstrukturen mellan arbetarna och deras chefer.

Enligt förslaget väljer man att ta ”principiell ställning emot den så kallade svenska modellen och emot alla former av kriminalisering av sexarbete inklusive av kunderna och aktiviteter som utförs av tredje part”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 maj, 2025

KD-toppar bjöd in bosättarlobbyist till riksdagen

Eugene Kontorovich (mitten) på plats i riksdagen. Foto: Skärmdump.

I veckan bjöd KD-politiker från riksdagens svensk-israeliska vänskapsgrupp in en bosättarkopplad jurist och lobbyist till riksdagen – för att diskutera ”heta ämnen” som ”ICC:s korruption”. ”Ytterst bedrövligt”, kommenterar Håkan Svenneling (V).

”Härligt möte i den svenska riksdagen idag med ett dussin lagstiftare, där vi diskuterade ’legaliteten i belägring’, korruptionen i ICC, och andra heta ämnen inom internationell rätt”, skriver Eugene Kontorovich på X den 13 maj. 

Bilden är från ett mötesrum i riksdagen – och runt honom står flera i Kristdemokraternas riksdagsgrupp. På en annan bild skakar han hand med sverigedemokraten Rasmus Giertz, som motionerat om svensk vapenexport till Israel, och nämner Rashid Farivar (SD) som en annan medlem i ”Sveriges största pro-israeliska parti”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr