Det borde vara enkelt att förstå. Med skolpengen införd och närhetsprincipen undanröjd kan de unga som har lätt för att studera och lära sig välja och vraka mellan vilka skolor de ska söka till. Om många av dem söker till samma skolor drivs intagningspoängen för de skolorna upp och de unga som av olika anledningar har svårare för att studera och lära sig hänvisas då till skolor med lägre intagningspoäng. Destu fler år som går med detta nya system, destu oftare visar sig ”friheten” tillfalla de unga som inte har a) migrationsbakgrund, men däremot b) föräldrar med höga inkomster. Medan de unga som blir över spegelvänt tenderar att ha a) migrationsbakgrund, men inte b) föräldrar med höga inkomster.
I teorin kan alltså ”en ambitiös flicka, eller pojke, som kommit till Sverige från Somalia” söka till och komma in på en skola utanför sitt närområde. För att tala med Hans Bergström, före detta chefredaktör på Dagens Nyheter, som var en av de som starkast manade på opinionen för införandet av ”det fria skolvalet” och ”friskolor”. Men i praktiken blir de ambitiösa flickorna och pojkarna från Somalia kvar på skolorna i sina miljonprogram. Skillnaden mot förut är bara att de har sällskap av allt färre barn vars föräldrar talar svenska med dem hemma och ligger högt i inkomstligan. Skolor med elever från blandade samhällsklasser är snart ett minne blott.

Meningen med ”skolpengen” och ”det fria skolvalet” var aldrig att släppa in de unga från miljonprogrammen i skolorna där de välbeställdas barn gick. I varje fall inte i större omfattning än vad som kunde behövas för att utrusta friskolerörelsen med alibin. Istället var det de unga från välbärgade delar av förorten som skulle få möjlighet att lämna höghusbarnen bakom sig och ansluta till sina likar.
Den gradvisa återgången till ett inofficiellt parallellskolesystem – den gamla parallellskolan avskaffades 1972 – drivs på av floran av mer eller mindre seriösa friskolor. Driver på gör också massmedierna med sitt hyckleri. Ena dagen kan vår största kvällstidning slå upp stora rubriker som larmar om krisen i skolan och skrämmer upp alla som har barn i den, bara för att nästa dag kunna lista de ”bästa” skolorna, så att alla som läser tidningen ska veta vilka skolor de ska sätta sina barn i eller undvika. Den ”bästa” skolan är av bilden i artikeln att döma en i det närmaste helt etniskt rensad friskola, men detta föranleder inga reflektioner från skribenten. (Se http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13048214.ab)
Verkligheten har nu slutgiltigt hunnit ikapp förnekarna av skolsegregationen. Nyligen presenterade SNS forskningsantologin Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd? I de delar av den näringslivssponsrade antologin som behandlar skolan ges ytterligare bekräftelse åt forskningsläget och över denna fräckhet flög Hans Bergström taket. ”SNS förolämpar entreprenörerna med sin rapport”, skrev Bergström på Newsmill och avfärdade tanken på att friskolesystemet i sig skulle kunna utvärderas. ”Synen på egenmakt, valfrihet, värdet av etableringsfrihet och mångfald är inget som forskare kan utreda fram”. Istället borde man värdera alla entreprenörer inom skolvärden, varav ”många är kvinnor”, menade Bergström.

Till den saken kan möjligen höra att Hans Bergströms fru Barbara driver Sveriges sjätte största friskolekoncern. Förmodligen var Bergströms reaktion en lapsus och förmodligen kommer friskolevännerna tona ner förnekandet i fortsättningen, för att inte riskera att framstå som löjliga.
Men verkligheten kommer att hinna ikapp även de som tror att segregationens effekter går att bromsa eller dölja med avgränsade åtgärder. Lärarlyft. Mattelyft. Tidigare betyg. Fler betygssteg. Katederpedagogik. Hårdare tag. Lärarlegitimation. ”Entreprenöriellt” tänkande i läroplanen. Högre skolpeng för elever som nyss kommit till Sverige. Extra pengar till ”utsatta skolor”. Mindre pengar till skolor som inte ”sköter sig”. Mer pengar till skolor som visar ”bra resultat”.
Listan är lång över åtgärder som våra skolpolitiker och andra aktiva i debatten nu vidtar eller vill vidta för att försöka hejda de sjunkande kunskapsnivåerna i den svenska skolan. Mot segregationens långsamma men obönhörligt framvällande kraft förslår de inte. Det blir som om man springer runt och stoppar flaskkorkar i hålen i en läckande fördämning.

De flesta av åtgärderna kostar miljardbelopp och demonstrerar tydligt vilket gigantiskt samhällsekonomiskt feltänk en segregerad skola är. Flera av åtgärderna är nämligen obehövliga i en väl fungerande enhetsskola. Skolor där elever från olika sociala sfärer och samhällsklasser och med olika etnisk bakgrund blandas är ett lysande koncept. Förutom att blandning stimulerar visar all erfarenhet att elever som har det svårt för sig i skolan sporras på ett naturligt sätt av att gå tillsammans med sådana som har det lätt för sig, samtidigt som de som har det lätt för sig inte förlorar något på att gå med de som har det svårare. Nu sjunker de sammantagna skolresultaten i takt med att de som har det svårt för sig i skolan berövas samvaron med de som har det lätt för sig, och Jan Björklunds konstlade ”lagningar” dränerar utbildningssystemets kassa.
Det mest uppenbara problemet med segregationen, ett problem som aldrig går att åtgärda innanför ett segregerat system, är att den skapar skol/språkmiljöer som fördröjer eller hindrar unga som behärskar svenska dåligt från att bli bättre på språket. Barn och unga som är nya i Sverige vet att hur deras liv här ska bli hänger mycket på hur snabbt och väl de lär sig svenska. Sämre svenska ger sämre möjligheter till jobb och speciellt till bra jobb. För integrationen av nya svenskar går det därför knappast att tänka sig en mer negativ trend än den pågående: att svenska håller på att bli ett minoritetsspråk på allt fler skolor i Sverige, sett både till vad eleverna talar hemma med sina föräldrar och till vad de talar med varandra under tiden i skolan utanför lektionerna. Vad tänker Jan Björklund göra åt saken, skicka ut ”språkcoacher” till skolorna?

Men det på lång sikt ”allvarligaste” problemet med segregationen i skolan är att den raserar unga människors tillit till samhället.
Enligt den berättelse som nu sprids i media, sponsrad av tunga ekonomiska intressen, kan svenska skolor delas in i ”bättre” och ”sämre”. Det är en berättelse som ger en förljugen bild av hur det förhåller sig. De ”bra” skolorna i berättelsen är genomgående sådana som i verkligheten lyckas smita från betungande ansvar och rider på ”ryktet” i skolpengens gräddfil. Medan de skolor som gör det jobb en skola som är bra på riktigt ska göra – tar hand om unga med inlärningsproblem och särskilda resursbehov, ensamkommande flyktingbarn och ”språkintroduktions”-elever – allt som oftast i mediernas rankinglistor hänförs till de ”sämre” skolorna.

När skolor orättvist nedvärderas känner sig naturligtvis eleverna som går i dem orättvist nedvärderade. De förstår att när de söker jobb i framtiden kommer skolorna de gått på att vara sociala markörer i deras cv:n. De ser att utbildningssystemet och därmed samhället är riggat för att ge dem ett sämre utgångsläge i livet. Hur ska de kunna utvecklas till vuxna som tror på och vill bidra till en samhällsgemenskap? Och hur kan våra politiker fortsätta låtsas att pengar ska kunna kompensera dem? All forskning visar att extra ”hjälp” till ”utsatta” områden och skolor bara ökar den sociala stigmatiseringen!
Det handlar om en hel generation av unga svenskar: de som favoriseras och de som ställs åt sida
n. Med skolan bygger vi ett framtida samhälle. Inte längre ett folkhem, utan just ett land där det finns kelgrisar och styvbarn. Ingen politiker kan hädanefter säga att de inte visste om effekterna.